Så...
Än en gång skall mobilen utredas och funderas runt kring eftersom det indikerats att den är ett problem i klassrum. Är mobilen ett problem? Yup. Orsakar den irritation? Yes. Vore det skönt om den inte fanns i klassrummet? Absolut ibland...
men...
Att tvingas samla in, hålla reda på, strula med, diskutera om och jaga efter mobiltelefoner vore ett direkt kontraproduktivt inslag som skulle ta tid, begränsa interaktionen och dessutom vara ett slag som jag inte skulle klara av att vinna mot en klass målmedvetna tonåringar och jag skulle plötsligt vara i ett läge av mot. I mitt klassrum är det inte jag mot eleverna....mitt klassrum är det dock....mitt säger jag...
Möjligtvis är vi ibland för och ibland mot saker men så lite mot varandra som möjligt. En del fullkomliga virrpannor får för sig att det finns ett mot-förhållande mellan lärare och elev men det är i så fall ett fullständigt misslyckande från båda håll - och ja jag menade det. Det misslyckade förhållandet beror sällan endast på eleven eller läraren men jag anar att jag går ifrån ämnet nu...jag återkommer till det en annan gång...
Så åter till det här med mobilen - stör den? Ja, men oftast den som använder den - två polare som leker med snapchat eller valfri chattfunktion får snabbt problem med att hålla sig ajour med det som händer i klassrummet. Deras många gånger rätt tomma stirrande är inte inspirerande som lärare heller och det är svårt att inte se det som brist på intresse eller oförmåga att följa undervisningen. Mer sällan stör den andra och skall jag vara ärlig är det nog min telefon som låter mest i klassrummet.
Haken är att lösningen inte är att förbjuda, samla in, beslagta, expropriera, konfiskera eller på annat sätt hålla på att strula med den. Det tar tid och är svårt. Hade jag varit elev hade jag stoppat mobilen innanför kläderna och vänligt bett läraren ta den.....
instant Youtube-succé...
Normalt när jag förklarat för en elev hur jag upplever det när jag undervisar och denne sitter och textar så brukar det mycket sällan ske igen. I grund och botten vill inte eleven att jag skall uppfatta det den gör som vare sig oförskämt eller dåligt så när jag talar om hur det känns så slutar denne...oftast...
På samma sätt behöver jag ibland förklara att man behöver kunna jobba koncentrerat i sjok exempelvis när man läser och skriver. Under en sådan period är det bra att inte låta sig bli distraherad av att byta låt, svara på meddelanden eller annan kommunikation. Det är en träningssak och något som går att lära ut.
Det vore kanske också bra om man tilläts koppla visst beteende till svårigheter att nå resultat. En elev som sitter lektioner igenom och leker med något får förmodligen svårt att fullgöra sina uppgifter. Om detta sker för ofta blir resultaten sämre. Idag är det knappt tillåtet att skriva eller lämna över dylik information vid exempelvis utvecklingssamtal eftersom det inte nödvändigtvis handlar om lärandet utan beteenden... Jo det finns en del direktiv om beteende som mest innebär att hur någon beter sig är ointressant för deras möjlighet att få ett betyg... Det är en intressant tanke någon gärna får förklara för mig vid något tillfälle....gärna i rätt enkla termer eftersom jag levr i villfarelsen att man måste öva på saker för att bli bättre på dem....nu lämnade jag nästan ämnet igen.....
Låt mig så sammanfatta och dessutom fnysa lite åt det där Metta Fjelkner dillade om efter att ha utrett åt General Bussig...flåt Björklund menar jag:
Vi behöver inte mer förbud eller restriktioner på telefoner och att göra gammelkeps av mobilen och tvinga lärare att springa runt i klassrummet efter dem är omodernt, ociviliserat och ovärdigt. Vi bör kunna komma överens, bör kunna ta ansvar och bör kunna finna former som låter elever och lärare ha sina mobiltelefoner och ända kunna lösa sina respektive uppgifter.
Om vissa elever däremot har problem med denna gränssättning/detta ansvarstagande kanske man kan få föreslå att man som pedagog får lov att påtala att exempelvis "elev X har svårt med matematik eftersom elev X inte räknar matte utan hellre talar med elev Y via whatever".
