Misslyckande

Följande text börjar i en gammal fundering som sedan går vidare till nuet:

I

Jag är inte van vid att misslyckas. Faktum är att jag, i mina ögon, sällan misslyckas med det jag satt mig för att göra. I helgen som gick mättes jag och befanns för lätt. Döm om min förvåning när jag stod där blottad, utmattad…misslyckad. Jag mindes förberedelserna innan och min självsäkra övertygelse att ingenting kunde gå fel. Kamraters uppmuntrande nickningar strax före och sen…
Chocken var total. Med svetten rinnande nedför ryggen och oförmögen att ta ett enda andetag till, stod jag bedövad och undrade hur detta kunde hända mig. Det skulle ta ett par dygn ytterligare innan jag skulle komma att förstå vari jag verkligen misslyckats. Det var vägen – jag glömde bort vägen. Målet låg där framför mig och lyste så klart att jag redan såg det i min hand. Målet som för mig lyste så klart och ändå inte var mer än ännu ett steg på en väg jag endast skymtat början av, blev det enda jag hade för ögonen. Jag missade lektionen och glömde vägen. Nu var vägen längre än jag trott och jag hade ändå inte nått målet den här gången.
Oavsett detta skulle ett sådant förhållningssätt stärkt snarare än rubbat mitt självförtroende. I helgen försökte jag gradera i Aikido och befanns för lätt. Det fina med att göra fel är att det ger möjligheten att se vad som är fel och sedan rätta till det. De osedda detaljerna som nu prövats ligger uppenbarade och redo att förfinas. Hit bar min talang. Nu återstår träning. Misslyckas gör man först när man säger; -kan inte eller; -går inte. Jag är inte van vid att misslyckas…den här gången heller…

Magnus
Malmö 2002-06-17e.v

II.

Sex månader senare gick jag faktiskt upp och tog den där graderingen efter att ha arbetat hårt med min hållning och min inställning. Dessutom så hade jag haft min första nybörjargrupp. Så här sju år, ett svart bälte och en klubb senare känns detta som väldigt länge sedan men det är ändå gott att minnas den där känslan av min första misslyckade första-kyu gradering.

Ibland funderar jag över skolans ovlija och rädsla att låta elever misslyckas och tänker att kanske är det så att man istället borde lära dem att misslyckas och att det är okej eller till och med bra. Hade jag inte misslyckats den där gången så hade jag nog aldrig brytt mig om att försöka lära mig de där teknikerna ordentligt. Jag trodde och var van vid att lyckas med den halventusiasm och egentolkning jag alltid använt för att lösa problem. Istället lät verkligheten mig veta genom Sensei att det inte räckte. På mattan i Dojon är det visserligen frivilligt men det innebär inte att det inte är livsavgörande ibland.

Hade jag följt min vana hade jag slutat samma dag som det började bli jobbigt och grunnat på saken på egen hand utan att egentligen komma någonvart. Som det nu var hade jag inget val. Det var bara att fortsätta träna. När jag gick upp nästa gång  var det värre än den första. Det gick dock alldeles utmärkt. För mina egna elever i skolan skulle det nog vara en utmärkt upplevelse ibland att misslyckas, om inte annat bara för att få uppleva att man överlever, kommer igen och faktiskt lär sig något på kuppen.

Magnus
Hörby 2009-11-28