Mitt långsamma tatueringsprojekt

Så fick jag äntligen lagt några timmar på min rygg snart två år sedan jag första gången satte en nål i den. Min vän och vapendragare Mikael Lauritzen är den som hållit i nålen och går att nå på Hängmattans Tatuering i Majorna Göteborg. Som ett work in progress hoppas jag på att nästa session inte skall ta mig två år att ta mig upp till. Jag är en slöhög ibland….det medges

Magnus

Disclaimer till eventuell läsare:

Det här är jag som gnäller och jag gör det så här därför att jag inte riktigt vet hur jag skall få ur mig det annars. Nu är du varnad

När hösten kryper in i mina ben och jag inte riktigt hittar ut så blir de små sakerna som tynger istället stora. Mitt mörker inuti matchar det mörker som faller allt snabbare utanför. I den stora världen händer stora saker med mängder av människor. Deras lidande är gigantiskt och deras situation så ofantligt mycket värre än min att jag skäms för att att jag låter mörkret ta över mig och även det bygger vidare på mitt mörker. 

Fyrtiofem år

Man kunde tro att jag borde löst det vid det här laget. 

Löst upp knutarna, kommit till freds, gått vidare, växt upp, blivit hel, FYLL I VALFRI HÄR

men nej.

Det finns ingen rationalitet i det där som gnager innanför senor och muskler nere i buken. Ingen logik till vreden som höll mig vaken långt in på morgonen eller orsak till att jag sittandes i min studio var så lamslagen av tårar att jag inte kunde gå därifrån ens om jag velat. Det finns ingen bra därför-att-fras och ingen jag kan skylla på även om jag skulle vilja. När det drabbar tar det över och äter mig inifrån och vad jag än försöker med så finns det ingenstans att vända sig.

I det läget finns det ingenting jag gör som duger. Varje misstag, varje borde och varje om ekar oupphörligen i mig och kräver tribut. Jag vill skrika och få dem att låta mig vara. Ihopkrupen ligger jag stilla och väntar på sömnen som kanske stillar tuggandet i mitt huvud men sömnen håller sig undan och samma saker utspelar sig i mitt huvud om och om igen.

I stort sett värdelös

Mot mitt inre mörker är jag stum och försvarslös men det är inte något som fungerar likadant åt båda håll. Ur mörkret mal varenda misstag, felaktighet och dumhet jag gjort och enda gången något tystnar är när något annat tar dess plats i mitt medvetande så att eländet är konstant. 

Vad gör man av det när man inte orkar ha det inom sig längre?

Det blir bättre och det blir bättre och sedan börjar det om igen.

Jag diskuterar med mig själv om alla de där sakerna jag håller på med och sedan ifrågasätter jag alla de där sakerna jag håller på med. Skall jag lägga ner den där klubben? Vad kan jag erbjuda någon när det finns så många fler som är så långt mycket bättre? Lärarförbundet - Vad gör jag för nytta där? Klassrummet - jag har slut på idéer... Panik och misantropi - självförtroende i botten och...

Det vänder igen och det gör det och ibland känns det ok och sedan börjar det om igen.

Jag skulle vilja klämma ur mig något smart eller något hoppfullt så här på slutet. Jag skulle vilja hitta en elegant twist eller något annat sätt att klura mig ur den där stämningen men jag har inga sådana ord just nu.

Jag antar att jag inte är så kass som jag upplever mig men det hjälper liksom inte och jag vet att det är gnäll och det hjälper inte heller. Min fru hjälper och min fristad hjälper och någonstans därinne gömmer sig det som också hjälper.

Men det vänder igen fast inte just nu

M

Kom och träna aikido med oss i höst och brukade du träna så kom och ta ett pass mest för skoj skull

I mitt yrke kommer årets slut med sommaren och det är lustigt hur fler saker faktiskt fungerar likadant. Förra veckan hade vi det sista Aikidopasset för säsongen och det har varit en utvecklande termin men ändå rätt trög eftersom andra halvan inte sett så många personer på mattan. För mig har det ibland varit ett eländes harvande att faktiskt masa sig iväg vecka ut och vecka in och rätt ofta hamna i det där att ingen kommer. Men ändå....

Jag har två som nästan alltid dyker upp och dessa två tränar och tränar. Det är en underlig och ömsesidig gåva det där att träna och att lära ut och att byta tid med varandra. Jag går alltid av mattan måendes lite bättre än när jag gick på och i gengäld erbjuder jag vad lite insikt och input jag har att komma med till mina elever. 

