Att komma ut typ....

Som barn och begynnande tonåring var det en stor grej för mig att skaffa mitt första örhänge. Jag var nio år och var på Dagens Hushåll. I flera av montrarna erbjöds håltagning. Jag hade dock inte talat med vare sig mor eller far om saken men var betydligt mindre orolig för den saken än huruvida hålet skulle sitta i vänster eller höger öra. Fel öra kunde ju innebära att man var bög – hemska tanke. Just skräcken att klassas som bög var tillräcklig för att bryta min normala blyghet och kontrollfråga flera personer så att det inte blev fel. När så den nya ploppen satt i vänsterörat var alla nöjda och glada utom möjligen farsan som tyckte att hela grejen var rätt fånig. Själva bögskräck-prylen försvann dock inte.
Den sexuellt uppvaknande pojken hade - trot om ni vill – massor av sexuella tankar och upplevelser. Samtliga av dessa upplevelser skulle sedan kategoriseras, rankas och dömas efter norm, sed och bruk. I min önskan att anpassa mig och låta mig formas så sorterades saker helt efter vad som var ok och inte ok. Min djupa fascination för ryggens kurvatur och för rumpor i allmänhet var okej om den satt på en flicka men absolut bannlyst om den satt på en pojk. Det fanns hela scheman för vad som var acceptabelt inom den tidens norm. När jag så växte upp så skar jag ner min blick till att endast omfatta den kvinnliga formen ty så var jag ju funtad eller?
Njae – Riktigt så enkelt var det nu inte –

Pojken som en gång var kär i honom med mandel-ögonen fanns fortfarande kvar. Tjugonånting-åringen som tillräckligt långt hemifrån kunde hångla med mer än ett kön utan att skämmas – åtminstone så länge ingen upptäckte det var också där. Jag sörjer min egen förlorade kärlek, föraktar min feghet och funderar över vad jag kunde ha gjort annorlunda. Det är dock absurt att man i ett upplyst samhälle skall behöva drabbas av sådana vanföreställningar och vidskepligheter.
Just förlorad kärlek kan irritera mig så in i helvete. Det nästan brister i mig att tänka på hur många människor som går runt och inte vågar tala om att de är kära, att de älskar, att de längtar. Att förnekas sådana grundläggande rättigheter därför att man exempelvis växt upp på en plats där alla känner alla och normalitetsnormen sätts av kepsbeklädda unga män framförandes A-traktorer är och förblir den sanna styggelsen.
Härmed och härvid kommer jag därför ut ur min garderob och proklamerar att jag inte är heterosexuell. Jag vete fan vad jag är och har ingen större lust att sätta någon jäkla rubrik på saken som någon kan gradera. Jag är Sexuell eller kanske Pansexuell eller bara Människa. Utifrån detta erkänner jag ingen skuld, ingen skam, ingen synd och ingen bok. Inte heller ser jag det som nödvändigt att respektera religiösa begränsningar av kärlek. Jag struntar i alla religiösa texter som sätter sådan begränsningar. Jag vill lika lite ha med en sådan gud att göra som denne skulle vilja ha med mig.
Magnus