Så här nära midsommar är det dags att summera eftersom det äntligen är dags att gå på semester. Än en gång har jag tagit farväl av en nia och än en gång har de gjort en riktigt jäkla otrolig resa. Betygsmässigt är det en av de bästa årgångarna jag släppt ifrån mig och jag är säker på att de kommer att göra väl ifrån sig också framöver…
Hejdå kära 9A årgång –13
är det nåt vet ni var jag är någonstans….
M
But one man loved the pilgrim soul in you,
And loved the sorrows of your changing face;
William Butler Yeats
Som barn försökte jag prata med gud men tycktes inte lyckas så ofta. Samtidigt var det någonting hos mig som fick mig att fortsätta leta. Ofta strövade jag i skogen och där under ett träd eller med fingrarna nerkörda i marken tyckte jag mig känna något större någonting medvetet och levande som fanns där precis bortom mitt synfält. Därute formade jag min egen religion eller relation och talade till det jag såg omkring mig. När jag blev äldre drunknade det mesta av detta i vardag och glömdes bort.
Trots det har jag nog aldrig slutat leta efter Gud, även om mina vägar många gånger varit krokiga och ibland mer än lovligt kusliga. Tanken på just en pilgrimsfärd väcktes i mig för ett antal år sedan men av någon anledning har jag aldrig tidigare kommit mig för att försöka. Jag tilltalades av tanken på att gå och gå länge eller så länge så att de vardagsröster och allt det brus som annars finns i mig tystnade. Kanske kunde jag i sådan tystnad för en gång skull lyssna, höra, ta emot, acceptera, ge upp… Jag visste inte men attraherades av tanken på att gå till dess att själen hinner ikapp.
Av en ”slump” satt jag så och bläddrade i ett församlingsblad och läste om Olofs-vandringen. Både jag och mitt hjärtas dam blev väldigt intresserade av att gå och vi bestämde oss ganska direkt för att boka varsin plats.
Första dagen gick vi från Hallaröd till Höör med en rätt rejäl trupp människor. Vi vandrade omväxlande i tystnad och i samspråk och däremellan observerade vi det speciella samspel de båda prästerna tycktes ha. I Höör firade vi en kort mässa och därefter gjorde vi kväll.
Dag två gick färden mot Fulltofta där vi firade mässa och inkvarterade oss i Fulltofta kyrkas vapenhus.
Sedan fortsatte vandringen genom Hörby, Svensköp, Agusa och en bunke andra platser genom skog, över berg och i regn och sol. Under färden mötte vi en sådan mängd härliga hjälpsamma människor som ordnat sovplats, kokat kaffe, öppnat butiken på kvällen och lagat mat, ordnat bad och tvagning och så vidare och så vidare på ett sådant sätt att man kunnat vandra och lyssna utan att behöva oroa sig för annat än just nästa steg.
Anders & Gullbritt, våra pilgrimspräster, turades om att under hela färden ge oss saker att vända i huvudet. Under korta pauser resonerade de om Olof, dop, källa, kyrkorum, rörelse, gudstjänst, granplantering och annat. Tillsammans med de egna tankarna hände det saker efter ett par dagars vandring.
Här blir det bekymmersamt. Varje dag under vandringen delade vi med varandra. Ibland blev det mycket och ibland blev det mindre. För mig själv blev jag nog mer och mer fåordig ju längre vandringen pågick. Delandet, Tystnaden och Mässan blev en del i den rytm som talade till mig. När jag nådde st Olof och vi klev in i kyrkan kunde jag inte hålla tillbaka de tårar som vällde ur mig. Men jag kan inte sätta ord på det som hände. Jag fann en gåva, ett ord, en början på något jag saknar ord för eller vilja att kommunicera. Jag hoppas att fler går och kanske hittar något. Man behöver inte gå långt men länge som någon sade…
Det finns så mycket mer men kanske är detta ett av de där tillfällena när ord inte räcker till
Pax et Bonum
Magnus Bäcklund
…det tar liksom trettio år innan man är cool och efter det så finns det mer att pilla med.
Kort sagt är det en livslång passion eller en som slutar efter ett par terminers plåga – hur det än är är det svårt att förklara. Det är svårt att förklara vad det är som gör att man återvänder gång på gång till att brottas med samma teknik som man lärde sig första dagen på mattan och sedan fortsätter att putsa på till den dag man dör. Samtidigt är det just det.
Man putsar hela tiden och man blir bättre, ända fram till dagen man dör. För mig som haft det lätt för mig gällande läsning och skolarbete har skola aldrig bjudit någon större utmaning mer än socialt. Jag har dessutom aldrig egentligen brytt mig om att lära mig någonting ordentligt.
