Mannen utan fruktan på TV

Som barn var många gånger serier min räddning från en vardag jag inte förstod och inte tyckte om. En av mina stora hjältar var Spindelmannen men mutanter, O-människor och andra metamänniskor fungerade också alldeles utmärkt. Jag lade förmögenheter på serier och samlade i oformliga högar i mitt lilla kaos till rum. Någonstans under 2000-talet gjorde så Spiderman en Bobby Ewing och fuskade skamlöst med berättelsen och där föll mitt intresse till slut från. 

 

En av de figurer jag har haft svårast för genom åren har varit den blinde advokaten Matt Murdock  med sin konstiga känsla för rättvisa. Han räddar de skyldiga och sårar de oskyldiga mer än en gång i sin karriär och  jag hade speciellt svårt för när han räddade den tokige mördaren Bushwacker från Wolverine och därmed tillät sagda Bushwacker att fortsätta mörda oskyldiga.

 

Millers Daredevil med Elektra, Handen, Stick och alla andra stories med Kingpin, Typhoid Mary har dock varit en njutning att läsa och när jag fick för mig att se tv-serien hoppades jag lite att det var någonstans dit de ville komma.

 

 

 

 

Döm om min förvåning när man till och med velat bli bättre. Hellblazer/Constantine hade figurer som inte hann ta fart, fegisbeslut i manuskripten och en huvudkaraktär som såg ut som om han hoppat ur serietidningen. Daredevil har Vincent D'Onofrio som Wilson Fisk/Kingpin en skurk som inte väjer för något men som samtidigt får oss att minnas hur det är att vara liten och rädd för mörkret. Kingpin är en tragisk figur som med stort lidande utför fasansfulla handlingar. Och det är helt enkelt lysande. Gör skurken mänsklig och levande, komplex och någon du kan känna sympati för och du har en historia som kan blomma ut och få lite liv. Daredevil själv får bli Millers religiösa och andligen plågade Matt Murdock. Är han en hjälte i vardande eller bara en galning till. Miller gav Matt nyanser på samma sätt som han också färgade Bruce med hjärnspöken och en del av det verkar ha landat i TV-versionen av den röde djävulen från Hell´s Kitchen.

 

Som i så många andra sammanhang är dock skurken både roligare och mer färgstark än vad hjälten har utrymme att vara. För seriefantasten finns massor av figurer med och hänvisningar till andra är också legio. Jag hoppas att de kommer att våga skapa en riktig Elektra och inte den fåniga version Jennifer Garner gjorde i ett par usla filmer en gång i tiden och att serien får lov att utvecklas ett par säsonger innan någon får för sig att kapa den. Den förtjänar en bunke säsonger till.

Daredevil finns att se på NETFLIX

Magnus

Magician’s End

Hösten 1990 och våren 1991 tillbringade jag i Lindköping och på A1, Kungliga Svea Artilleriregemente. Som batteriplatsbiträde tillbringade jag massor av veckor i skogen räknandes och skjutandes med lagom stora kanoner i lagom mängd. Någon tosse bestämde att Sordidus Septimus eller Skitiga Sjuan skulle axla uppdraget att gå högvakt och sagt och gjort så befann vi oss snart i Stockholm för att leka stillsamt krig vid slottet. Vad som sedan skedde vid slottet var vare sig spännande eller direkt underhållande och det har heller ingen bäring för ämnet så vi lämnar det där. 

Mitt tummade exemplar av boken inköpt 1991. Jag vet inte hur många gånger jag läst den vid det här laget

Under några timmars ledighet så drällde vi dock på staden och en av mina kamrater med en liknande vurm för böcker som jag själv pekade ut Magician av Raymond E. Feist då jag bland hyllor sökte något nytt att läsa. Det blev början till en bekantskap och till något som följt mig fram till idag. Genom åren har jag läst om gossen Pug från Crydee och hans vän Thomas, deras barn och andra under en hel rad böcker och generationer. Till och från har jag återvänt till gamla böcker och lagt till nya tills för ett par år sedan då den sista trilogin kom ut och jag förstod att det skulle ta slut. Runt trettio böcker och en bekantskap som för mig varat i halva mitt liv skulle på något sätt ta slut. Jag höll på de tre sista böckerna och hade egentligen knappt lust att läsa dem. Jag ville lämna folk vid liv efter en stor seger och låta livet gå vidare där utan att behöva säga hejdå. Böckerna stod olästa i hyllan och det var nästan så att jag istället började läsa om de första tre, lite som jag alltid gjort.

Den obligatoriska kartan

Nu blev det inte så.

Efter att ha repat mod till mig så läste jag den första och sedan rullade det snabbt på och jag kom till slutet. Trettio böcker och tjugo plus år senare så låg jag där i sängen rätt sent in på natten och smakade på de sista sidorna.

Lite salt, lite tomt och inte så lite minnen blev det under de där timmarna efter den sista sidan. Jag låter bli bra och dåligt och tänker faktiskt inte göra någon vidare recension av boken eller någon uttömmande redogörelse av dess innehåll. Jag behövde mer skriva av mig den där känslan av att säga hejdå till någon som följt mig under så många år. Jag vet att Pug ConDoin, Raistlin Majere, Thomas Covenant, Belgarion, RolandDeschain, Rod Gallowglass och så många fler jag har kvar där inne i huvudet inte lever men de har ändå med sina liv gjort intryck på mig och just Pug har som sagt varit med mig i lite över tjugo år. Förmodligen känner jag dessa karaktärer men ingående och djupare än de flesta människor jag interagerar med. De känner inte mig tillbaka och det finns väldigt lite reciprokt i vårt förhållande men ändå…

 

Delar av min hög böcker om Midkemia

Tack Raymond E. Feist och resten av det där gänget du spelade rollspel med eftersom det gav mig möjlighet att besöka Midkemia, Kelewan och vandra i ”the hall of worlds”.