Det är fånigt att göra ett modernt redskap till ett problem när man inte på något systematiskt sätt försökt att utveckla ett fungerande förhållande till det. Det är dessutom rätt galet...de kommer inte att försvinna - det går inte att vinna och det kommer att bli rackarns massa negativa vibbar av den sortens fundringar...
Så utred på - gör gärna det
Själv tror jag att jag fortsätter med att snacka med mina grasshoppers.... de flesta fixar det alldeles så jäkla bra det bara går
M
fredag 17 april 2015
söndag 12 april 2015
onsdag 1 april 2015
Alltså det där med mer skatt...
Jag läste just en artikel om en rättegång där bara advokatkostnaderna förväntades kosta i runda slängar 100 miljoner och hela rättegången skulle gå lös på runt 250 miljoner. Detta för ett brott med en summa på runt fem miljoner och ett straffvärde på kanske tre år för den huvudåtalade. En annan dag lyssnade jag på radion när man berättade hur Transporttjänst, den enhet som dumpar flyktingar utomlands tar minisemester på femstjärniga hotell i Dubai och Paris. När exempelvis skolköken upphandlar inköpen tar de två tre aktörerna rutinmässigt en sväng i domstol för våra skattepengar för att kunna nagelfara anbud som lite fungerar som bluffannonsen där de tre första varorna är billiga och resten kostar skjortan. Skatt är viktigt och jag betalar gärna skatt men när systemet ständigt vill ha mer pengar och vi samtidigt kan se att pengarna går till konstiga procedurer och annat vi inte borde betala för blir skattandet något att undvika.
fredag 6 februari 2015
Jag slipper väl i alla falla att gå med i en jävla stödgrupp?....
Doktorn:
-Du har diabetes
Magnus:
- Sån där med piller?
Doktorn:
-nope
Magnus:
- jävla nålar?
Doktorn:
-yup...och piller
Magnus:
- woot?
Doktorn:
-LADA
Magnus:
- vilken jävla lada?
Doktorn:
-du har LADA
Magnus:
- que?
Magnus:
- bara jag slipper gå med i någon jävla stödgrupp så...
Det är något med att bli äldre och sedan sakta se kroppen förfalla. Sedan jag fyllde fyrtio har min stackars lekamen utsatts för två operationer, vedervärdig viktökning...och minskning igen och till sist har jag lyckats bli kroniker...
...och på ämnet...om det nu brinner i fingrarna på dig att skicka in snusförnuftiga kostråd eller en rekommendation på någon skum diet...låt...bli...tro mig...låt...bli
Nåväl på plussidan har min sockerfunktion eller brist på sagda gjort att jag under hösten blivit av med de kilon jag innan lyckats hänga på mig. På minussidan har humör och allmänt mående varit något som knappast har varit på topp. Det är tur att man har en snäll fru som står ut med en.
Nuså gäller det att fixa saker som att äta frukost och att äta på regelbunden tid och att äta ofta....ingenting som jag brytt mig om innan. Det är ett jäkla snurr men det skall nog gå. Sedan är det tydligen det där med insulin och sticka och käka piller och göra diverse andra snurrigheter. Den där versionen jag har är lite kul på det sättet att det inte är helt enkelt att ställa in sig.
Nåväl - jag antar att det får gå...
även om jag inte behöver gilla det...
måndag 11 augusti 2014
Lärare är och borde vara så mycket mer…
När det i dessa tider talas om lärare och lärande finns det massor av viktiga frågor som avhandlas fram och tillbaka. Skolans resurser, kunskapskrav, elevinflytande, lyckad skolgång, lärarlöner och lärarkompetens vandrar runt i tidningar och media. Alla dessa är viktiga och inget jag vill förringa men det jag vill tala om nu är, eller snarare känns som lite undanskuffat.
Under mina tio år i yrket har jag utsatts för diverse kompetensutvecklingar. Dessa har ofta i sant sovjetisk still påtvingats varenda kotte i skolan oavsett behov eller intresse. Vi har suttit i omskolningsläger under loven och lärt oss att mässa IUP eller sophantering eller förlegad genusteori eller andra lustiga och mindre lustiga tokigheter. Detta gigantiska slöseri med pengar och personal fortgår i skola efter skola genom hela landet år ut och år in.
