Jag hatar mat....

Eller egentligen avskyr jag ätande. Sedan det trista faktum uppenbarades för mig att jag blivit kroniker känns det som om allting cirkulerar kring mat och det jäkla krångel det innebär att äta rätt och ofta. Jag har alltid njutit av mat och varit duktig på både råvaror och dessas hantering. Nu är det mer socker och tid....socker och tid....

I min värld av möten är verkligheten flytande och det blir svårt att beräkna eller styra tiden. För en person som mig har det aldrig varit ett problem förrän nu. Medan jag försöker att lära mig det här och anpassa min kropp och min själ till ett nytt tillstånd är kaffebjudningar som går över min middagstid eller sammankomster där jag borde äta eller hade ett motionspass något som kostar och jag kan inte kompensera med att äta fler jävla smörgåsar som får mitt socker att fara åt helvete.

Argh och det hela är mitt fel eller ingens fel och visst kan jag inte och ska inte förvänta mig att någon annan skall vare sig anpassa sig eller på annat sätt ta hänsyn. Jag säger mer att jag tycker att det är svårt och jag behöver få gnälla över det.

Min morfar var diabetiker och en riktigt sur jävel när det kom till mattider och att hålla det där schemat. I alla fall var det så jag mindes det från när jag var liten och många gånger var lite rädd för den där stora starka, närmast obändige gubben vars tunga var lika rapp som intellektet var snabbt. Det fanns inte utrymme för lögner, oprecist språk eller minsta antydan om att inte göra saker ordentligt och aldrig fick man snurra med mattider som att vara sen till lunchen eftersom man tog en extra halvtimme vid sjön.

När klockan är halvett på natten och jag ligger vaken, skitarg på en sockertopp som gör mig skitarg efter att ha ätit för sent eftersom jag inte han äta efter ett antal möten som liksom sabbat hela schemat för dagen och det hela slutat med att jag nästan rykt ihop med frun mest för att jag är stressad och grinig och inte får ihop det och så gör det mig arg vilket ger mig dåligt samvete som i sin tur gör mig arg så ligger jag där...

stirrandes i taket...

Jag förstår nu morfar - du stod ut med det här mycket längre än jag och dessutom i en tid där behandlingen inte var i närheten.

jag hajjar

Med tiden förändrades både jag och min morfar och många av de mest fridfulla minnena i mitt liv kommer från veckor på Granbacken när jag och morfar satt och filosoferade på bänken utanför altandörren i skymningen. Man kunde titta ut över granskog och fula kalhyggen och ända ner till Sturven, sjön som taktilt sitter i mina fingrar fortfarande om jag blundar...ljudet av vattendroppar när åran av trä lyfter och för kanoten framåt...

Missförstå mig rätt - jag tycker synd om mig själv, inte för att det inte finns folk som har det värre eller att det egentligen är speciellt synd om mig. Jag tycker att det här är svårt och som en gammal hund känns det jäkligt svårt att lära sig att sitta på ett nytt sätt.

Det är svårt när jag inte ordentligt kan ta mig runt det som är problemet eller ens reda ut det...jag får bara lära mig leva med det....