När saker faller sönder

Bara en vecka till tänkte jag. Bara en vecka till och de muntliga Nationella Proven och sedan sjukskriver jag mig en vecka. Jag tänkte faktiskt så - en vecka - så att jag skulle kunna andas lite och få ordning på socker som studsade och ett huvud som rullade som ett rusande godståg. En vecka till och sedan så…

Jag klev in på jobbet, gick in i köket, spillde kaffe och bröt ihop i en hög. Sedan gick jag hem. Jag gick hem därför att jag inte kunde göra någonting annat och knappt ens det. När jag såg mig i spegeln fanns det ingen där jag kände igen. Jag kunde inte läsa eftersom jag inte förstod vad som stod på sidorna och jag kunde knappt klara av att få i mig mat eftersom jag inte visste hur man plockade ut saker ur kylskåpet och satte ihop det till mat.

Jag kunde dock tala om vad jag hade tänkt mig med olika elever i skolan och vilka planer jag hade haft och jag skämdes. Jag skämdes så outsägligt för mitt misslyckande och min svaghet. Under femton år hade jag aldrig övergivit en grupp och inte lyckats slutföra det jag påbörjat. Min svaghet, min mänsklighet hade brutit mig och skammen var avgrundsdjup. Jag kunde inte se mig själv i spegeln eller ens titta på min ryggsäck med mina skolgrejer. Och inom mig rasade tusen saker jag inte visste att de fanns.

Det var massor jag inte visste. En av dessa var att jag under mitt 48-åriga liv aldrig varit sjukskriven längre än de fem dagar man ger sig själv. Min läkare hade telefontid och jag visste inte att man kunde lämna in ett sjukintyg i efterhand så jag var på väg till jobbet. Min kloka chef förhindrade det och jag fortsatte att vara hemma...eller…

Jag satt hemma och skämdes som en hund.Gång på gång återvände jag till mina barn och vad jag hade planerat inför våren och slutet. Hur skulle det gå för mina mentorselever, mina åttor och mina nior? Den känsla jag förknippar mest med saker och ting var och är skammen.

Missförstå mig rätt. Jag pratar inte om någon annans skam utan min egen. Som barn var jag fascinerad av Samurajen och Budon. Det var egentligen inte Krigaren utan mer den Dedikerade, den som tjänade envist och oförtrutet efter en begriplig kod  som jag drogs till och på mitt eget barnsliga sätt försökte emulera. Genom åren inkorporerade jag detta till en slags filosofi som var min egen. Jag var aldrig stark, aldrig modig men rätt smart och envis. I en obegriplig värld satte jag upp mina regler och sedan höll jag mig till dessa så gott jag kunde. Visst tränade jag och älskade budo men jag var alltid mer envis än skicklig och aldrig den krigare barnet i mig önskade att jag var. Men jag övertygade mig själv om min styrka, min outtröttlighet och att det var ett slags sant  och orubbligt jag som alltid fanns där. Andra kunde falla och falla undan men inte jag - aldrig jag.

När jag så i december insåg att jag skulle bli tvungen att prata med Försäkringskassan för egen del, ta nästan en halvering av mina inkomster och inte ens vara tillbaka efter jul så kändes det som om någon slagit mig - och att jag förtjänade det. Jag hade ju fallit och kunde knappt fortfarande läsa en bok eller handla i byn på dagtid. Att gå till Apoteket var en heldagsuppgift och det kunde ta mig flera timmar att plocka ur diskmaskinen eftersom jag inte kunde komma ihåg var koppar och fat skulle stå.

Man kallade det utmattningsdepression grundad i en klinisk depression och en bipolaritet typ2. Jag fick det förklarat för mig ungefär så här: Tydligen har jag alltid varit bipolär fast med mer låga en höga perioder - därmed typ2 - Min mer oklara felkoppling i skallen har dock låtit mig genom åren hantera saken så att det inte fullständigt gått överstyr - Kära vänner och kamrater som sett mig i mer maniska faser: Förlåt mig. När jag fick diabetes för några år sedan så påverkade sockret mina perioder och perioderna påverkade sockret till dess att alltihop blev som en stående basvåg inuti det där huvudet som är mitt. Kombinerat med en axelskada som av någon anledning fortfarande inte läkt och som förhindrat den träning jag behöver för att hålla mig balanserad så blev allting för mycket och jag föll.