När jag själv lite försynt önskat mig kurser i saker som källkritik, genreskrivning eller uppdaterad grammatik har detta rynkats på näsan åt. Varför skall man spetsa en högstadielärare i svenska? Varför pratar du om ämnet? Så omodernt av dig att vilja bli bättre på ämnet istället för att läsa mer didaktik…
Här kommer vi då till min fundering och till ett av de problemen jag menar finns i synen på läraren:
Man förstår inte det motiverande och nödvändiga i att läraren är en mästare på sitt ämne och det som omger detta. Det räcker inte med att läraren ligger snäppet över sina elever. Läraren bör och skall vara ypperlig – allt annat är slöseri med elevens tid. Låt mig ge några exempel:
För ett antal år sedan satt jag och ett antal aikidokas på den traditionella middagen som hålls när vi träffas på läger på Enighet i Malmö. En av hedersgästerna hade gåt med på att underhålla oss andra med sitt flöjtspel, något som jag kände till att han ägnade sig åt men, varandes en kulturell barbar, aldrig hade haft nöjet att avlyssna tidigare. Anders Ljungar-Chapelon förde sin flöjt som en katana där andetaget vibrerade genom instrumentet och bringade liv, känsla, förnuft och vansinne på ett sätt som var och är magiskt. Vad han också gjorde var att berätta om styckena han framförde. Han introducerade och gav mig vägmärken så att jag sedan utan problem kunde följa honom på den resa han bjöd på. Således fördjupade han min upplevelse med sin oerhörda skicklighet parad med passionen, glädjen och kunskapen han förmedlade. Det var en mästare som gav, en i det närmaste andlös publik, en upplevelse jag fortfarande kan plocka upp ur minnet ett antal år senare.
En helt annan kväll med Stefan Stenudd, en mästare i flera fält, och vi sitter nersjunkna i varsin soffa efter en god måltid och avnjuter en grappa och trivsamt bokprat. Vi pratar klassiker och resonerar kring höga av rolig litteratur. Stefan börjar prata om Dostojevskij och jag förhåller mig något avvaktande. Själv har jag vid det laget aldrig riktigt fastnat för ryssarna och när jag berättar det stormar han genast upp och försvinner bland bokhyllorna. Väl tillbaka sätter han sig ner och öppnar ett väl tummat och något äldre exemplar av ”Bröderna Karamasov” och börjar läsa…
Jag lutar mig tillbaka och upplever flera saker på en gång som jag glömt och saker som jag inte visste något om:
Det är underbart att få en bok uppläst av någon som har ett förhållande till boken och som anstränger sig för att göra ett framförande.
Det är ett bloody marvelous sätt att bli introducerad till en text du inte tidigare kunnat ta till dig.
Det är suveränt att sitta och lyssna till någon som gjort språket och texten till sitt levebröd, en mästare i sin egen rätt.
Jag lämnade rummet senare med en helt ny inställning till Dostojevskij och med helt nya insikter.
Det här är två exempel på tillfällen där det ypperliga och det mästerliga ger upplevelser som fördjupar och som undervisar, färgar, förtrollar, förmedlar – förändrar…
Så behöver undervisning vara med lärare som inte ligger snäppet över eleven utan som är mästare på sina ämnen och liksom konstnären har ett passionerat förhållande till det man arbetar med.
En lärare borde vara lysande…
Då lovar jag att vi kan vända snurret….
Det finns fler saker att orda om men jag lovar…
Det är en bra början…
En jäkligt bra början
fredag 25 april 2014
Vintervaka
Vårvindar vilda
i vinterns barm
I skuggornas dunkel
på vindbiten arm
i vinterns barm
I skuggornas dunkel
på vindbiten arm
Vilar och drömmer
om solstrålars lek
hör taknockars jämmer
och kindernas smek
om solstrålars lek
hör taknockars jämmer
och kindernas smek
Drömmande dagar
när nordans bröder
river i täcket
för vinden från Söder
när nordans bröder
river i täcket
för vinden från Söder
Vakna ni vilda
byt slummer mot smek
Byt bitter vinter
mot vårvindars lek
byt slummer mot smek
Byt bitter vinter
mot vårvindars lek
Magnus Bäcklund 2009
tisdag 15 april 2014
Tengu
Så här ser den ut mitt work in progress. Självklart finns det en historia bakom en bild som den här men kanske en historia som inte kommer att berättas just nu eller ens aldrig.
