Jag slipper väl i alla falla att gå med i en jävla stödgrupp?....

Doktorn:

-Du har diabetes

Magnus:

- Sån där med piller?

Doktorn:

-nope

Magnus:

- jävla nålar?

Doktorn:

-yup...och piller

Magnus:

- woot?

Doktorn:

-LADA

Magnus:

- vilken jävla lada?

Doktorn:

-du har LADA

Magnus:

- que?

Magnus:

- bara jag slipper gå med i någon jävla stödgrupp så...

Det är något med att bli äldre och sedan sakta se kroppen förfalla. Sedan jag fyllde fyrtio har min stackars lekamen utsatts för två operationer, vedervärdig viktökning...och minskning igen och till sist har jag lyckats bli kroniker...

...och på ämnet...om det nu brinner i fingrarna på dig att skicka in snusförnuftiga kostråd eller en rekommendation på någon skum diet...låt...bli...tro mig...låt...bli

Nåväl på plussidan har min sockerfunktion eller brist på sagda gjort att jag under hösten blivit av med de kilon jag innan lyckats hänga på mig. På minussidan har humör och allmänt mående varit något som knappast har varit på topp. Det är tur att man har en snäll fru som står ut med en. 

Nuså gäller det att fixa saker som att äta frukost och att äta på regelbunden tid och att äta ofta....ingenting som jag brytt mig om innan. Det är ett jäkla snurr men det skall nog gå. Sedan är det tydligen det där med insulin och sticka och käka piller och göra diverse andra snurrigheter. Den där versionen jag har är lite kul på det sättet att det inte är helt enkelt att ställa in sig.

Nåväl - jag antar att det får gå...

även om jag inte behöver gilla det...

Lärare är och borde vara så mycket mer…

Lärare är och borde vara så mycket mer…
När det i dessa tider talas om lärare och lärande finns det massor av viktiga frågor som avhandlas fram och tillbaka. Skolans resurser, kunskapskrav, elevinflytande, lyckad skolgång, lärarlöner och lärarkompetens vandrar runt i tidningar och media. Alla dessa är viktiga och inget jag vill förringa men det jag vill tala om nu är, eller snarare känns som lite undanskuffat.
Under mina tio år i yrket har jag utsatts för diverse kompetensutvecklingar. Dessa har ofta i sant sovjetisk still påtvingats varenda kotte i skolan oavsett behov eller intresse. Vi har suttit i omskolningsläger under loven och lärt oss att mässa IUP eller sophantering eller förlegad genusteori eller andra lustiga och mindre lustiga tokigheter. Detta gigantiska slöseri med pengar och personal fortgår i skola efter skola genom hela landet år ut och år in.
När jag själv lite försynt önskat mig kurser i saker som källkritik, genreskrivning eller uppdaterad grammatik har detta rynkats på näsan åt. Varför skall man spetsa en högstadielärare i svenska? Varför pratar du om ämnet? Så omodernt av dig att vilja bli bättre på ämnet istället för att läsa mer didaktik…
Här kommer vi då till min fundering och till ett av de problemen jag menar finns i synen på läraren:
Man förstår inte det motiverande och nödvändiga i att läraren är en mästare på sitt ämne och det som omger detta. Det räcker inte med att läraren ligger snäppet över sina elever. Läraren bör och skall vara ypperlig – allt annat är slöseri med elevens tid. Låt mig ge några exempel:
För ett antal år sedan satt jag och ett antal aikidokas på den traditionella middagen som hålls när vi träffas på läger på Enighet i Malmö. En av hedersgästerna hade gåt med på att underhålla oss andra med sitt flöjtspel, något som jag kände till att han ägnade sig åt men, varandes en kulturell barbar, aldrig hade haft nöjet att avlyssna tidigare. Anders Ljungar-Chapelon förde sin flöjt som en katana där andetaget vibrerade genom instrumentet och bringade liv, känsla, förnuft och vansinne på ett sätt som var och är magiskt. Vad han också gjorde var att berätta om styckena han framförde. Han introducerade och gav mig vägmärken så att jag sedan utan problem kunde följa honom på den resa han bjöd på. Således fördjupade han min upplevelse med sin oerhörda skicklighet parad med passionen, glädjen och kunskapen han förmedlade. Det var en mästare som gav, en i det närmaste andlös publik, en upplevelse jag fortfarande kan plocka upp ur minnet ett antal år senare.
En helt annan kväll med Stefan Stenudd, en mästare i flera fält, och vi sitter nersjunkna i varsin soffa efter en god måltid och avnjuter en grappa och trivsamt bokprat. Vi pratar klassiker och resonerar kring höga av rolig litteratur. Stefan börjar prata om Dostojevskij och jag förhåller mig något avvaktande. Själv har jag vid det laget aldrig riktigt fastnat för ryssarna och när jag berättar det stormar han genast upp och försvinner bland bokhyllorna. Väl tillbaka sätter han sig ner och öppnar ett väl tummat och något äldre exemplar av ”Bröderna Karamasov” och börjar läsa…
Jag lutar mig tillbaka och upplever flera saker på en gång som jag glömt och saker som jag inte visste något om:
Det är underbart att få en bok uppläst av någon som har ett förhållande till boken och som anstränger sig för att göra ett framförande.
Det är ett bloody marvelous sätt att bli introducerad till en text du inte tidigare kunnat ta till dig.
Det är suveränt att sitta och lyssna till någon som gjort språket och texten till sitt levebröd, en mästare i sin egen rätt.
Jag lämnade rummet senare med en helt ny inställning till Dostojevskij och med helt nya insikter.
Det här är två exempel på tillfällen där det ypperliga och det mästerliga ger upplevelser som fördjupar och som undervisar, färgar, förtrollar, förmedlar – förändrar…
Så behöver undervisning vara med lärare som inte ligger snäppet över eleven utan som är mästare på sina ämnen och liksom konstnären har ett passionerat förhållande till det man arbetar med.
En lärare borde vara lysande…
Då lovar jag att vi kan vända snurret….
Det finns fler saker att orda om men jag lovar…
Det är en bra början…
En jäkligt bra början