Detta mönster följde mig som ett snigelspår genom mitt liv och karriär fram till dess att jag flyttat ner till Malmö och påbörjat min lärarutbildning. Ett år in började jag träna Aikido och sedan fördes jag med den vidare. Missförstå mig rätt – jag är inte och har aldrig varit en talangfull aikidoka – jag lär mig vare sig särdeles snabbt eller är särdeles skicklig. Till skillnad från allt annat jag försökt mig på har jag dock fortsatt och fortsatt.
Den kontinuerliga träningen och förändringen har smittat av sig på min undervisning som många gånger rör sig i principer och flöden jag hämtat ifrån dojon. Andra saker som kommer från dojon är känslan av att lära sig tillsammans och känslan av att lära nytt och förändras mest hela tiden.
Tillsammans med mina elever har jag upptäckt världar, begrepp och färdigheter jag inte visste att jag, eller dem, hade. Tillsammans har det hänt något och fortsätter att hända något varje dag. Numer är det en liten trogen skara människor som tränar med mig i Hörby och har gjort så ett par år och det känns ödmjukande att andra människor frivilligt kliver in på min matta varje vecka.
Samma ödmjukhet men också samma glädje känner jag inför mitt klassrum och glädjen över att mina grasshoppers faktiskt kommer dit och är där varenda jäkla vecka. Så grattis på mig och själv hoppas jag att jag får hålla på några år till…. Undrar hur många år jag måste vara högstadielärare innan det blir cool…
Under lördagen hade min käraste ordnat med middagen och vi skulle äntligen efter en intensiv vecka och efter att inte ha träffats förra helgen, sitta ner tillsammans och njuta av varandras sällskap. Hon hade handlat, ordnat och fixat och gjort men vaknade lite krasslig om morgonen. Krasslandet blev värre och när jag kom så hade hon massor av feber och det enda hon fick i sig var nyponsoppa…
Nåväl
Sushin var lika fantastisk som den ser ut och jag åt för oss båda…
btw, sa jag att jag älskar den där damen???
det gör jag
mest
hela tiden
nu också
och nu
och nu
M
Idag provade jag en variant av undervisning jag kallar ”master class”. Själv har jag använt sättet att jobba när jag undervisat Aikido och den trivsamma kombinationen av frivillighet, välvilja, vilja att lära sig och disciplinerad respekt har gjort att det känts mycket fruktsamt. I grunden fungerar det så att man plockar upp ett par elever och instruerar dessa medan resten av gruppen tittar på. Således kan eleverna studera läraren, eleven, interaktionen, det läraren säger och det eleven tolkar av detta. Jag tror att sättet att göra saker är relativt vanligt i teatersammanhang men mina erfarenheter av metoden kommer från min Sensei Stefan Stenudd och en annan aikidolegendar Urban Aldenklint. Stefans inflytande på mig som lärare både på och utanför mattan kan knappast överdrivas och den tid jag tillbringat i Stockholm hos Urban har kompletterat detta mycket elegant.
Nåväl åter till saken. Jag har ofta haft turen att få uppleva fantastiskt begåvade elever och min senaste kull är intet undantag. De kombinerar dessutom denna begåvning med lekfullhet och tålamod och är därmed beredda på att göra utflykter till okända marker där ingenting är vad det ser ut att vara. Under ett antal pass har de därför, utan tydliga instruktioner eller förklaringar, varit tvungna att diskutera, debattera och utsättas för diverse mer eller mindre trivsamma talsituationer där jag försökt att visa aspekter av konsten att tala. När de så kom i morse stod en del grundbegrepp uppställda på tavlan varefter jag behövde en frivillig talare…
…jag hoppades och ville verkligen att det skulle vara någon men jag var fullt beredd på att krascha rakt ner i misslyckandets kyla…
…skulle någon?
Jepp, mindre än en minuts betänketid så kliver en upp utan att veta vad han skall utsättas för och sedan är vi igång…
En timme senare har vi gjort ett par stycken inför hela klassen och sedan arbetade de i grupper och tog över min roll som instruktör.
Det som är saken är att jag är så rackarns stolt över mina grasshoppers som på något sätt alltid lyckas möta upp och som gör saker som på många sätt är både komplicerade och svåra. Man är lyckligt lottad i mitt yrke när man har privilegiet att undervisa sådana elever.
Kära 9A – ni är fucking amazing…
Ps. att jag dessutom idag hade en underbar åtta språkare och en sjua i svenska som gjorde sin första diktanalys redan i höstas gör inte min lärargärning ett dugg sämre Ds.
Jag har liksom alltid sån jäkla tur med mina klasser…
Vi lever i en fruktansvärt konstig värld