Bilden är målad av min vän och broder Mikael Lauritzen som sedan också har fäst den på min hud. Hans studio ligger i Göteborg – titta gärna in på:
to be continued…
måndag 14 april 2014
Omtumlad
Det var tunga veckor som låg bakom mig och mitt uppe i allt snurrande bestämde jag mig för att resa eller ta en liten tripp. Mitt mål var Göteborg och en chans att lägga mig under nålen. Jag och min vän Mikke (Mikke med två K, viktigt) hade talat om detta i flera åt men det hade liksom aldrig blivit av.
Jag hade planerat fler saker, eller snarare tänkt göra fler saker men det väl under nålen var det den som styrde. Jag tycker att det gör ont att tattuera sig och uppe på ryggen gör det riktigt ont. Fyra fem timmar senare hade jag fått nog för den här gången och det är ett "work in progress". En öm natt senare och en dag där jag hann dricka en snabb kopp kaffe med min lillasyster och lillebror så kände jag att hemmet och mina katter behövde tillsyn.
Väl hemma mitt i natten plockade jag bort skyddande plast och städade gegga av ryggen. Jag kom hem till ett nystädat hus och en nybäddad säng eftersom min högst ärade blivande hustru varit där och städat och fixat när hon matade katter.
Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna sådan uppmärksamhet men uppskattar det gör jag något enormt.
Idag är det måndag
Jag svarar inte i telefon
Jag rättar inte
Jag är ledig
I alla fall tills imorgon....
M
Åh javisst - en sådan här post borde ju haft bilder - man kan inte ha en text om en tatuering utan bilder...jo en liten stund till...snart är det dags för frukost...
tisdag 8 april 2014
Things fall apart, the center cannot hold
De går fort de där cirklarna som för världen från ordning till kaos. Fort fort rusar det runt och så plötsligt står man där mitt i en virvelvind och undrar hur man hamnat där och vart man skall vända sig för att reda ut situationen.
Kämpa, böja, brytas, rivas ner, resa sig - alla känslor alla tankar och mitt i alltihop skriker själen...
Inuti vänder den sig om och tittar och sträcker fram handen.
-Snälla sluta, viskar den försiktigt men med en angelägenhet som får mig att vrida på huvudet och möta dess blick.
-Snälla sluta, säger den igen och blicken borrar sig in i mig och ut ur mig.
Jag sliter mig bort och tittar runt - ser det som är trasigt, skadat, förfallet, förlorat...
Är detta mitt verk?
Nej detta är inte mitt kaos men jag är där och allt som är där som jag försöker laga försöker bygga och varje gång jag pluggar hålet, täpper till läckan och lappar stegen och så vänder jag mig om och där står något trasigt...
Än en gång tar jag tag håller ut, håller ihop, håller av och samtigt vill jag bara släppa taget och falla. Jag känner slagen och hör min själ skrika därinne. Den gråter, bönar och ber att jag skall sluta men det enda som finns kvar är att höja och sänka handen i takt med det kaos som virvlar runt mig och omkring mig. Smärta gör världen verklig och ger ett handtag att hålla fast vid när kaos trycker på.
Ännu en dag - ännu en gång är saker sönder och går sönder i en hastighet som gör det omöjligt att hinna laga allt det som samlas på hög.
Jag önskar jag vore bättre, effektivare, duktigare - orkade mer, ville mer, kunde mer...
Någonstans önskar jag att jag kunde räcka till så att det fanns någon slags balans - så att det inte gjorde så ont - så att det gick att sova - så att jag inte.....
måndag 17 mars 2014
Sensei
-Är inte det jobbigt?
eller
-Hur orkar du?
Skall jag vara ärlig så gör jag inte alltid det. Det finns många tillfällen då jag letat och funderat över andra arbeten, tänkt på att utbilda mig till något där jag får gå hem efter jobbet utan den där klumpen i magen - den där känslan av otillräcklighet som är en distinkt del av min vardag. Ändå återvänder jag till klassrummet gång på gång och något mer än det välkändas bekvämlighet är det som drar mig och för mig dit.