Med åren ser man människor komma och gå och det är svårt att inse ibland att en hel del människor man tränade intensivt med aldrig kommer att komma tillbaka. Aikido verkar vara lite så. Den är intensiv och svår, förförisk och lekfull men alltid krävande när man är i det. Ibland blir man trött och försvinner och ibland är det livet som av någon anledning gör en taisabaki på alltihop och så står man där och ett par år har gått sedan man sist klev på mattan...

Mer än en kommer tillbaka dock - när barnen flugit ut eller när världen slutat snurra så ligger Aikidon där och lurar i buskarna. När man minst anar det hoppar den där lusten fram eller så har den aldrig försvunnit utan bara drunknat i diverse annat som kommit ivägen.

Idag klev en av mina vänner uppå en matta för första gången på fem år.

Kanske kunde det vara trevligt att kliva i sin gi och snöra på sig hakaman för ett pass helt utan förpliktelser. Tillåta sig att dansa runt i en iriminage eller svepas med i en ikkyo ura mest för att känna ekot av något...

Fundera på det till hösten

Kom och träna med oss

Inga förpliktelser

Inga löften

Bara ett pass

eller två

Magnus

Lärare är och borde vara så mycket mer…

Lärare är och borde vara så mycket mer…
När det i dessa tider talas om lärare och lärande finns det massor av viktiga frågor som avhandlas fram och tillbaka. Skolans resurser, kunskapskrav, elevinflytande, lyckad skolgång, lärarlöner och lärarkompetens vandrar runt i tidningar och media. Alla dessa är viktiga och inget jag vill förringa men det jag vill tala om nu är, eller snarare känns som lite undanskuffat.
Under mina tio år i yrket har jag utsatts för diverse kompetensutvecklingar. Dessa har ofta i sant sovjetisk still påtvingats varenda kotte i skolan oavsett behov eller intresse. Vi har suttit i omskolningsläger under loven och lärt oss att mässa IUP eller sophantering eller förlegad genusteori eller andra lustiga och mindre lustiga tokigheter. Detta gigantiska slöseri med pengar och personal fortgår i skola efter skola genom hela landet år ut och år in.
När jag själv lite försynt önskat mig kurser i saker som källkritik, genreskrivning eller uppdaterad grammatik har detta rynkats på näsan åt. Varför skall man spetsa en högstadielärare i svenska? Varför pratar du om ämnet? Så omodernt av dig att vilja bli bättre på ämnet istället för att läsa mer didaktik…
Här kommer vi då till min fundering och till ett av de problemen jag menar finns i synen på läraren:
Man förstår inte det motiverande och nödvändiga i att läraren är en mästare på sitt ämne och det som omger detta. Det räcker inte med att läraren ligger snäppet över sina elever. Läraren bör och skall vara ypperlig – allt annat är slöseri med elevens tid. Låt mig ge några exempel:
För ett antal år sedan satt jag och ett antal aikidokas på den traditionella middagen som hålls när vi träffas på läger på Enighet i Malmö. En av hedersgästerna hade gåt med på att underhålla oss andra med sitt flöjtspel, något som jag kände till att han ägnade sig åt men, varandes en kulturell barbar, aldrig hade haft nöjet att avlyssna tidigare. Anders Ljungar-Chapelon förde sin flöjt som en katana där andetaget vibrerade genom instrumentet och bringade liv, känsla, förnuft och vansinne på ett sätt som var och är magiskt. Vad han också gjorde var att berätta om styckena han framförde. Han introducerade och gav mig vägmärken så att jag sedan utan problem kunde följa honom på den resa han bjöd på. Således fördjupade han min upplevelse med sin oerhörda skicklighet parad med passionen, glädjen och kunskapen han förmedlade. Det var en mästare som gav, en i det närmaste andlös publik, en upplevelse jag fortfarande kan plocka upp ur minnet ett antal år senare.
En helt annan kväll med Stefan Stenudd, en mästare i flera fält, och vi sitter nersjunkna i varsin soffa efter en god måltid och avnjuter en grappa och trivsamt bokprat. Vi pratar klassiker och resonerar kring höga av rolig litteratur. Stefan börjar prata om Dostojevskij och jag förhåller mig något avvaktande. Själv har jag vid det laget aldrig riktigt fastnat för ryssarna och när jag berättar det stormar han genast upp och försvinner bland bokhyllorna. Väl tillbaka sätter han sig ner och öppnar ett väl tummat och något äldre exemplar av ”Bröderna Karamasov” och börjar läsa…
Jag lutar mig tillbaka och upplever flera saker på en gång som jag glömt och saker som jag inte visste något om:
Det är underbart att få en bok uppläst av någon som har ett förhållande till boken och som anstränger sig för att göra ett framförande.
Det är ett bloody marvelous sätt att bli introducerad till en text du inte tidigare kunnat ta till dig.
Det är suveränt att sitta och lyssna till någon som gjort språket och texten till sitt levebröd, en mästare i sin egen rätt.
Jag lämnade rummet senare med en helt ny inställning till Dostojevskij och med helt nya insikter.
Det här är två exempel på tillfällen där det ypperliga och det mästerliga ger upplevelser som fördjupar och som undervisar, färgar, förtrollar, förmedlar – förändrar…
Så behöver undervisning vara med lärare som inte ligger snäppet över eleven utan som är mästare på sina ämnen och liksom konstnären har ett passionerat förhållande till det man arbetar med.
En lärare borde vara lysande…
Då lovar jag att vi kan vända snurret….
Det finns fler saker att orda om men jag lovar…
Det är en bra början…
En jäkligt bra början

Tengu

Så här ser den ut mitt work in progress. Självklart finns det en historia bakom en bild som den här men kanske en historia som inte kommer att berättas just nu eller ens aldrig.

Bilden är målad av min vän och broder Mikael Lauritzen som sedan också har fäst den på min hud. Hans studio ligger i Göteborg – titta gärna in på:

Raven Hill Ink

to be continued…

Tillsammans

Har suttit hela helgen och fyllt i inbjudningskort till vårt bröllop och ju mer tid vi har arbetat desto verkligare har saker blivit för mig. Kärlek är förvisso en fantastisk kraft när man låter den verka och förändra en hela vägen inuti. Jag trodde inte att jag skulle försöka mig på det här igen. Jag trodde i ärlighetens namn att jag spelat mina kort och att det var färdigt. Du visade för mig med all önskvärd tydlighet att det inte var så och du valde mig.

Vi skrattar tillsammans, lagar mat tillsammans och vad vi än gör tillsammans känns det naturligt, enkelt på det där sättet som om man alltid gjort det och alltid kommer att göra det. Vi vaknar och somnar tillsammans och när du går är det nästan mer än jag förmår

Mitt hjärtas hustru som i sommar blir min för evigt

För en gång skull har jag ett datum att fira på riktigt:

Den 12:e Juli 2014

Då blir vi två ett

För alltid

och alltid

och alltid

Åh…jag glömde nästan…

För den som vill veta mer om bröllopet:

http://fridaochmagnus.wordpress.com

Mer Pilgrim

För ungefär ett år sedan gav jag mig ut på vandring med en ganska brokig skara människor och vi gick från Hallaröd kyrka ner till Sankt Olof. Väl framme möttes vi ganska trötta av en varm församling, kyrkklockor och en mässa som jag själv var lite för tagen för att minnas mer än bitvis. Efter mässan bjöds vi på en härlig måltid och sedan skildes vi hastigt och lustigt åt och klev tillbaka i vardagen på ett sätt som kändes milt sagt plötsligt. Jag tror alla som varit på Roskilde, ett längre träningsläger eller något annat event utanför vardagen känner igen den där känslan av att vara lite utanför verkligheten och sedan plötsligt kliva in i den igen. Några av oss hade önskat att vandra vidare och en del av detta låg till grund för den pilgrimsvandring vi begav oss ut på i år.

Så

Med ett nytt regnställ och en ny sträckning packade vi för ytterligare en liten vandring. Den här gången skulle vi komma fram till havet. Vi samlades om kvällen i lilla Agusa för att morgonen därpå vandra mot Eljaröd. Denna första etapp var den som under förra årets vandring bjudit på de största strapatserna då vi i mycket elakt regn gått vilse och tidvis hade varit nära att ge upp, i alla fall jag. I år var det dock strålande sol och färden som gick upp och ner över rullstensåsar var bedövande vacker. Dagen därpå vandrade vi mot Sankt Olof och någonstans där under dagen lyckades vi gå så fel att vi till slut nödgades att få lite bärgning för att hinna till mässan. Kvällen avslutades sedan med en samling vid jungfrukällan, där vattnet slår upp och flödar över så som de många tankar som vandrade mellan oss.

Dagen därpå bröt vi upp och färdades mot havet. En större skara hade anslutit till oss och vi inledde en strapatsrik färd över, under, uppå och mellan tills vi slutligen bröt fram i äppelodlingarna och närmade oss Knäbäckshusen och havet. Väl framme firade vi mässa varpå vi övernattade i en hage strax jämte, trötta nu…

Sista dagen var en kort promenad upp till Stenshuvud varpå vi sedan åt lunch, delade och sedan än en gång gick åt varsitt håll.

Varför då då? Vad är det som får någon att vilja gå och dessutom göra det i en sådan uppenbar religiös dräkt som den vi nu gått i?

Generella svar eller var som gäller någon annan än mig kan jag inte ge –

För mig som gammal trollkarl är denna högst mystiska av kristna övningar som balsam för en trött och orolig själ. För mig har det varit ett sätt att finna den Kristus famn jag längtat efter och den röst som alltid talat till mig någonstans djupt därinne även när jag inte ville lyssna. I rörelse och ritual har jag letat efter Gud i alla år men för mig var detta ett sätt att hitta det jag av någon anledning missat. Det har varit skönt att lägga undan dolken och bägaren och att byta en stav mot en helt annan.

Det har varit förvånansvärt magiskt att lämna över och att leva i ett nu istället för att försöka manipulera de trådar som löper genom livet. Ge upp, släpp efter… ord jag hört i Dojon så många gånger och nu har de ännu en mening, ännu en innebörd…

To be continued…

Att gå till dess själen hinner ikapp

 

But one man loved the pilgrim soul in you,
And loved the sorrows of your changing face;
William Butler Yeats

Som barn försökte jag prata med gud men tycktes inte lyckas så ofta. Samtidigt var det någonting hos mig som fick mig att fortsätta leta. Ofta strövade jag i skogen och där under ett träd eller med fingrarna nerkörda i marken tyckte jag mig känna något större någonting medvetet och levande som fanns där precis bortom mitt synfält. Därute formade jag min egen religion eller relation och talade till det jag såg omkring mig. När jag blev äldre drunknade det mesta av detta i vardag och glömdes bort.

Trots det har jag nog aldrig slutat leta efter Gud, även om mina vägar många gånger varit krokiga och ibland mer än lovligt kusliga. Tanken på just en pilgrimsfärd väcktes i mig för ett antal år sedan men av någon anledning har jag aldrig tidigare kommit mig för att försöka. Jag tilltalades av tanken på att gå och gå länge eller så länge så att de vardagsröster och allt det brus som annars finns i mig tystnade. Kanske kunde jag i sådan tystnad för en gång skull lyssna, höra, ta emot, acceptera, ge upp… Jag visste inte men attraherades av tanken på att gå till dess att själen hinner ikapp.

Av en ”slump” satt jag så och bläddrade i ett församlingsblad och läste om Olofs-vandringen. Både jag och mitt hjärtas dam blev väldigt intresserade av att gå och vi bestämde oss ganska direkt för att boka varsin plats.

Första dagen gick vi från Hallaröd till Höör med en rätt rejäl trupp människor. Vi vandrade omväxlande i tystnad och i samspråk och däremellan observerade vi det speciella samspel de båda prästerna tycktes ha. I Höör firade vi en kort mässa och därefter gjorde vi kväll.

Dag två gick färden mot Fulltofta där vi firade mässa och inkvarterade oss i Fulltofta kyrkas vapenhus.

Sedan fortsatte vandringen genom Hörby, Svensköp, Agusa och en bunke andra platser genom skog, över berg och i regn och sol. Under färden mötte vi en sådan mängd härliga hjälpsamma människor som ordnat sovplats, kokat kaffe, öppnat butiken på kvällen och lagat mat, ordnat bad och tvagning och så vidare och så vidare på ett sådant sätt att man kunnat vandra och lyssna utan att behöva oroa sig för annat än just nästa steg.

Anders & Gullbritt, våra pilgrimspräster, turades om att under hela färden ge oss saker att vända i huvudet. Under korta pauser resonerade de om Olof, dop, källa, kyrkorum, rörelse, gudstjänst, granplantering och annat. Tillsammans med de egna tankarna hände det saker efter ett par dagars vandring.

Här blir det bekymmersamt. Varje dag under vandringen delade vi med varandra. Ibland blev det mycket och ibland blev det mindre. För mig själv blev jag nog mer och mer fåordig ju längre vandringen pågick. Delandet, Tystnaden och Mässan blev en del i den rytm som talade till mig. När jag nådde st Olof och vi klev in i kyrkan kunde jag inte hålla tillbaka de tårar som vällde ur mig. Men jag kan inte sätta ord på det som hände. Jag fann en gåva, ett ord, en början på något jag saknar ord för eller vilja att kommunicera. Jag hoppas att fler går och kanske hittar något. Man behöver inte gå långt men länge som någon sade…

Det finns så mycket mer men kanske är detta ett av de där tillfällena när ord inte räcker till

Pax et Bonum

Magnus Bäcklund

Jubileer

 

Så här i januari i år firade jag två tioårsjubileer. Det första av dessa var att jag arbetat tio år som högstadielärare med allt vad det innebär. Det andra är att det är ganska exakt tio år sedan min första nybörjargrupp i Aikido graderades. Sedan dess har jag kontinuerligt undervisat både i skola och i dojo utan något egentligt uppehåll. Båda miljöerna har berikat mig något enormt genom åren och det finns väl även en förhoppning om att de elever som vandrat genom mina klassrum haft nytta av sina upplevelser. Tio år kan låta både mycket och litet. I Budosammanhang och i Aikido är det ingenting. Det är komplicerat, krångligt, svårbegripligt, mystiskt och däremellan är det frustrerande besvärligt. Det går dessutom inte att tävla i och ingen lyfter ens ett ögonbryn för någon med ett svart bälte…

…det tar liksom trettio år innan man är cool och efter det så finns det mer att pilla med.

Kort sagt är det en livslång passion eller en som slutar efter ett par terminers plåga – hur det än är är det svårt att förklara. Det är svårt att förklara vad det är som gör att man återvänder gång på gång till att brottas med samma teknik som man lärde sig första dagen på mattan och sedan fortsätter att putsa på till den dag man dör. Samtidigt är det just det.

Man putsar hela tiden och man blir bättre, ända fram till dagen man dör. För mig som haft det lätt för mig gällande läsning och skolarbete har skola aldrig bjudit någon större utmaning mer än socialt. Jag har dessutom aldrig egentligen brytt mig om att lära mig någonting ordentligt.

Detta mönster följde mig som ett snigelspår genom mitt liv och karriär fram till dess att jag flyttat ner till Malmö och påbörjat min lärarutbildning. Ett år in började jag träna Aikido och sedan fördes jag med den vidare. Missförstå mig rätt – jag är inte och har aldrig varit en talangfull aikidoka – jag lär mig vare sig särdeles snabbt eller är särdeles skicklig. Till skillnad från allt annat jag försökt mig på har jag dock fortsatt och fortsatt.

Den kontinuerliga träningen och förändringen har smittat av sig på min undervisning som många gånger rör sig i principer och flöden jag hämtat ifrån dojon. Andra saker som kommer från dojon är känslan av att lära sig tillsammans och känslan av att lära nytt och förändras mest hela tiden.

Tillsammans med mina elever har jag upptäckt världar, begrepp och färdigheter jag inte visste att jag, eller dem, hade. Tillsammans har det hänt något och fortsätter att hända något varje dag. Numer är det en liten trogen skara människor som tränar med mig i Hörby och har gjort så ett par år och det känns ödmjukande att andra människor frivilligt kliver in på min matta varje vecka.

Samma ödmjukhet men också samma glädje känner jag inför mitt klassrum och glädjen över att mina grasshoppers faktiskt kommer dit och är där varenda jäkla vecka. Så grattis på mig och själv hoppas jag att jag får hålla på några år till…. Undrar hur många år jag måste vara högstadielärare innan det blir cool…

 

 

Födelsedagssushi

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under lördagen hade min käraste ordnat med middagen och vi skulle äntligen efter en intensiv vecka och efter att inte ha träffats förra helgen, sitta ner tillsammans och njuta av varandras sällskap. Hon hade handlat, ordnat och fixat och gjort men vaknade lite krasslig om morgonen. Krasslandet blev värre och när jag kom så hade hon massor av feber och det enda hon fick i sig var nyponsoppa…

Nåväl

Sushin var lika fantastisk som den ser ut och jag åt för oss båda…

btw, sa jag att jag älskar den där damen???

