Ibland är det svårt att förklara att man vill vara ifred. Det finns en slags tvåsamhetsnorm som på något sätt fungerar som ett slags tyranni trots att vi, enligt vissa undersökningar är det mest ensamma landet i världen.
Själv kan jag ibland känna någon slags sug efter det rent fysiska i en relation men samtidigt är jag mer och mer övertygad om att jag inte har lust eller ork att lägga tid på en annan människa. Något gick sönder hos mig sist och det är inte något jag ens vet om jag har ork att laga. Vad jag vet är att jag inte längre är beredd att ändra:
Mitt hår
Min Mat
Mina Katter
Mina prydnadssaker
Mina kläder
Min datorspelstid
Mitt jobb
Mina ambitioner
Min trädgård
Ja du kanske förstår principen. Jag är inte längre beredd att jämka och jag litar inte på att en annan människa inte skulle försöka pilla i saker. Förmodligen skulle jag inte ens kunna behärska mig om jag lät någon försöka.
- jaaa i ett förhållande måste man ju jämka….
Just det. Därför skiter jag i det – Jag väljer att låta bli…
- Du trillar nog dit förr eller senare…
Ja kanske men inte om jag kan göra något åt det. Tro fan inte att du fattar ett skit om det som rör sig inom mig.
Det är lite som diskussionen om barn. Med jämna intervall fylls min vardag av någon välmenande kretin som talar om för mig att jag visst vill bli pappa. Jag är för fan fyrtio år och vill fortfarande inte. För att vara riktigt ärlig tror jag inte ens att jag kan. Så låt mig för helvete vara. Det är så vansinnigt irriterande att behöva förklara samma sak om och om igen.
Någonstans är det normalitetsnormen som slår till och blir ett förtryck för oss andra som inte fastnat i en tvåsamhet av heterofunktionalitet medelst 1,3 barn.
Jag kommer inte att “trilla dit” – Jag funkar inte så
Jag vill ALDRIG ha barn – Det finns andra som är bättre på det än jag. Just nu vill jag inte ha några förhållanden eller ens korta andra grejer, mest därför att jag helt enkelt inte pallar alls. Kanske går det bra också?
M
Det här kändes ju nästan som riktat till mig efter min förra kommentar, Magnus, men förstå mig rätt. Jag är den sista som varken följer eller respekterar normer för sakens skull och enligt mig behöver du inte följa en enda så länge du inte vill. Endast du vet vad som får dig att må bäst möjligt. Den förra posten bara råkade inspirerade till just den kommentaren. That's it.
SvaraRaderaJojo
SvaraRaderaDen var inte till dig alls faktiskt...det var mer en reaktion på en hel hög prylar som ramlat över mig på sistone. Mest är det kanske att känna sig jagad av människors välvilja när de agerar utifrån en norm och jag utifrån en annan. Jag förstod vad du menade och, tror jag andan din tanke kom ifrån.
Kram
M