I mitt yrke kommer årets slut med sommaren och det är lustigt hur fler saker faktiskt fungerar likadant. Förra veckan hade vi det sista Aikidopasset för säsongen och det har varit en utvecklande termin men ändå rätt trög eftersom andra halvan inte sett så många personer på mattan. För mig har det ibland varit ett eländes harvande att faktiskt masa sig iväg vecka ut och vecka in och rätt ofta hamna i det där att ingen kommer. Men ändå....
Jag har två som nästan alltid dyker upp och dessa två tränar och tränar. Det är en underlig och ömsesidig gåva det där att träna och att lära ut och att byta tid med varandra. Jag går alltid av mattan måendes lite bättre än när jag gick på och i gengäld erbjuder jag vad lite insikt och input jag har att komma med till mina elever.
Med åren ser man människor komma och gå och det är svårt att inse ibland att en hel del människor man tränade intensivt med aldrig kommer att komma tillbaka. Aikido verkar vara lite så. Den är intensiv och svår, förförisk och lekfull men alltid krävande när man är i det. Ibland blir man trött och försvinner och ibland är det livet som av någon anledning gör en taisabaki på alltihop och så står man där och ett par år har gått sedan man sist klev på mattan...
Mer än en kommer tillbaka dock - när barnen flugit ut eller när världen slutat snurra så ligger Aikidon där och lurar i buskarna. När man minst anar det hoppar den där lusten fram eller så har den aldrig försvunnit utan bara drunknat i diverse annat som kommit ivägen.
Idag klev en av mina vänner uppå en matta för första gången på fem år.
Kanske kunde det vara trevligt att kliva i sin gi och snöra på sig hakaman för ett pass helt utan förpliktelser. Tillåta sig att dansa runt i en iriminage eller svepas med i en ikkyo ura mest för att känna ekot av något...
Fundera på det till hösten
Kom och träna med oss
Inga förpliktelser
Inga löften
Bara ett pass
eller två
Magnus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar