En tanke till en kär vän om kvällningen

Hur kommer det sig att det så ofta är den med minst anledning att straffa sig själv som ändå gör just det? Hur kommer det sig att den som är givmild, godhjärtad och trofast är just den som hårdast dömer ut sig själv, sitt handlande och sitt hjärta?

Kanske är det så att just den som har ett stort hjärta lättare ser sina egna fel – eller kanske är det så att en sådan människa ofta får hårda ord eller tas för given eftersom hon inte härdar sig och ger igen.

Jag skulle önska att du kunde se dig med mina ögon
Att du kunde se hur du lyser upp ett rum för mig
Jag skulle önska att du kunde känna med mitt hjärta
så att jag kunde visa dig den plats du har gjort till din inom mig

Jag skulle önska att du kunde se dig själv med mina ögon
att du kunde se alla de saker jag ser som du gör
När jag är med dig så skäms jag för att jag inte,
som du, är en bättre människa

Om du såg dig som jag ser dig skulle du se det du inte ser
Du skulle se den vackra, den goda ,den varma
Den som ger mig skäl att bli bättre
Den som gör varje dag bättre

Tänk om

 

tänk om det fanns tid att slippa se dig gå

tänk om det fanns tid att hinna prata färdigt

tänk om det fanns tid att pyssla lite du och jag

tänk om det fanns tid just idag

Mat som en inspiration till lite livsglädje…

Butter satt jag och rotade i foton och fann bilder från en kväll när jag och min blivande hustru roade oss med att skapa och sedan avnjuta vår egen sushi:

Lite poesi:

When You Are Old

By William Butler Yeats

When you are old and grey and full of sleep,

And nodding by the fire, take down this book,

And slowly read, and dream of the soft look

Your eyes had once, and of their shadows deep;

How many loved your moments of glad grace,

And loved your beauty with love false or true,

But one man loved the pilgrim soul in you,

And loved the sorrows of your changing face;

And bending down beside the glowing bars,

Murmur, a little sadly, how Love fled

And paced upon the mountains overhead

And hid his face amid a crowd of stars.

 

 

 

Source: The Collected Poems of W. B. Yeats (1989)

Vägens Tredje Kantat

Det är inte din sak att styra andras själar.

Icke heller att uttala dom över deras liv eller sättet de valt att följa sina vägar.

Ödmjuka dig i din kontakt med andra och sök förståelse istället för konfrontation.

Att träda tillbaka för att lyssna är inte att överge sin ståndpunkt utan snarare för att berika denna med vinklar man kanske själv inte ens anat.

Det är dock heller inte din sak att trampas under den okänsliges fötter.

För mycket backande kan hindra din resa och göra vägen omöjlig att företa sig.

När det inte längre går att stiga åt sidan och du är belägrad av de profana är det tid att ge din motståndare en varning.

Om belägringen inte upphör har din motståndare valt sin egen undergång och därmed befriat sig själv från rätten att vara fredad.

Hugg så utan glädje och utan större nåd än vad som visats dig.

Det är aldrig av godo att söka strid och det är den yttersta av brister att söka strid med gäster vilka du inbjudit till din egen boning.

Alltför stor undfallenhet är dock en begränsning av den egna viljan och därmed en synd som bör undvikas så att din boning inte blir ett tillhåll för snyltare.

Var så stark i din övertygelse, stolt i din hållning och framåt i din själs strävanden.

Möt vandrare med respekt och gäster med frikostighet men låt dem inte håna dig vid ditt eget bord eller vanhelga ditt tempel.

Vägens Andra kantat

Ur Clavicula Salos

Att vandra vägen fram för att blott få skymta det som är bortom nästa krön är en resa utan slut.

Fri kan så den resande stanna vid varje ting som fångar, lockar eller fascinerar.

Utan brådska kan han undersöka och njuta av det han funnit för att sedan på nytt söka vägar bortom horisonten.

Tid förlorar mening och vinner i meningsfullhet när rätt tid läggs på varje plats vid varje tillfälle.

Om stegen istället fylls med sträva efter finita mål blir så även sinnet finit.

Den strålande själen trängs in mellan raka murar.

Den hindras i sin flykt av portar beslagna med egots ambitioner.

Förkrympt blir till slut både kropp och själ och dessa stolta pilar når aldrig de mål de var avsedda för.

Kroppen jagar utan vila mot det ständigt undflyende.

Hetsad av sin ryttare stressas springaren med löddrande man till dess att den en sista gång lägger sig ner för att aldrig stiga upp igen.

Bitter blir en sådan skörd när endast ånger och ruinerna efter styvnackad ambition står som det slutliga resultatet.

Ett livs värde kan inte mätas i finita mått.

Ej heller kan det skattas efter antalet ting det funnit efter vägen.

Livets essens är nödvändigheten och det enskilda livets värde kan endast tillfyllest skattas av den som lever det.

Därför kan ett liv på samma plats utan resande fötter vara ett fullt liv även om kroppen föds och ger upp andan utan att ha vandrat till jordens alla hörn.

Köttets förfall behöver inte vara själens förfall och själens resor ger upphov till större mysterier än vad få av oss anar.

Således är vägen en resa utan slut även om kroppen tagit boning i en korsväg och förblir där till dess att den återgår till jorden.

Den Gode Brodern

---------------------Pussel----------------

Klockan tickar framåt
Jag vet inte var jag é
Tiden den går bakåt
Visar mig allt jag inte vill se

Ibland när allting gick för fort
Alla saker som blev så fel

Jag undrar vad jag skulle gjort
och vad som behövs för att bli hel
Vad som behövs för att bli hel

Dagen flyger sakta bort
det jag minns är det som är kvar
ett ögonblick av varje sort
en smärta som är så underbar

Jag lägger pussel bit för bit
Så sakta så syns det att det är jag

hur har jag kommit ända hit
hur har jag kommit till idag
hur har jag kommit till idag

…