Hejdå Pug

Jag kommer att sakna dig

M

Blade Runner

 

Rutger Hauer är en av de där skådespelarna, liksom Malcolm McDowell, som har en utmärkt talang men usel smak gällande filmroller. Han har dock gjort några pärlor såsom den trivsamt obehagliga Liftaren – ej att förväxlas med den usla remake som kom 2007 – Den vedervärdige Kardinalen Roark i Sin City och några till. Min favorit är dock rollen som REPLIKANTEN Roy Batty i Ridley Scotts Blade Runner.

Blade Runner var Ridley Scotts tredje film och kom tre år efter rymdrysaren Alien. Blade Runner utspelas i en framtid där globala företag styr och människan har skapat den perfekta slaven; replikanten.

Replikanter är människor designade för att slåss, fungera som sexslavar och på andra sätt utföra sådant som människor inte har lust med. För att de inte skall utvecklas till reella problem har de en kort levnadstid på endast fem år och är förbjudna att vistas på jorden. När en grupp replikanter rymmer och beger sig till jorden skickas Deckard – vår hjälte – för att stoppa dem.

Blade Runner är skitig, brutal och många gånger våldsamt vacker. Det finns små bild-och-ljud-pauser som ger tid för eftertanke och ett intressant tålamod hos filmskaparna när de tar sig tid att berätta och beskriva det som döljer sig under ytan. Kombinerat med Vangelis ypperliga musik blir det en upplevelse jag tycker vore synd om inte ytterligare generationer får uppleva.

Misfits - E4.com

När engelsmännen gör TV-serier smiskar de ofta rumpa jämfört med ett visst annat engelsktalande land. MisFits är en serie som andra bara kunnat hoppas på att vara. En underlig storm ger ett okänt antal människor olika förmågor och vi får följa fem av dessa lite mer ingående. De fem är alla dömda till samhällstjänst efter att ha begått lite olika brott och kan milt uttryckt sägas stå lite utanför samhället. I det första avsnittet tvingas de ta död på sin övervakare och sedan fortsätter det att bli allt mer komplicerat.

Serien är rå, oborstad, orädd, naken, blodig, rolig, obehaglig, underhållande, absurd och sedan bara rullar det på. För älskaren av kvalitétsunderhållning med absurd twist är detta några timmars underhållning jag hoppas får lov att fortsätta förgylla mina kvällar.

Ja just det….länken går till den officiella siten… Vet inte om den dyker upp i en svensk kanal men annars finns den att köpa

M

Misfits - E4.com

Läsandes Peter F. Hamiltons Commonwealthböcker

När jag som elvaåring tuggade Isac Asimovs böcker om Stiftelsen Blev jag helt uppslukad av den framtida världen och de många ting den erbjöd mig. Jag hade läst Sci/Fi innan men inte med en sådan enkel berättarglädje som den som dolde sig i denna triologi. Min far, som var den som pekade ut böckerna för mig lät mig förstå att det fanns mycket mer att upptäcka i dessa alternativa världar och dessa passade mig förträffligt.

Efter att ha tappat kontakten med genren under nästan tio år köpte jag så Peter F. Hamiltons Pandora's Star och sedan placerade jag den på min hyllmeter olästa böcker. Där förblev den sedan stående i glömska och som vissa andra verk jag lovat mig läsa så flyttades den allt längre bort. Brist på läsvärt material fick mig dock att greppa denna rätt så imponerande bok med sina 1180 sidor och vilken resa den bjöd på. Det här var rymdopera med extra allt. Cybernetiskt förstärkta människor, Artificiell Intelligens, konspirationer och invasioner av raser bortom mänskligt förstånd och i allt detta en djup mänsklig kärna av människor man kan tycka om och följa med. I den första boken släpps en helt okänd ras rymdvarelser lös ur en slags “Dyson-Sfär” konstruerad av en okänd högre intelligens. Den tidigare innestängda rasen visar sig ha allt annat än fredliga avsikter och inleder snabbt ett intergalaktiskt utrotningskrig. Bokens många trådar innehåller dock så mycket mer än denna konflikt. När den når sitt slut följer vi tjugo olika människor på äventyr av personliga och kosmiska karaktärer. Lyckligtvis följer så Judas Unchained, fortsättningen och avslutningen på en fantastisk och fantastiskt underhållande historia. Det är enormt intressant att följa de många detaljer som dessa böcker innehåller om hur människor valt att leva och utvecklas. Kloning och återinstallation av minnen gör människan praktiskt taget odödlig. Kroppsmodifikation och tekniska lösningar gör oss till cybervarelser konstant uppkopplade mot ett pangalaktiskt nät där allt är tillgängligt. Peter F. Hamiltons världar visar på många sätt hur människans möjliga steg in i framtiden skulle kunna se ut om en tusen år eller så. Det är både behagligt och oroande och oerhört trevligt. Om man som jag gillar att läsa om saker i riktiga långserier så är det väl värt att nämna att han återvänder till sitt “Commonwealth” femtonhundra år senare i sin Void-triologi. Men den får jag ta vid ett annat tillfälle.

Magnus