 

det gör jag

 

mest

hela tiden

nu också

och nu

 

och nu

 

M

En tanke till en kär vän om kvällningen

Hur kommer det sig att det så ofta är den med minst anledning att straffa sig själv som ändå gör just det? Hur kommer det sig att den som är givmild, godhjärtad och trofast är just den som hårdast dömer ut sig själv, sitt handlande och sitt hjärta?

Kanske är det så att just den som har ett stort hjärta lättare ser sina egna fel – eller kanske är det så att en sådan människa ofta får hårda ord eller tas för given eftersom hon inte härdar sig och ger igen.

Jag skulle önska att du kunde se dig med mina ögon
Att du kunde se hur du lyser upp ett rum för mig
Jag skulle önska att du kunde känna med mitt hjärta
så att jag kunde visa dig den plats du har gjort till din inom mig

Jag skulle önska att du kunde se dig själv med mina ögon
att du kunde se alla de saker jag ser som du gör
När jag är med dig så skäms jag för att jag inte,
som du, är en bättre människa

Om du såg dig som jag ser dig skulle du se det du inte ser
Du skulle se den vackra, den goda ,den varma
Den som ger mig skäl att bli bättre
Den som gör varje dag bättre

Freemake–en av de saker som gjorde min jul..

När kloka människor gör saker jag inte kan blir jag alltid glad. ännu gladare blir jag när samma duktiga människor gör saker som jag kan ha glädje av och sedan ger dessa till mig. Efter att ha suttit med massor av olika lösningr för bild och ljudkonvertering och mer eller mindre lyckade metoder för att plocka hem video från YouTube så hittade jag Freemake.coms lilla samling program:

http://www.freemake.com/free_video_downloader/

http://www.freemake.com/free_video_converter/

Med tillgång till ljudkonvertering gör dessa små gratisprogram nästan allt man kan önska sig. De tankar ner och konverterar bild och ljud på ett föredömligt och snabbt sätt helt utan krångel och utan att kräva mig på en enda spänn. Tack kära Freemake och är man lika glad som jag så kanske man donerar någon krona eller så till skaparna

Den Vrängde

Hur långt kan man som människa vrida eller vränga sig själv innan det man ser i en spegel förlorar all den substans man förväntar sig att se?  Hur långt…?

Om man ändrar sig efter alla de goda råd och vänliga förmaningar man ofta möter. Hur långt tid tar det då innan det man blivit saknar relevans för den man är. Om man förnekar, plockar bort eller avstår från tillräckligt många delar av sig själv, vad finns det då kvar att fortsätta sin existens för?

När existensen är problematisk och den värld man existerar i egentligen inte tycker om en, vad är det då som håller en kvar?

Var mindre så…

Var mer så…

Om du bara….

Varför ändrar du inte…

Det är alltid lika intressant att låta sig förändras, att utvecklas att bygga på men samtidigt finns det kanske saker hos den egna personligheten som är lika fundamentala som andning eller behovet att äta. Att avkrävas att göra den sortens förändringar kan i sig vara i det närmaste omöjligt och blir då mest en extra plåga för den som upplever sin värld som problematisk.

När man inte skall se sådan ut eller var så mycket eller säga så mycket eller vara det ena eller det andra eller följa eller bara genomföra eller bara stå ut och svaren på frågan varför ekar tom då undrar man mer och mer. Varför skall jag stå ut? Varför skall jag inte se ut sådan? Varför skall jag genomföra idiotiska saker bara för att? Det är ibland svårt att se vad som är poängen med allt anpassande. Vad är vinsten?

Att vara trekantig i en fyrkantig värld innebär att man alltid slår i sina utsatta delar och att man förväntas slipa dessa, helst tills dess att man lyckats bli lika fyrkantig som resten. Men om belöningen är att bli accepterad av en massa fyrkanter man egentligen inte kan relatera till, vad är då poängen? Vari ligger belöningen i att bli lönnfet, medelålders och lagom misslyckad så att mediokratins härskare kan se på en med  en ömkande blick och känna sig nöjda med att de justerat ytterligare en sirrah.

När man så slipat ner eggen på de egna vapnen och blottat nacken förväntas man visa tacksamhet mot dessa och gärna att man erkänner sin underlägsenhet som enbart kommer sig av att man faktiskt självmant anpassat sig.