Vintervaka

Vårvindar vilda
i vinterns barm
I skuggornas dunkel
på vindbiten arm

Vilar och drömmer
om solstrålars lek
hör taknockars jämmer
och kindernas smek

Drömmande dagar
när nordans bröder
river i täcket
för vinden från Söder

Vakna ni vilda
byt slummer mot smek
Byt bitter vinter
mot vårvindars lek

Magnus Bäcklund 2009

Tengu

Så här ser den ut mitt work in progress. Självklart finns det en historia bakom en bild som den här men kanske en historia som inte kommer att berättas just nu eller ens aldrig.

Bilden är målad av min vän och broder Mikael Lauritzen som sedan också har fäst den på min hud. Hans studio ligger i Göteborg – titta gärna in på:

Raven Hill Ink

to be continued…

Omtumlad

Det var tunga veckor som låg bakom mig och mitt uppe i allt snurrande bestämde jag mig för att resa eller ta en liten tripp. Mitt mål var Göteborg och en chans att lägga mig under nålen. Jag och min vän Mikke (Mikke med två K, viktigt) hade talat om detta i flera åt men det hade liksom aldrig blivit av.

Jag hade planerat fler saker, eller snarare tänkt göra fler saker men det väl under nålen var det den som styrde. Jag tycker att det gör ont att tattuera sig och uppe på ryggen gör det riktigt ont. Fyra fem timmar senare hade jag fått nog för den här gången och det är ett "work in progress". En öm natt senare och en dag där jag hann dricka en snabb kopp kaffe med min lillasyster och lillebror så kände jag att hemmet och mina katter behövde tillsyn.

Väl hemma mitt i natten plockade jag bort skyddande plast och städade gegga av ryggen. Jag kom hem till ett nystädat hus och en nybäddad säng eftersom min högst ärade blivande hustru varit där och städat och fixat när hon matade katter. 

Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna sådan uppmärksamhet men uppskattar det gör jag något enormt.

Idag är det måndag

Jag svarar inte i telefon

Jag rättar inte

Jag är ledig

I alla fall tills imorgon....

M

Åh javisst - en sådan här post borde ju haft bilder - man kan inte ha en text om en tatuering utan bilder...jo en liten stund till...snart är det dags för frukost...

Things fall apart, the center cannot hold

De går fort de där cirklarna som för världen från ordning till kaos. Fort fort rusar det runt och så plötsligt står man där mitt i en virvelvind och undrar hur man hamnat där och vart man skall vända sig för att reda ut situationen.

Kämpa, böja, brytas, rivas ner, resa sig - alla känslor alla tankar och mitt i alltihop skriker själen...

