Disclaimer till eventuell läsare:

Det här är jag som gnäller och jag gör det så här därför att jag inte riktigt vet hur jag skall få ur mig det annars. Nu är du varnad

När hösten kryper in i mina ben och jag inte riktigt hittar ut så blir de små sakerna som tynger istället stora. Mitt mörker inuti matchar det mörker som faller allt snabbare utanför. I den stora världen händer stora saker med mängder av människor. Deras lidande är gigantiskt och deras situation så ofantligt mycket värre än min att jag skäms för att att jag låter mörkret ta över mig och även det bygger vidare på mitt mörker. 

Fyrtiofem år

Man kunde tro att jag borde löst det vid det här laget. 

Löst upp knutarna, kommit till freds, gått vidare, växt upp, blivit hel, FYLL I VALFRI HÄR

men nej.

Det finns ingen rationalitet i det där som gnager innanför senor och muskler nere i buken. Ingen logik till vreden som höll mig vaken långt in på morgonen eller orsak till att jag sittandes i min studio var så lamslagen av tårar att jag inte kunde gå därifrån ens om jag velat. Det finns ingen bra därför-att-fras och ingen jag kan skylla på även om jag skulle vilja. När det drabbar tar det över och äter mig inifrån och vad jag än försöker med så finns det ingenstans att vända sig.

I det läget finns det ingenting jag gör som duger. Varje misstag, varje borde och varje om ekar oupphörligen i mig och kräver tribut. Jag vill skrika och få dem att låta mig vara. Ihopkrupen ligger jag stilla och väntar på sömnen som kanske stillar tuggandet i mitt huvud men sömnen håller sig undan och samma saker utspelar sig i mitt huvud om och om igen.

I stort sett värdelös

Mot mitt inre mörker är jag stum och försvarslös men det är inte något som fungerar likadant åt båda håll. Ur mörkret mal varenda misstag, felaktighet och dumhet jag gjort och enda gången något tystnar är när något annat tar dess plats i mitt medvetande så att eländet är konstant. 

Vad gör man av det när man inte orkar ha det inom sig längre?

Det blir bättre och det blir bättre och sedan börjar det om igen.

Jag diskuterar med mig själv om alla de där sakerna jag håller på med och sedan ifrågasätter jag alla de där sakerna jag håller på med. Skall jag lägga ner den där klubben? Vad kan jag erbjuda någon när det finns så många fler som är så långt mycket bättre? Lärarförbundet - Vad gör jag för nytta där? Klassrummet - jag har slut på idéer... Panik och misantropi - självförtroende i botten och...

Det vänder igen och det gör det och ibland känns det ok och sedan börjar det om igen.

Jag skulle vilja klämma ur mig något smart eller något hoppfullt så här på slutet. Jag skulle vilja hitta en elegant twist eller något annat sätt att klura mig ur den där stämningen men jag har inga sådana ord just nu.

Jag antar att jag inte är så kass som jag upplever mig men det hjälper liksom inte och jag vet att det är gnäll och det hjälper inte heller. Min fru hjälper och min fristad hjälper och någonstans därinne gömmer sig det som också hjälper.

Men det vänder igen fast inte just nu

M

Det svarta och det vita i en grå verklighet....

Den stränge läraren Fredrik och en bunke människor med skolsvårigheter gör upp i det slagfält som är modern media. Lägg till en förvirrad läxdebatt och vi har fullständigt landat bland det svarta och vita. Inga läxor eftersom det är orättvist och självklart skall vi ha läxor eftersom vi alltid har haft det. Stränga lärare och mer disciplin eller fullständig elevstyrning som bygger på att uttråkade ungdomar skall upptäcka lärdomar de inte är intresserade av med hjälp av den egna obefintliga erfarenheten. Det är svartvitt och jag skulle vilja måla in lite nyanser av grått om jag får och kan.

Låt mig börja i någon ände och se om jag kan göra mina funderingar någorlunda tydliga utifrån mitt klassrumsperspektiv. Det finns disciplinproblem och elever som av olika skäl inte vill vara i ett klassrum. 

En del av dessa sitter och chattar med sina föräldrar, kompisar och allsköns andra under lektion och sedan förväntas läraren ordna så att de får betyg. Det finns elever som tror att talang och enkelhet är kunskapens förutsättning och som aldrig fått lära sig nyttan av att både arbeta hårt och att misslyckas. Det finns elever som inte ger läraren en chans utan påbörjar ren terror en sekund efter att läraren presenterat sig och sedan fortsätter i samma anda lektion efter lektion efter lektion. Tro mig ingen lärare utsätts för det och fortsätter i samma spår så nej, om inte läraren får en chans är det inte heller lärarens fel att det inte fungerar. Det finns elever som har det så jävligt, rent ut sagt, att skolan känns som en tillflyktsort dit de drar sig för att slippa resten av världen men som vars funktion inte riktigt är att vara enbart fristad utan också ställer krav dessa barn inte har en rimlig chans att klara av. 

Mellan alla dessa och en bunke varianter till finns det en jättemängd människor som kommer till skolan för att lära sig saker och för att utveckla sig själva och som växer, lär sig, lär ut och imponerar mig andlös varenda jäkla vecka…

Jag kan skrämma folk till lydnad eller skapa tillräckligt med skräck för att hålla folk stilla. Det är lätt och ofruktbart. Problemet är att rädsla och repression fungerar uselt som inlärningsverktyg för avancerade kunskaper. Genom att forma regler och normer i klassrummet med tydliga konsekvenser kan jag däremot skapa en trygghet om vad som händer och hur det skall fungera. Det är en annan sak. Ja, det är en annan sak – besök mitt klassrum när du vill – hör av dig först så det inte blir för mycket folk bara – vi har viktiga saker att göra

Pojkar glömmer pennor, papper, böcker, material, inlämningar, läxor och prov. De gör det i större grad än flickor och i större grad än flickor slipper de själva att ta konsekvenserna av detta. Pojkar förväntas inte att lämna in sitt arbeta vare sig snyggt eller välskrivet. Pojkar skall ha dubbla böcker i skolan och hemma in i högstadiet för att de inte själva klarar av det och pojkar i allmänhet presterar sämre, mindre och under sämre ordning än flickor.

Så här är det eftersom vi tillåter det

Så här är det eftersom vi förväntar oss det

Så här är det eftersom det är så vi lärt dessa barn att det är

Låt mig här ta en paus och säga till dig som läser och tänker: men mitt barn som har ______ kan ju inte… Nej och det är förhoppningsvis läraren medveten om. En del barn har särskilda svårigheter som gör vissa saker mer eller mindre omöjliga och då får man kompensera det på ett rimligt sätt. Det är inte det jag talar om.

När läraren Fredrik ställer upp ett antal regler för klassrummet sätter han egentligen upp en grund som är alldeles naturlig och i den ställer han befogade krav, förutsatt att han ställer desamma på sig själv naturligtvis. Det gör ingenting om folk som söker kontakt med enskilda får vänta till lektionen är slut. Är det kris går det att meddela att ”jag måste bara ta det här”, en utsaga de flesta av oss säkerligen skulle acceptera eftersom det inte händer hela tiden. 

Det går att med förväntningar och tydliga regler få arbetsro i klassrummet men det behöver inte innebära allting alltid på samma sätt med alla och det är inte svart och vitt utan grått. Barn mår inte dåligt av regler eller tydlighet men revolterar mot pennalism och elakhet menar jag.

Sedan finns det naturligtvis barn som nästan behöver en-till-en-undervisning, barn som mår så dåligt att klassrummet är tortyr för dem, barn som har så specifika problem att de andra tjugosju knappast kan nå sina mål om man anpassar allt till den tjugoåttonde. Jepp jag sa verkligen det där. Jag försöker att inte ljuga för mycket och just den illusionen tror jag inte längre på. Så jag sade det skjut mig.