Någon gång vill jag få förklarat för mig varför jag och andra gjort detta med oss själva och sedan skulle jag vilja veta vad meningen är…

Helgens Sushi

Mat som en inspiration till lite livsglädje…

Butter satt jag och rotade i foton och fann bilder från en kväll när jag och min blivande hustru roade oss med att skapa och sedan avnjuta vår egen sushi:

Ibland när det gör ont för ingenting…

Den är ett mysterium den där livsledan eller kanske borde man använda det gamla ordet spleen? Var kommer den ifrån den där mörka som kryper in i en och bara gräver ut det som finns där. När andetagen smakar surt, maten smakar papper och vinet är allt bittrare för varje klunk…

Jag är älskad av den och de som betyder något. Respekterad av mina likar. Mitt hus är varmt, min mage är full och ändå…

Ändå äter sig otillräkneligheten sig uppåt och inåt. Det räcker inte, jag räcker inte, måste bli bättre, smartare, duktigare måste kunna mer, måste kunna svara och besvara, måste…

Det som tuggar i min buk är den där känslan av att vara ovärdig, att bära bördan av att vara andras börda. Ansiktet som möter mig är fyllt av återhållen…vad?? Sorg?? Spleen??

Tänder sliter sönder mitt centrum, borrar sig ner mot min rot och river ur mig kraften att andas. ..

Min mage är full och jag är varm… andra dör lider och lever med lidanden och förluster långt större än mina och ändå gör det ont. Insikten om att inte ha rätt att ha ont gör saken än värre…

Det går inte att sträcka ut en hand till någon utan att skämmas – jag kan ju stå – det är ju inget problem – så vad gnäller du om??

Jag är  älskad, varm och mätt och borde så vara nöjd men det där djuret som tuggat i mig så länge jag haft minne får mig att vilja fly in i tystnaden – in i tystnad och mörker där kanske kanske kanske det blir stilla och kanske slutar göra ont.

Kanske slutar det att kännas som om jag inte räcker till

Kanske slippa lägga ännu ett misslyckande till högen

Kanske slippa känna sig som det trekantiga i en fyrkantig värld

Kanske slippa känslan av att stå jämte, vara bortom, utom, bakom…

Så kliver jag ett steg tillbaka från min tystnad.

Jag är älskad –minns mig/OSS

Vägen är kvar och allt det som finns där. Varje vänligt ord, varje tanke – även om det förvånar mig – det är knappast gåvor en sådan som jag gjort mig förtjänt av…

Jag tar upp min stav och börjar gå igen – jag minns att jag är älskad, att mitt hus är varmt och att min mage är full. Jag går och bär vidare min säck med misslyckanden och tillkortakommanden. Jag går och någonstans måste jag tro att djuret måtte dö före mig. Någon gång kanske det ätit sig mätt därinne…

Jag går och låter avgrundens kant vara den väg jag vandrar. Att falla eller inte gör kanske detsamma…

Eller också spelar det någon roll…

Blogger Labels: Ibland,mysterium,livsledan,andetagen,vinet,klunk,Respekterad,mina,likar,Mitt,Ändå,bördan,börda,Ansiktet,Sorgr,lidandent,tystnaden,tystnad,Vägen,

Studedags

Goddag kära Grasshoppers – jag vet att ni saknat skolan, läxorna, lärarna och än en gång är det dags att göra det större, bättre och mer mer MER!!!!

Välkomn till 2012-2013…skolåret då ni tar plats på det där jäkla framtidståget, sprider ut er och går segrande ut i livet…

De e coolt å va stude!!!

En kort-kort version av en lektion om skrivande

Technorati-taggar: stude,plugga,skriva,berättelse

Elake läraren påminner inför skolstarten

Technorati-taggar: skola,utbildning,gnäll

en liten film om grammatik och attityd

Lite poesi:

When You Are Old

By William Butler Yeats

When you are old and grey and full of sleep,

And nodding by the fire, take down this book,

And slowly read, and dream of the soft look

Your eyes had once, and of their shadows deep;

How many loved your moments of glad grace,

And loved your beauty with love false or true,

But one man loved the pilgrim soul in you,

And loved the sorrows of your changing face;

And bending down beside the glowing bars,

Murmur, a little sadly, how Love fled

And paced upon the mountains overhead

And hid his face amid a crowd of stars.

 

 

 

Source: The Collected Poems of W. B. Yeats (1989)