Lyckligtvis hände något som jag inte förväntat mig: Trots min övertygelse om att det skulle vara så behandlade min omgivning mig mycket mildare än vad jag ansåg mig förtjäna. Min högt ärade hustru skällde inte på mig för att jag inte bidrog till hushållet ordentligt, min chef placerade mig inte på skräphögen och mina kollegor var överväldigande vänliga mot mig trots mitt sorgliga tillstånd. Det var inte vad jag förväntat mig eftersom det var inte så jag såg mig själv. Om jag stod fast och gjorde saker var allt gott och väl men nu när jag hade fallit och alla sett mig som den bluff jag är - borde jag inte då kastas ut och kastas bort?
Jag väntade mig det och kan i svaga stunder fortfarande vänta på ett slag från en hand som endast höjts inne i mitt huvud. I denna - min svagaste stund i livet - har jag bara mött vänlighet från min omgivning och jag är så tacksam även om jag fortfarande skäms som en hund.

Nu är det snart sommar och jag är fortfarande sjukskriven. I mina diskussioner med min läkare och min psykolog brottas jag med att de säger till mig att jag kanske inte blir den jag var - att man kan bli frisk men kanske inte samma sak som man en gång var. Vad är jag då? Jag trodde att jag var odödlig, en trollkarl och en superhjälte som kunde uträtta storverk. Som en sagofigur i en obskyr berättelse har jag gått in och ut ur människors liv så länge jag kan minnas. Jag har gjort så gott jag kunnat i skolans förunderliga värld och varit ganska framgångsrik med mina ibland okonventionella sätt att göra saker. Om jag inte är det - vad är jag då? Vad finns kvar under rocken och rustningen när masken ramlat av och det skröpliga lilla som står där är allt som finns? Vad är jag när illusionen är bruten?

Svaren kommer inte lätt till mig och det skrämmer mig något oerhört. Värst är det att vara i sammanhang med människor jag känner och respekterar och som känner eller kände mig innan jag gick sönder. När jag träffar dessa känner jag deras förväntningar på mig att vara den jag alltid har varit - Sant eller falskt men det är jobbigt när kostymen man förväntas bära inte längre passar och man inte ens själv vet vad man borde bära. Lite tafatt försöker man hålla skenet uppe men det gör ont - det gör så ont och saknaden lämnar hål inom en som inte låter sig fyllas. Jag hatar förändringar och allting har förändrats så till den milda grad att jag inte vet var jag skall börja för att klistra ihop den självbild jag kan hålla upp inför andra i den vardag vi alla måste navigera. Jag vet vad jag var men inte vad jag är och vad jag måste bli.

Jag borde ha hopp och jag borde ha tro - Jag borde sluta skämmas och det vore så skönt om allt kunde sluta göra ont hela tiden - Jag har aldrig varit modig eller orädd eller någon krigare men jag har alltid varit envis och envisheten får mig att gå upp varje morgon och göra någonting. Att göra någonting och försöka slå undan skammen och svagheten. Jag saknar mina barn och mitt klassrum - jag saknar dojon -
Mitt huvud är bättre men jag har ingen hud och det är en skör bubbla som behöver härda och hårdna igen.

Jag skriver det här därför att jag behöver det. Ord är mitt sätt att bearbeta tankar och att se saker jag inte hittar när jag bara tänker dem. Om du som läser detta undrar varför jag svamlar så är det det enkla svaret. Varför lägger jag ut det till någon slags offentligt spektakel då? Jag tror att det är någonting jag också behöver göra. Inte för sympati eller igenkänning utan mer för att jag ville förklara mig - mest för de människor jag svikit men också för mig själv.

Kanske är det en väg ut…