Som lärare och vuxen drabbas man förmodligen ofta av mild panik när man 
upplever tingens tillstånd hos den yngre generationen. De läser dåligt, talar konstigt, kan för lite, saknar hyfs, och utsätter sig för fullkomligt absurda risker i den hemska digitala miljön. Dessa tecken visar att undergången är nära och att vi alla snart kommer att återgå till någon form av primat-stadium där vi är hänvisade till grymtningar och enkla gester som enda kommunikation…
Lyckligtvis är bilden knappast rättvisande utan är nog snarare ett slags utslag av en naturlig fientlighet mot den yngre generationen. Trots allt är ju den äldre generationens övertygelse om den yngres något som går att spåra väldigt långt tillbaka i vår historia. Sokrates själv tillskrivs ett citat om ungdomens förfall men detta är förmodligen något som författats senare eller i alla fall saknas någon direkt källa från vare sig den gamle eller hans spökskrivare Platon.
Nåväl, icke en dag går dock utan att bevis i form av underlig okunskap, gängmentalitet, underliga seder såsom ytterkläder inomhus och svårigheter att träffa papperskorgar bevisar för den alltmer grånande gamle läraren att förfallet slutligen är här. Hopplösheten täcker hans panna och med tunga steg vandrar han genom korridoren med huvudet sänkt i besegrad förtvivlan.
En underlig konflikt som tycks inbegripa en hel räcka konfliktlösning skickar så vår desillusionerade hjälte att övervaka ett matlagningsprov i hemkunskapen eftersom den ordinarie läraren kallats in i ovanstående konfliktsituation. Vad som börjat som ett enkelt uppdrag skall snart visa sig få oanade konsekvenser…
I de små köken råder febril aktivitet när matlagare efter matlagare samsas med de som utför ett praktiskt prov i bakning. Med förnöjd nyfikenhet driver jag runt och ser vad de matlagande ungdomarna valt att servera. En av herrarna steker rödspätta, vilken han sedan serverar med skirat smör. Fisken är spröd i kanterna och precis stelnad som den skall vara och ett gammalt Göteborgshjärta värms i samma stund som fisken träffar tungan. Vidare mot ett bord där hemlagade hamburgare serveras på ett nybakt bröd med alla tillbehör och sedan till kyckling med ugnsbakade morötter och slutligen en het thai-inspirerad pasta med fläskfilé. All mat är vackert presenterad och serverad med stil. Jag lämnar hemkunskapen med ett brett leende och en mycket nöjd mage.
Vid ett kortare möte senare under dagen möts jag av en elev som berättar att hon ägnat sig åt sitt författarprojekt och kommit igång att skriva igen. Under morgonen hade hon arbetat så att hon nästan missat bussen.
Lagom till lunch ser jag att en annan av mina grasshoppers gjort slag i saken och skapat en hemsida där hon erbjuder sina fotografiska tjänster. http://alicekarlsson.webs.com/
När jag ändå är igång minns jag en av mina elever som skrivit minst en bok, ett par stycken som gett ut egna skivor och så vidare och så vidare.
Efter att sedan ha käkat lunch tillsammans med sexåringarna (nej det ingår inte i mitt jobb, det är en löneförmån bara en idiot undviker), och lämnat matsalen med ett leende som är så brett att det nästan gör ont i käkarna för att tampas med åttorna som skriver långa mordrika historier så att blodet skvätter och idéerna sprutar åt alla håll så närmar sig dagen ett avslut i bildbehandlingens tecken och själv försöker jag börja skriva på det här lilla inlägget som egentligen handlar om hur jävla härliga alla dessa jävla ungar är.
Jag vet att massor av det ungarna gör inte står i något dokument. Inte heller är det alltid mätbart enligt någon mall. Men det är jävligt bra och jag sover bättre när jag tänker på alla mina grasshoppers som nästan alltid visade sig vara så mycket bättre än vad man vågade hoppas på…