Politiker och tjänstemän har i åratal kapat, skurit och hyvlat i skolan på ett sätt som gjort att det idag inte finns några extrautrymmen att lösa saker på. Det här gör att den där hysteriska känslan av otillräcklighet söker varje tillfälle jag inte är i skolan. Att gå på kurs, vara sjuk eller gå på möten drabbar mina elever och ansvaret är mitt. Strukturerna runt och administrationen runt det vi gör som lärare har skurits än hårdare. Med det blir det svårt att hålla sig vass när tiden äter upp oss och det dåliga samvetet alltid används som en metod att krama än mer ur läraren.
Sättet man bemöts som lärare är många gånger också riktigt deprimerande. Det är som om man vore en skurk ute efter att plåga små barn eller någon form av automaton som alltid, oavsett tid eller plats skall ta ansvar för lite av varje med en magisk förmåga att lösa problem som ingen annan kan.
Det blir komiskt och tragikomiskt och ibland bara sorgligt.
Kanske borde man säga enkla saker man inte borde behöva säga:
Det går inte att stoppa ett bråk mellan två arga femtonåringar utan att använda någon form av fysiska maktmedel och detta innebär att det finns en risk att kombattanterna skadar sig. Det är inget konstigt. Blockerar jag ett slag blir det ett märke där min arm kom i kontakt med min motståndares. Tar jag tag i en arg 70-kilosperson kommer det att synas om personen gör motstånd.
Det går inte att lära sig läsa utan att läsa lika lite som att du kan lära dig spela gitarr utan att faktiskt använda instrumentet.
Att kalla läsning en förmåga beroende av intresse i vårt moderna infromationssamhälle är dumt.
Du får det besvärligt om du inte kan läsa, skriva och räkna på grundläggande nivå och det finns inget sätt att göra det utan att arbeta med det och vissa moment tar tid.
Pojkar klarar av att ha med sig sitt material alldeles själva - De är inte behjälpta av att mammor och välmenande damer stjälphjälper dem genom skoltiden.
När en lärare tillrättarvisar ett beteende som inte är önskvärt innebär det inte att man måste ha filmade bevis eller utredningar för att överbevisa någon. Ta det och gå vidare. Sluta låtsas som det är en katastrof när man blir ombedd att inte spotta på golvet eller skrika "jävla fitta" till den som just gick förbi.
Nåväl det finns fler saker jag skulle vilja säga men det finns kanske fler tillfällen...
Under massor av år har jag roat mig med kampsporter och de senaste femton åren har jag tränat en komplicerad och trivsam form kallad Aikido. Jag älskar dojons blandning av goda humör och tydliga struktur. Kamrater som kämpar med sig själva och lära sig av varandra och längst fram står Sensei - Läraren
Sensei betyder lärare och det är en titel som för mig betyder massor. Min Sensei har gett mig mer än vad jag kunde vågat hoppas på och förmodligen mer saker han inte ens tänkt på. Mitt sätt att hedra den lärdomen är att i min egen dojo föra vidare och efter bästa förmåga lära ut det jag lärt mig. Sensei -lärare är inte en titel han tagit sig själv utan den är given honom av massor av elever och för mig är det en av de vackraste titlar jag vet.
När en elev i skolan kallar mig "sin" lärare är det för mig en förpliktande hederstitel. Det fyller mig med en stolthet och en medvetenhet om att det kräver att jag levererar. För mig blir lärare något fint, en hederstitel, ett erkännande om att jag bidragit med något viktigt. På samma sätt fyller mig elever med stolthet när de återkommer till min dojo år efter år. Uppenbarligen finner de att det gör någon form av nytta eftersom de fortsätter att komma.
Det är någonting fint att vara lärare - det är något viktigt
När jag återkommer till skolan år efter år är det klassrummet och eleven som finns där som för mig tillbaka och det är eleven som gör det värt att gå dit.
En dag kanske jag är bra nog att någon kallar mig Sensei - Lärare det är fint det på vilket språk som helst.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