Inuti vänder den sig om och tittar och sträcker fram handen. 

-Snälla sluta, viskar den försiktigt men med en angelägenhet som får mig att vrida på huvudet och möta dess blick.

-Snälla sluta, säger den igen och blicken borrar sig in i mig och ut ur mig.

Jag sliter mig bort och tittar runt - ser det som är trasigt, skadat, förfallet, förlorat...

Är detta mitt verk?

Nej detta är inte mitt kaos men jag är där och allt som är där som jag försöker laga försöker bygga och varje gång jag pluggar hålet, täpper till läckan och lappar stegen och så vänder jag mig om och där står något trasigt...

Än en gång tar jag tag håller ut, håller ihop, håller av och samtigt vill jag bara släppa taget och falla. Jag känner slagen och hör min själ skrika därinne. Den gråter, bönar och ber att jag skall sluta men det enda som finns kvar är att höja och sänka handen i takt med det kaos som virvlar runt mig och omkring mig. Smärta gör världen verklig och ger ett handtag att hålla fast vid när kaos trycker på.

Ännu en dag - ännu en gång är saker sönder och går sönder i en hastighet som gör det omöjligt att hinna laga allt det som samlas på hög. 

Jag önskar jag vore bättre, effektivare, duktigare - orkade mer, ville mer, kunde mer...

Någonstans önskar jag att jag kunde räcka till så att det fanns någon slags balans - så att det inte gjorde så ont - så att det gick att sova - så att jag inte.....

Sensei

När jag berättar vad jag gör brukar den jag berättar för antingen beklaga, titta med en ömkande blick eller fråga:

-Är inte det jobbigt?

eller

-Hur orkar du?

Skall jag vara ärlig så gör jag inte alltid det. Det finns många tillfällen då jag letat och funderat över andra arbeten, tänkt på att utbilda mig till något där jag får gå hem efter jobbet utan den där klumpen i magen - den där känslan av otillräcklighet som är en distinkt del av min vardag. Ändå återvänder jag till klassrummet gång på gång och något mer än det välkändas bekvämlighet är det som drar mig och för mig dit. 

Politiker och tjänstemän har i åratal kapat, skurit och hyvlat i skolan på ett sätt som gjort att det idag inte finns några extrautrymmen att lösa saker på. Det här gör att den där hysteriska känslan av otillräcklighet söker varje tillfälle jag inte är i skolan. Att gå på kurs, vara sjuk eller gå på möten drabbar mina elever och ansvaret är mitt. Strukturerna runt och administrationen runt det vi gör som lärare har skurits än hårdare. Med det blir det svårt att hålla sig vass när tiden äter upp oss och det dåliga samvetet alltid används som en metod att krama än mer ur läraren.

Sättet man bemöts som lärare är många gånger också riktigt deprimerande. Det är som om man vore en skurk ute efter att plåga små barn eller någon form av automaton som alltid, oavsett tid eller plats skall ta ansvar för lite av varje med en magisk förmåga att lösa problem som ingen annan kan.

Det blir komiskt och  tragikomiskt och ibland bara sorgligt.

Kanske borde man säga enkla saker man inte borde behöva säga:

Det går inte att stoppa ett bråk mellan två arga femtonåringar utan att använda någon form av fysiska maktmedel och detta innebär att det finns en risk att kombattanterna skadar sig. Det är inget konstigt. Blockerar jag ett slag blir det ett märke där min arm kom i kontakt med min motståndares. Tar jag tag i en arg 70-kilosperson kommer det att synas om personen gör motstånd. 

Det går inte att lära sig läsa utan att läsa lika lite som att du kan lära dig spela gitarr utan att faktiskt använda instrumentet.

Att kalla läsning en förmåga beroende av intresse i vårt moderna infromationssamhälle är dumt. 

Du får det besvärligt om du inte kan läsa, skriva och räkna på grundläggande nivå och det finns inget sätt att göra det utan att arbeta med det och vissa moment tar tid.

Pojkar klarar av att ha med sig sitt material alldeles själva - De är inte behjälpta av att mammor och välmenande damer stjälphjälper dem genom skoltiden.

När en lärare tillrättarvisar ett beteende som inte är önskvärt innebär det inte att man måste ha filmade bevis eller utredningar för att överbevisa någon. Ta det och gå vidare. Sluta låtsas som det är en katastrof när man blir ombedd att inte spotta på golvet eller skrika "jävla fitta" till den som just gick förbi.