När jag ändå talar sanning så låt mig pränta ner ett par saker till:

Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det

Ibland vill vi så väl och vi gör saker på sätt som skall jämna ut men vissa saker går inte att ordna. Skolsystemet belönar tekniskt inte själva arbetsinsatsen du gjort för att nå vissa mål. Jag har haft elever vars slit för att få E borde gett dem tapperhetsmedalj och hade jag haft företag hade jag tagit deras E för andras A eftersom jag vetat att den här människan kan genomföra även svåra uppgifter och kan hugga i när det blir tufft. Skolan har inga verktyg för att belöna den sortens slit. Och så är det. Är det då meningslöst att anstränga sig? Kanske, kanske inte det beror på individen men det är orättvist att vissa klarar engelskan galant utan att göra ett smack på tre år medan andra pluggar timme ut och timme in för att precis få ett betyg. Det är orättvist men så länge systemet är konstruerat som det är så får man gilla läget. Sanning var det ja

På samma sätt går det att kompensera för olika svårigheter och diagnoser i skolan men ibland borde man kanske vara tydligare med vissa saker:

”Du har en dyslexi och den ser ut så här och så här och tyvärr innebär det att du kommer att få arbeta hårdare ä n alla andra. Vi har de här redskapen för att hjälpa dig men vid sidan av detta måste du själv lägga ner mycket hårt arbete”

Världen kommer inte att anpassa sig till våra olika egenheter utan genom livet lär vi oss att anpassa våra egna egenheter till världen. Mina egna svårigheter har gett mig massor av lidande genom åren och jag känner mig fan inte särskilt speciell utan ofta bara typ defekt. Men det går att, med stöd och hjälp, ta sig förbi så mycket om man bara hamnar i läget att man bestämmer sig för att ge sig fan på det.

Så här långt alltså försöker jag säga att det finns problem och massor av dem beror på förväntningar, förutfattade meningar och inställning till vad som skall åstadkommas. 

Om vi började med pojkproblematiken och ställde upp samma förväntningar på pojkar som flickor med att hålla ordning på sig själva och sina prylar eftersom den där fåniga mognadsgrejen uppenbarligen inte innebär att de får vänta ett extra år med mopeden eller körkortet och därmed förmodligen är kapabla att klara av detta så skulle en del vara vunnet.

Om vi lyckas få ordning på insikten om att man måste lägga fokuserad tid på sin uppgift och inte låta sig avbrytas var tredje minut med ett meddelande eller att byta ny låt på Spotify så vinner vi en bit till.

Om vi kunde komma överens om att vi tar olika mobila övningar i pausen och inte mitt i ett moment så skulle vi hinna med så mycket mer.

Om jag hade ordentligt stöd från exempelvis barn & ungdomspsykiatrin så att jag kunde få mer än generella råd per diagnos och en tanke någon gång om hur elevens är tänkt att fungera i grupper så hade det också varit mycket vunnet. Vi undervisar inte en till en och nej, alla åtgärder som är bra för en individ är inte alltid till gagn för resten av gruppen även om den har rätt till anpassning…ALLA HAR RÄTT TILL SIN UTBILDNING… Även de som inte har svårt

Om vi kunde få ordentligt fungerande skolbibliotek, nationella strategier för läsningen och en insikt om att läsning inte bara är talang och initialt intresse utan också något man måste arbeta med och arbeta med regelbundet som vilken slags träning som helst.

Ah jag börjar bli långrandig och jag får kanske återvända till läxor vid ett annat tillfälle men kanske bara det att det inte handlar om läxors varande eller ickevarande och nej det kommer aldrig att bli rättvist. Att det finns dåliga och dumma läxor på samma sätt som det finns dåliga lärare och ointresserade och rätt elaka elever är sant…

… lyckligtvis är de flesta inte det…någon av dem…

Magnus

Studedags

Goddag kära Grasshoppers – jag vet att ni saknat skolan, läxorna, lärarna och än en gång är det dags att göra det större, bättre och mer mer MER!!!!

Välkomn till 2012-2013…skolåret då ni tar plats på det där jäkla framtidståget, sprider ut er och går segrande ut i livet…

De e coolt å va stude!!!

Elake läraren påminner inför skolstarten

Technorati-taggar: skola,utbildning,gnäll

en liten film om grammatik och attityd

Censurerad!!!!!!?????

Enligt min yngste systerson är tydligen  min blogg blockerad av hans skola. Han har lovat mig att skicka bildbevis på saken så fram till dess tänker jag avhålla mig från att säga fula saker om sagda skola, kommun och IT-ansvariga….

I alla fall till dess jag fått mina bevis. Därefter kommer min kollegiala känsla inte att avhålla mig från att vara hysteriskt otrevlig om det skulle visa sig vara sant…..

 

 

 

Uppdatering kommer

Visdom från Etern

Tanja Bergkvist - Genusvansinne och fördumningsindustri from LvMI Sverige on Vimeo.

Direktlänk | Tanja Bergkvists blogg | Alla filmer från FreedomFest 2011 | LvMI Sverige

Jag blev så tagen att jag bara måste lägga upp det här. Klokt, roligt och initierat får man sig en tankesmällare av rang från en underbart klok människa.

Påsklovsskola Final

Underbara, underbara, underbara grasshoppers. Jag vet, skolan är i kris och rubrikerna är svarta men då har man inte tillbringat påsklovet på FROSTASKOLAN tillsammans med vrålcoola kollegor och superbt envisa grasshoppers. Med visst våld och ett språk inte alltid lämpligt för klassrum klarade vi av ett irriterande prov i bråkräkning, en bunke kemirester, fick avslutat en uppsats om koncentrationsläger och en om det ädla polisyrket. Förutom detta har vi haft en far och son som under hela veckan arbetat med engelska under en kollegas överinseende och det verkade som en hel del lossnat. Tänk om den sortens genuint samarbete mellan hem & skola vore vardag. Jag är säker på att resultaten sett helt annorlunda ut då. Man lär sig massor under en sådan här vecka. Förutom att jag har haft möjligheten att se exakt hur gärna och hur mycket vissa är beredda att lägga ner på sina betyg så har jag dessutom än en gång fått se sidor av elever jag sällan har tid att uppleva annars. Mellan arbeten hinner vi diskutera allt mellan himmel och jord och det finns tid att faktiskt ha de där samtalen som annars hamnar på undantag. Detta är “livskunskap” fast på riktigt när man kan mötas som människor och som arbetskamrater. Jag har också fått helt nya betygsunderlag för vissa elever som jag fått möjlighet att studera i helt andra miljöer.

Vad är då det som gjort att det fungerat såpass väl som det gjort? Naturligtvis har det varit viktigt att ha kollegor som kan sina ämnen och som dessutom tycker att det är jäkligt roligt att arbeta så här. Dessutom har det funnits ett antal riktigt drivna föräldrar som hjälpt eleverna att komma till skolan. En rejäl frukost ordnad av Frida och damerna i köket samt den mycket väl begagnade tevagnen har i sig självt bidragit till mys, arbetsglädje och ork. När vi avslutade dagen idag rekryterade köket lite assistans från ett antal elever som sedan återvände med kladdkaka och glass, av vilket somliga åt betydligt mer än andra (inga namn nämnda hrm). Så när jag lämnade skolan lite strax efter ett var det med tillförsikt inför våren och ett lätt hjärta. Glad över vad som gjorts, stolt över alla dessa grasshoppers och med en förvissning om att jag älskar mitt jobb. Ingenting gör mig så trött, arg och frustrerad och ingenting annat gör mig så genuint lycklig som att se det här varje dag:

GLAD PÅSK GRASSHOPPERS

&
ALLA ANDRA OXÅ

M

Påsklovsskola dag 3

Att påbörja en skoldag med gemensam frukost är både trevligt och närande. Idag hade Frida i köket även gjort iordning smoothies för den hugade. Utan att egentligen tänka på det vaknar man upp och går till arbete med ett extra leende efter att ha ätit tillsammans.

Dagens övningar var förvånande intensiva trots att några elever fallit ifrån. De som kom var dock än mer motiverade och arbetet fortgick under hela förmiddagen utan någon egentlig paus. Själv lyckades jag knappt stjälpa i mig mer än två koppar kaffe på hela dagen. Jämförande religionsuppsats och krig med diverse förvirrande statistiksiter var på programmet förutom tyska, matematik och en eller annan punkt fysik. Någonstans i detta lyckades vi konstatera att hinduer inte äter ko men att vi gör även om vi kallar det nöt. Konversationen ramlade dock snabbt till det rent komiska när skillnaden på en oxe och ko skulle utredas och  eleven av någon anledning ansåg att den största skillnaden var längden på hår samt att det var äckligt att äta ko men inte oxe.

Ett annat gäng har tillbringat hela lovet i musiksalen repandes och repandes lite till. Det är riktigt roligt att se resultaten av deras arbete allteftersom det fortskrider. Imorgon är sista passet och tid att sammanfatta……

Lovskola Revisited

Snart kommer påsken och med den ytterligare en satsning på Frostaskolans lovskola. Förra gången vi försökte hade vi relativt fullt hus och när veckan var slut var de flesta av oss inblandade väldigt nöjda med det som åstadkommits.

Själv hoppas jag på samma sorts succé igen. Den alltmer öppna, dynamiska och formbara skolan borde kunna finna alltfler vägar att nå de mål vi är satta att nå. Tyvärr finns det saker som är svårt att göra utan övning.

Det går inte att bli en riktigt duktig idrottare utan att faktiskt utöva sin idrott. På samma sätt är det svårt att bli en duktig student utan att studera. Således lär man sig inte att läsa om man inte läser och man blir knappast mer avancerad om man inte försöker sig på svårare text.

När vi som lärare och elev i ett annat sammanhang tränar Aikido så lägger vi nästan hela tiden på teknik. Varje pass nöter jag ingångar, steg och massor av detaljer. Den fysiska sidan av träningen kommer dock till korta eftersom jag lägger väldigt lite av min tid på att låta folk springa runt runt. Orsaken till detta är att de kan öva detta hemma eller var som helst och behöver inte min kunskap som instruktör. Det är något man gör ändå. Bekymmer med tekniker, diskussioner om fall eller bekymmer i själva genomförandet lyfter vi däremot ofta upp på mattan tillsammans och resonerar om. På så sätt maximeras vår tid tillsammans och vår kunskap utnyttjas fullt ut.

När det gäller skolan har jag inget absolut svar på förhållandet mellan övningstid och inlärning. Jag vet bara att det tar fler timmar än vad skolan har att nå en läsförståelse och läshastighet som motsvarar de krav som vårt moderna samhälle ställer. Jag vet också att det finns elever på högstadiet som i slutet av nian har riktigt svårt att ta sig igenom de texter som ingår i det nationella provet i svenska.

Jag ser elever som på högstadiet räknar på fingrarna eftersom deras multiplikationstabell är minst sagt osäker och därmed får de arbeta dubbelt så hårt för att lösa relativt enkla problem.

Att öva och att lära sig – Att kunna och att kunna använda

Med allt detta sagt är det nog bra att skolan är öppen fler timmar eftersom det då finns utrymme att kanske ta igen de där sakerna man inte hunnit med. Än viktigare är nog det faktum att man får möjlighet att fördjupa och verkligen arbeta med ett ämne, en problemställning och den som försöker förstå. Jag gillar verkligen när skolan blir individanpassad. Jag gillade också stämningen sist och ser fram emot något liknande.

Ps I år verkar det som om alla mina grasshoppers klarade sina Nationella Prov i Svenska. Shiiit vad jag gillar mina duktiga ungar, de får halvmessyrer som mig att se bra ut Ds

Carl Bildt: Friheten på nätet behöver FN-skydd - Debatt - Expressen.se

okej och när tänker du skydda oss Calle? När tänker du lagstadga vårt skydd mot konstiga bolagspoliser och andra fluktare som gräver sig in i våra liv med hjälp av de lagar och organisationer ni politiker skapat. Från höger till vänster har ni rullat runt för mystiska bolag och släpat resten av oss till en slags "köp skit eller bli stämda"-System. När tänker ni skydda oss mot FRA, IPRED och alla andra sköna övervakningssystem ni utsatt oss för de senaste åren?
Frihet är många saker och ibland är frihet att slippa en Bryssel-advokat i sin brevlåda eller upp i rumpan..............

Carl Bildt: Friheten på nätet behöver FN-skydd - Debatt - Expressen.se

Nationella Prov & Graderingar en gång till

Något sömndrucken och lite stel sitter jag i köket och sippar på en kopp Koh-I-Noor och går igenom detaljerna inför morgondagen. Har jag gått igenom de saker som behövs? Har jag förberett dem på rätt sätt och känner sig alla verkligen redo för proven imorgon? Återigen är jag lika nervös som säkerligen flera av mina elever är. Kanske är det idiotiskt eftersom mitt liv är betydligt mindre beroende av resultatet på de här proven än vad deras är. Ändå är jag nervös.

Ibland när jag läser tidningar verkar det som om lärare och elever har ett motsatsförhållande där vi är någon slags kombattanter. Naturligtvis är en sådan tanke absurd. Vad skulle jag göra där om min ambition inte var att mina ungar skulle klara sig så bra som möjligt? Det är välan självklart att min ambition och ja till och med min jäkla heder och yrkesstolthet kräver att mina elever blir riktigt duktiga och helst samtidigt inte lär sig att avsky ämnet jag vill lära ut. Att ens behöva påpeka något så självklart som ovanstående känns lite dumt men jag tror ändå det behöver sägas.

I en annan roll var jag idag med om ytterligare en examination när mina goda vänner från ENIGHET var på vår klubb och graderade mina elever i Aikido. Hörby Aikidoklubb är en liten grupp tränande som träffas två gånger i veckan och tränar med den entusiasm och glädje som brukar prägla en aikidomatta. För mig har det alltid varit ett mysterium när elever faktiskt fortsätter år efter år och ödmjukt tvingar det mig att bli bättre, om inte annat så för att jag skall kunna fortsätta att förmedla saker till dem.

När så det är dags för graderingar och deras och mitt arbete skall prövas vankar jag natten igenom med tankar om vad jag glömt, visat fel eller kanske till och med låtit bli. Jag prövas genom mina elever och mäts eftersom deras misslyckanden är till sist faktiskt mitt. Ansvaret är mitt.

När så dagen är över och graderingen är genomförd och allt har gått bra så lättar trycket och genast börjar jag fundera på vad som komma skall. Jag hatar och älskar ansvaret på samma gång.

Nu vankar jag återigen inför mina grasshoppers stora dag imorgon. De har jobbat så hårt och stått ut med så mycket för att kamma hem det här. Ibland kikar jag på dem i smyg och blir nästan knäsvag när jag inser hur viktigt det är att jag i alla fall inte strular till det för dem. Sov gott grasshoppers. Som ni med förtroende lägger er tid i mina händer, så lägger jag min heder, mitt huvud och mitt hjärta i era.

Lycka till imorgon

M

P.s något försenat eftersom stormen klippte ström och därmed modem D.s

En stilla hälsning till idioten i Umeå

 

Varning kan uppfattas som skadlig bland töntiga kränktroll och kan få dessa att gråta, samt skicka ytterligare en meningslös kostsam anmälan till valfri idiotombudsman

Kära moder Svea.

Det är med sorg jag skriver till dig i denna tid av dumhet då kränktroll och orwellianer förökar sig fortare än den genomsnittliga kloakråttan samtidigt som snittkunskaperna bland de homo sapiens som finns kvar minskar i takt med antalet dokusåpor på TV.

Det är djupt fascinerande att studera hur sexualskräcken än en gång sprider sig på nästan viktorianskt sätt och man undrar om den amerikanska Pahlinist-rörelsens ansamlade stjärtgaser förgiftat sinnet på en och annan Svensson.

Som ett svar på en brist i sexualundervisningen  i skolan har UR tagit fram en sexualupplysningsfilm i samarbete med RFSU. Filmen tar i animerad form upp de vanligaste frågorna ungdomar har om sex och den har i dagarna distribuerats till samtliga skolor i landet som en hjälp i undervisningen.

En privatperson i Umeå har dock funnit filmen opassande av någon anledning och anmält saken till polisen.

En kort notis från SVERIGES RADIO om saken

och från NORRAN

och VÄSTERBOTTENSKURIREN i vilken man kan läsa:

“Umebon menar att detta är olämpligt med tanke på handling och målgrupp, som är elever på högstadiet.”

AFTONBLADET har även det en liten artikel på ämnet.

Själva FILMEN finns att se på URs hemsida

Någonstans inom mig moder, hoppas jag att det hela är ett försök att skapa en debatt om hur fånigt och orimligt långt vår nyfunna sexualskräck har gått de senaste tio-femton åren. Jag hoppas att det är ett försök att påvisa orimligheten i förbud mot tecknade bilde, inskränkningar i yttrandefriheten och allmän nymoralistisk dumhet.

Jag är dock inte så hoppfull moder men kanske kanske…

Och till snubben i Umeå: Lyssna på sången ovan, njut av en rektal balk och om det inte funkar för dig så finns det säkert ett Talibantält någonstans på något berg där din typ av funderingar funkar.

Magnus

Blogger Labels: Umeå,moder,Svea,dumhet,Pahlinist,Svensson,RFSU,ungdomar,undervisningen,saken,SVERIGES,RADIO,NORRAN,VÄSTERBOTTENSKURIREN,Umebon,AFTONBLADET,debatt,förbud,Talibantält,kränktroll

Nöje, Såpor och Skit man betalar licens för Nöjesbladet | Aftonbladet

 

Jag kräks på dessa jävla dokusopor. Det är fascinerande att man i ena änden anser att man skall göra saker för att förhindra mobbing och trakasserier och i andra änden lyfter fram just sådant beteende.

Vad har vi inte provat? Kanske något av nedanstående

"Husfrid" - Femton hemlösa, en lägenhet och tre överarbetade socialtjänstemän och sedan får fem brats från Stureplan rösta ut dem en efter en? – Vardagsrealism och övelevnadsexperiment i ett.

 

“Big Brother – Familjen” Femton vardagsfyllon och deras familjer i Big Brotherhuset med obegränsad mängd sprit och vadslagning på vems blåmärken som är värst varje vecka?  Rikskända nyktra alkisar och notoriska hustrumisshandlare ingår i juryn som bedömer stil och form på både rundpallar och kaskadspyor.

”Tiggarrundan” Romer från Rumänien coachas av ett telemarketingföretag och släpps sedan i sektorer av Stockholm. Deltagarna tävlar därefter i flaskinsamling, tiggeri på tid och mest ömkliga syn i ett gathörn. Naturligtvis har man en extra snyftarkategori för barnen och man får följa dramatiken när familjens yngsta varje dag tvingas snatta mat till resten av familjen. Varje veckas röstas en familj ut och skickas hem. Vinnaren får en sprillans ny Winnibago… Juryn består av femton Epakörande Svergiedemokrater från Svalöv.

“Höften, Hoppet eller Hopplösheten” – Pensionärer i kö för höftledsoperationer får tävla mot varandra i lustiga lekar såsom rullatorrace och vidrigaste liggsåret. Förlorarna röstas ut varje vecka och placeras längst bak i kön. Den käcka leken leds av Arne Weise och varje vecka kallas familjen in för att böna och be för sin gamling varefter tittarna ringer in och röstar.

“Självmordsgänget” Ett antal självmordsbenägna placeras på en avdelning där de med hjälp av skådespelare och volontärer får återuppleva sina mest traumatiska upplevelser. Vi får följa mobbing, trakasserier och annan terror med skrämmande verklighetsförankring. Varje vecka får deltagarna sedan välja om de vill snurra på självmordshjulet eller försöka leva en vecka till. Hjulet innehåller sedan allt från smärtfria tabletter till mindre behagliga frånfällen som exempelvis lut. Tittarna kan påverka utgången av hjulet genom att ringa in. Deltagarna själva når sitt avslut som en mer eller mindre trevlig överraskning.

Hundar, ungar och allt annat vi kan plåga, hänga ut och håna är tydligen det som är roligt och det som är underhållning. Kanske är det något som följer i den själsliga misär som följer ett allt snabbare snurrande klot. Roms dekadans blev värre och värre till dess riket föll sönder. Hur illa behöver vi bli innan vi faller sönder?

När mobbning är bredkultur är det fan inte konstigt att simpel mänsklighet kommer i andrahand.

Magnus

Rasande – över nya hundsåpan i SVT | TV | Nöjesbladet | Aftonbladet

Frihet & Ansvar

I Skrämslans värld finns det massor av hot.
I Skrämslans värld finns det endast ett bot.
Att någon annan tar hand om saken
Och torkar stackars mig om baken

Kloka gubbar och gummor –Av äldre modell skall styra och ställa för oss andra. Det vore ju enklare om någon annan tänker åt mig så långt som bara det är möjligt. På så sätt kan jag skylla på någon annan när något jag gör går fel. Problemet är att jag inte kan frånta mig själv ansvaret för mina egna handlingar hur gärna jag än vill.
Som tolvåring påbörjade jag min bana som nikotinist, ett beroende jag inte lyckades göra mig av med helt förrän 25 år senare. Detta kommer att kosta mig. Jag skyller på:MIG SJÄLV. Jag gillade det jag såg i spegeln. Med en Cigg i munnen kände jag mig cool och efter ett tag var nikotinet sin egen belöning.
Under en period i slutet på 90-talet använde jag alkohol som ångestdämpare vilket fungerade alldeles utmärkt om man accepterade mången ensam timma spenderad i en dimma bruten av spyor och blödande magsår. Nåja jag gick in i det med öppna ögon och gick ur det med hjälp av goda vänner och min egen ovilja att dö alltför ung.
Människan fallerar och det finns farligheter. Det är dock hög tid att utveckla det mänskliga tänkandet förbi barnastadiet. Vi måste acceptera att det finns farliga saker och att vi själva måste lära oss att välja. Om jag kör i 180 knyck på en 70-väg och krockar med en bergvägg är det inte vare sig fartkameror, hastighetsövervakning eller begränsningar i bilen som är problemet. VÄLJER jag att köra i 180 knyck så har jag accepterat både risken att dö och risken att döda någon. På samma sätt Väljer man att sätta sig bakom ratten när man druckit. Man väljer att stjäla, slå, skada, förstöra, förgöra sig själv och andra.
Skräcken för denna insikt är väl underbyggd i den "Rädslans Doktrin" som förhärskar i våra media och ibland i våra medvetanden. Den leder till absurditeter som övervakningshysteri och begränsningar. Den leder också till att man nästan ogiltigförklarat hela generationer av kloka, duktiga och arbetsamma ungdomar som knappt kan anförtros någonting om man skall tro media.
Någonstans måste det vara så att var och en tar ansvar för sitt eget liv och ibland också för andras. Vad hände med frihet under ansvar? Vad hände med kopplingen mellan att få göra det man vill och att göra det som är rätt? Kanske är det så att istället för att skapa än mer repressiva system för att övervaka folk in i en fålla så måste man ge dem ännu större frihet men också redan tidigt lära var och en att alla handlingar har konsekvenser på gott och på ont.
Idag är det viktigare att hitta på en ursäkt för sitt handlande som förflyttar skuld än att faktiskt göra så gott man kan från början. Låt det bli tvärtom imorgon.