Den är ett mysterium den där livsledan eller kanske borde man använda det gamla ordet spleen? Var kommer den ifrån den där mörka som kryper in i en och bara gräver ut det som finns där. När andetagen smakar surt, maten smakar papper och vinet är allt bittrare för varje klunk…
Jag är älskad av den och de som betyder något. Respekterad av mina likar. Mitt hus är varmt, min mage är full och ändå…
Ändå äter sig otillräkneligheten sig uppåt och inåt. Det räcker inte, jag räcker inte, måste bli bättre, smartare, duktigare måste kunna mer, måste kunna svara och besvara, måste…
Det som tuggar i min buk är den där känslan av att vara ovärdig, att bära bördan av att vara andras börda. Ansiktet som möter mig är fyllt av återhållen…vad?? Sorg?? Spleen??
Tänder sliter sönder mitt centrum, borrar sig ner mot min rot och river ur mig kraften att andas. ..
Min mage är full och jag är varm… andra dör lider och lever med lidanden och förluster långt större än mina och ändå gör det ont. Insikten om att inte ha rätt att ha ont gör saken än värre…
Det går inte att sträcka ut en hand till någon utan att skämmas – jag kan ju stå – det är ju inget problem – så vad gnäller du om??
Jag är älskad, varm och mätt och borde så vara nöjd men det där djuret som tuggat i mig så länge jag haft minne får mig att vilja fly in i tystnaden – in i tystnad och mörker där kanske kanske kanske det blir stilla och kanske slutar göra ont.
Kanske slutar det att kännas som om jag inte räcker till
Kanske slippa lägga ännu ett misslyckande till högen
Kanske slippa känna sig som det trekantiga i en fyrkantig värld
Kanske slippa känslan av att stå jämte, vara bortom, utom, bakom…
Så kliver jag ett steg tillbaka från min tystnad.
Jag är älskad –minns mig/OSS
Vägen är kvar och allt det som finns där. Varje vänligt ord, varje tanke – även om det förvånar mig – det är knappast gåvor en sådan som jag gjort mig förtjänt av…
Jag tar upp min stav och börjar gå igen – jag minns att jag är älskad, att mitt hus är varmt och att min mage är full. Jag går och bär vidare min säck med misslyckanden och tillkortakommanden. Jag går och någonstans måste jag tro att djuret måtte dö före mig. Någon gång kanske det ätit sig mätt därinne…
Jag går och låter avgrundens kant vara den väg jag vandrar. Att falla eller inte gör kanske detsamma…
Eller också spelar det någon roll…
Blogger Labels: Ibland,mysterium,livsledan,andetagen,vinet,klunk,Respekterad,mina,likar,Mitt,Ändå,bördan,börda,Ansiktet,Sorgr,lidandent,tystnaden,tystnad,Vägen,