Nåväl det finns fler saker jag skulle vilja säga men det finns kanske fler tillfällen...

Under massor av år har jag roat mig med kampsporter och de senaste femton åren har jag tränat en komplicerad och trivsam form kallad Aikido. Jag älskar dojons blandning av goda humör och tydliga struktur. Kamrater som kämpar med sig själva och lära sig av varandra och längst fram står Sensei - Läraren

Sensei betyder lärare och det är en titel som för mig betyder massor. Min Sensei har gett mig mer än vad jag kunde vågat hoppas på och förmodligen mer saker han inte ens tänkt på. Mitt sätt att hedra den lärdomen är att i min egen dojo föra vidare och efter bästa förmåga lära ut det jag lärt mig. Sensei -lärare är inte en titel han tagit sig själv utan den är given honom av massor av elever och för mig är det en av de vackraste titlar jag vet.

När en elev i skolan kallar mig "sin" lärare är det för mig en förpliktande hederstitel. Det fyller mig med en stolthet och en medvetenhet om att det kräver att jag levererar. För mig blir lärare något fint, en hederstitel, ett erkännande om att jag bidragit med något viktigt. På samma sätt fyller mig elever med stolthet när de återkommer till min dojo år efter år. Uppenbarligen finner de att det gör någon form av nytta eftersom de fortsätter att komma. 

Det är någonting fint att vara lärare - det är något viktigt

När jag återkommer till skolan år efter år är det klassrummet och eleven som finns där som för mig tillbaka och det är eleven som gör det värt att gå dit. 

En dag kanske jag är bra nog att någon kallar mig Sensei - Lärare det är fint det på vilket språk som helst.....

Det drabbar ju ingen eller?

I min skola finns det femtiotusen kronor avsatta till vikarier. I min skola får undervisningsmaterialet till mina språkval tillsammans kosta runt tiotusen för att täcka 60+ elever. I min skola vill vi ordna en utemiljö, ha moderna utbildningsmedel och goda resultat. I måndags slog någon sönder rutor på skolan för hundratusen. Dessa hundratusen tas från de pengar jag nämner ovan. Någon trodde att de straffade en institution och så straffar de människor, kamrater, elever…

Jag förundras över idiotin och jag blir sorgsen över vad detta säger om de som förstör…

Ofta rycker någon ut till försvar för den här sortens beteende och väldigt ofta skall förklaringen hämtas i en sanning där det är någon annans fel än just våldsverkarens. För det kan ju inte vara så att man faktiskt är ansvarig för hur man handlar eller?

Själv blir jag mest trött

Trött på jobbet och lite ledsen

M

Ekeroth stämmer GP för järnrörsfilm - DN.SE

Idioten Ekeroth använder det professionella trollet och juridikterroristen Staffan Teste för att löka runt och kräva ersättning för sin "järnrörsfilm". Naturligtvis vill fjanten ha betalt i skadeståndsklass på samma nivå som andra upphovsrättstroll det vill säga skyhögt mer än folk som invalidiseras efter misshandlar, våldtäkter eller skadestånd till anhöriga till mordoffer. Ekeroth är en fin representant för SärDemokraterna och visar med all önskvärd tydlighet vad fåntrattarna står för

Ekeroth stämmer GP för järnrörsfilm - DN.SE

Tillsammans

Har suttit hela helgen och fyllt i inbjudningskort till vårt bröllop och ju mer tid vi har arbetat desto verkligare har saker blivit för mig. Kärlek är förvisso en fantastisk kraft när man låter den verka och förändra en hela vägen inuti. Jag trodde inte att jag skulle försöka mig på det här igen. Jag trodde i ärlighetens namn att jag spelat mina kort och att det var färdigt. Du visade för mig med all önskvärd tydlighet att det inte var så och du valde mig.

Vi skrattar tillsammans, lagar mat tillsammans och vad vi än gör tillsammans känns det naturligt, enkelt på det där sättet som om man alltid gjort det och alltid kommer att göra det. Vi vaknar och somnar tillsammans och när du går är det nästan mer än jag förmår

Mitt hjärtas hustru som i sommar blir min för evigt

För en gång skull har jag ett datum att fira på riktigt:

Den 12:e Juli 2014

Då blir vi två ett

För alltid

och alltid

och alltid

Åh…jag glömde nästan…

För den som vill veta mer om bröllopet:

http://fridaochmagnus.wordpress.com