Så här ser den ut mitt work in progress. Självklart finns det en historia bakom en bild som den här men kanske en historia som inte kommer att berättas just nu eller ens aldrig.
Bilden är målad av min vän och broder Mikael Lauritzen som sedan också har fäst den på min hud. Hans studio ligger i Göteborg – titta gärna in på:
to be continued…
Under lördagen hade min käraste ordnat med middagen och vi skulle äntligen efter en intensiv vecka och efter att inte ha träffats förra helgen, sitta ner tillsammans och njuta av varandras sällskap. Hon hade handlat, ordnat och fixat och gjort men vaknade lite krasslig om morgonen. Krasslandet blev värre och när jag kom så hade hon massor av feber och det enda hon fick i sig var nyponsoppa…
Nåväl
Sushin var lika fantastisk som den ser ut och jag åt för oss båda…
btw, sa jag att jag älskar den där damen???
det gör jag
mest
hela tiden
nu också
och nu
och nu
M
Hur kommer det sig att det så ofta är den med minst anledning att straffa sig själv som ändå gör just det? Hur kommer det sig att den som är givmild, godhjärtad och trofast är just den som hårdast dömer ut sig själv, sitt handlande och sitt hjärta?
Kanske är det så att just den som har ett stort hjärta lättare ser sina egna fel – eller kanske är det så att en sådan människa ofta får hårda ord eller tas för given eftersom hon inte härdar sig och ger igen.
Jag skulle önska att du kunde se dig med mina ögon
Att du kunde se hur du lyser upp ett rum för mig
Jag skulle önska att du kunde känna med mitt hjärta
så att jag kunde visa dig den plats du har gjort till din inom mig
Jag skulle önska att du kunde se dig själv med mina ögon
att du kunde se alla de saker jag ser som du gör
När jag är med dig så skäms jag för att jag inte,
som du, är en bättre människa
Om du såg dig som jag ser dig skulle du se det du inte ser
Du skulle se den vackra, den goda ,den varma
Den som ger mig skäl att bli bättre
Den som gör varje dag bättre
tänk om det fanns tid att slippa se dig gå
tänk om det fanns tid att hinna prata färdigt
tänk om det fanns tid att pyssla lite du och jag
tänk om det fanns tid just idag
Lady Gaga är för pop vad Marilyn Manson en gång var för rock. Denna högst imponerande dam har tagit världen med storm och hon är högst inspirerande. Det var därför med stor entusiasm jag använde henne som experimentmodell till en ny teknik jag fått lära mig av en slump. I grunden går det ut på att man använde laserutskrifter som en slags transfers vilka man kan placera på diverse olika föremål. Sagt och gjort och ett dygn senare så hade jag en första bild att arbeta med. Ett par dygn senare och ett antal lager färg så såg resultatet ut så här:
När skolan drar igång igen till hösten har jag för avsikt att lära mina grasshoppers i Median hur man gör sådana här och diverse andra trivsamma bilder förutsatt att jag kan skaka fram pengar för dukar och lim det vill säga.
Bilden “Mama Monster” Transfer& Akryl 40*60 cm 2011
Av Magnus Bäcklund
Det är lustigt när man målar, eller i alla fall när jag målar, hur teman återkommer gång på gång. Just den här duken har många bottnar och det är förvisso ingen slump att de centrala figurerna är Magikern, De Älskande och Eremiten. Magikern reser sig ur det svarta havet och tar de första stapplande stegen. De älskande formar fundamentet och den trygga klippa som man kan vila på. Till sist framträder Eremiten och hans lykta lyser upp stigen mot evigheten. I tidernas begynnelse skymtar tornet och vid tidens slut brottas universum med evigheten.
Tack till Frieda Harris för inspiration till vissa av figurerna
Bilden “Tarok” Akvarell på Canvas 40*50 cm 2011
Av Magnus Bäcklund
Tanja Bergkvist - Genusvansinne och fördumningsindustri from LvMI Sverige on Vimeo.
Direktlänk | Tanja Bergkvists blogg | Alla filmer från FreedomFest 2011 | LvMI Sverige
Jag blev så tagen att jag bara måste lägga upp det här. Klokt, roligt och initierat får man sig en tankesmällare av rang från en underbart klok människa.
Att leva är att vara i ständig rörelse och i ständig förändring.
Sann förändring och därmed utveckling sker i samspel med de man möter på vandring med öppna ögon.
Sånger i kanon, klanger och harmonier, crescendon och diminuendon, själva dialektiken mellan instrument i vitt skilda sektioner av en orkester - Solon, duetter, blåtoner och klangexperiment – På dessa sätt är naturen hos den musik vi skapar tillsammans och i den naturen bör interaktionen mellan människor vara.
En del människor fruktar detta så starkt att de söker styra sin omgivning med partitur så rigida att musiken klingar död mot en grå himmel.
Sådana människor hävdar att just de har sanningen och kedjar därmed sina sångarfränder till sitt orkesterbås och gör dem till slavar.
Slå hårt och utan nåd då någon söker kedja din hals och tygla din röst.
Är det icke sagt att du inte har någon annan rätt än att göra det som är din sanna vilja?
