Ur Clavicula Nox
Vet människa att livet är sorg uppå sorg utan annat att hoppas på än att förlösas innan nya sorger tynger en panna redan lagd i de djupaste veck.
Ju mer liv man ges desto större insikt om den bittra bägarens fulla djup och desto tyngre pressar det hjärtat till en allt hårdare skapelse.
Ett sådant hjärta av diamant, pressat av tryck och tid till jordens hårdaste material, gör stum skönhet av det som borde vara levande och föränderligt omfamnande.
En del hjärtan svartnar endast till svartaste kol och saknar sedan styrkan att forma bitterhet till skönhet.
De blir till gift vars smitta befläckar varje hjärta de sedan berör.
Med denna insikt finns det de som säger att all lycka är illusion och att livet är ett slavhjul man bör arbeta sig fri ifrån.
Andra hävdar att bara den döende guden är stark nog att befria hjärtat från sin sorg.
Är då icke människan gudomlig?
Är icke människans hjärta en gudaboning och det lovade templet?
Är icke hjärtats väg den väg till frälsning som var och en kan vandra oavsett vad man väljer att kalla sin gud?
Att frukta sorgen är att ge den makt, att omfamna den är att göra den till en tillgång.
Sorgen är en nyans av livet lika nödvändig som kärleken och glädjen.
Låt din sorg bli den bittra smak som förhöjer andra smaker och ger färg åt din konst.
Låt livet vara fullt även när det gör ont.
Den Gode Brodern