Att leda andra till ljuset – Min sång är av gud och därmed den enda sanna – Jag gör det goda för mina medmänniskor och därmed räddar jag deras själar till gud.
Så talar den mörke dirigenten – Så talar den vars kärl flödar över av svart förruttnelse – Så talar livets förrädare och de levande dödas härförare.
En sådan sång om kärlek dånar av undergång och till dess toner vandrar skuggornas arméer över saltade jordar, dess generaler förblindade av sina egna vanföreställningar.
Slå vakt sångarfrände om din egen röst även då du sjunger i kör.
Lägg till men lämna den som alltför strikt söker att få alla stämmor att låta likadant.
Slå vakt om dig själv så att du inte tror dig så unik att du inte längre kan sjunga tillsammans med andra.
Minns hur de bleka och blodfattiga sitter på sina kammare och som i feberdröm stirrar ut på ett liv de inte längre har någon kontroll över.
Vad för visdom kan en självspäkare ha funnit när han inte ens förstått kärlets princip?
Minns dessa kungar av aska som i sin förmätenhet sitter till doms över dem som tusenfalt överträffat de själva i själva livets mysterier.
Vad för nytta gör Livets Elixir eller kunskapen om dess skapande för den som lever i ensamhet?
Sjung så tillsammans med andra och förgör uppfattningen om ditt eget unika väsen.
Blott ett ögonblick av tystnad i det inre rummet är nog för att det sant unika skall stiga ur din strupe och ur ditt hjärta.
Inte från något håll kommer uppenbarelse.
Låt dig därför upptäcka andra sånger, klanger och harmonier.
Ge dig hän åt de toner som tillägnas dig och frukta aldrig att dessa skall göra din egen sång mindre värd.
Således står det klart att utveckling är dialektik.
Få är de sanna tysta som i sitt hjärta hör guds sånger.
Dessa som vandrar med Eremitens princip brinnande framför sig brinnande som en klar låga framför sina ögon gör inte våld på sin utveckling då de känner Sfinxen och härskar över Tystnaden.
Det är inte din sak att styra andras själar.
Icke heller att uttala dom över deras liv eller sättet de valt att följa sina vägar.
Ödmjuka dig i din kontakt med andra och sök förståelse istället för konfrontation.
Att träda tillbaka för att lyssna är inte att överge sin ståndpunkt utan snarare för att berika denna med vinklar man kanske själv inte ens anat.
Det är dock heller inte din sak att trampas under den okänsliges fötter.
För mycket backande kan hindra din resa och göra vägen omöjlig att företa sig.
När det inte längre går att stiga åt sidan och du är belägrad av de profana är det tid att ge din motståndare en varning.
Om belägringen inte upphör har din motståndare valt sin egen undergång och därmed befriat sig själv från rätten att vara fredad.
Hugg så utan glädje och utan större nåd än vad som visats dig.
Det är aldrig av godo att söka strid och det är den yttersta av brister att söka strid med gäster vilka du inbjudit till din egen boning.
Alltför stor undfallenhet är dock en begränsning av den egna viljan och därmed en synd som bör undvikas så att din boning inte blir ett tillhåll för snyltare.
Var så stark i din övertygelse, stolt i din hållning och framåt i din själs strävanden.
Möt vandrare med respekt och gäster med frikostighet men låt dem inte håna dig vid ditt eget bord eller vanhelga ditt tempel.
Ur Clavicula Salos
Att vandra vägen fram för att blott få skymta det som är bortom nästa krön är en resa utan slut.
Fri kan så den resande stanna vid varje ting som fångar, lockar eller fascinerar.
Utan brådska kan han undersöka och njuta av det han funnit för att sedan på nytt söka vägar bortom horisonten.
Tid förlorar mening och vinner i meningsfullhet när rätt tid läggs på varje plats vid varje tillfälle.
Om stegen istället fylls med sträva efter finita mål blir så även sinnet finit.
Den strålande själen trängs in mellan raka murar.
Den hindras i sin flykt av portar beslagna med egots ambitioner.
Förkrympt blir till slut både kropp och själ och dessa stolta pilar når aldrig de mål de var avsedda för.
Kroppen jagar utan vila mot det ständigt undflyende.
Hetsad av sin ryttare stressas springaren med löddrande man till dess att den en sista gång lägger sig ner för att aldrig stiga upp igen.
Bitter blir en sådan skörd när endast ånger och ruinerna efter styvnackad ambition står som det slutliga resultatet.
Ett livs värde kan inte mätas i finita mått.
Ej heller kan det skattas efter antalet ting det funnit efter vägen.
Livets essens är nödvändigheten och det enskilda livets värde kan endast tillfyllest skattas av den som lever det.
Därför kan ett liv på samma plats utan resande fötter vara ett fullt liv även om kroppen föds och ger upp andan utan att ha vandrat till jordens alla hörn.
Köttets förfall behöver inte vara själens förfall och själens resor ger upphov till större mysterier än vad få av oss anar.
Således är vägen en resa utan slut även om kroppen tagit boning i en korsväg och förblir där till dess att den återgår till jorden.
Den Gode Brodern
