Disclaimer till eventuell läsare:
Det här är jag som gnäller och jag gör det så här därför att jag inte riktigt vet hur jag skall få ur mig det annars. Nu är du varnad
När hösten kryper in i mina ben och jag inte riktigt hittar ut så blir de små sakerna som tynger istället stora. Mitt mörker inuti matchar det mörker som faller allt snabbare utanför. I den stora världen händer stora saker med mängder av människor. Deras lidande är gigantiskt och deras situation så ofantligt mycket värre än min att jag skäms för att att jag låter mörkret ta över mig och även det bygger vidare på mitt mörker.
Fyrtiofem år
Man kunde tro att jag borde löst det vid det här laget.
Löst upp knutarna, kommit till freds, gått vidare, växt upp, blivit hel, FYLL I VALFRI HÄR
men nej.
Det finns ingen rationalitet i det där som gnager innanför senor och muskler nere i buken. Ingen logik till vreden som höll mig vaken långt in på morgonen eller orsak till att jag sittandes i min studio var så lamslagen av tårar att jag inte kunde gå därifrån ens om jag velat. Det finns ingen bra därför-att-fras och ingen jag kan skylla på även om jag skulle vilja. När det drabbar tar det över och äter mig inifrån och vad jag än försöker med så finns det ingenstans att vända sig.
I det läget finns det ingenting jag gör som duger. Varje misstag, varje borde och varje om ekar oupphörligen i mig och kräver tribut. Jag vill skrika och få dem att låta mig vara. Ihopkrupen ligger jag stilla och väntar på sömnen som kanske stillar tuggandet i mitt huvud men sömnen håller sig undan och samma saker utspelar sig i mitt huvud om och om igen.
I stort sett värdelös
Mot mitt inre mörker är jag stum och försvarslös men det är inte något som fungerar likadant åt båda håll. Ur mörkret mal varenda misstag, felaktighet och dumhet jag gjort och enda gången något tystnar är när något annat tar dess plats i mitt medvetande så att eländet är konstant.
Vad gör man av det när man inte orkar ha det inom sig längre?
Det blir bättre och det blir bättre och sedan börjar det om igen.
Jag diskuterar med mig själv om alla de där sakerna jag håller på med och sedan ifrågasätter jag alla de där sakerna jag håller på med. Skall jag lägga ner den där klubben? Vad kan jag erbjuda någon när det finns så många fler som är så långt mycket bättre? Lärarförbundet - Vad gör jag för nytta där? Klassrummet - jag har slut på idéer... Panik och misantropi - självförtroende i botten och...
Det vänder igen och det gör det och ibland känns det ok och sedan börjar det om igen.
Jag skulle vilja klämma ur mig något smart eller något hoppfullt så här på slutet. Jag skulle vilja hitta en elegant twist eller något annat sätt att klura mig ur den där stämningen men jag har inga sådana ord just nu.
Jag antar att jag inte är så kass som jag upplever mig men det hjälper liksom inte och jag vet att det är gnäll och det hjälper inte heller. Min fru hjälper och min fristad hjälper och någonstans därinne gömmer sig det som också hjälper.
Men det vänder igen fast inte just nu
M
Det blir bättre och det blir bättre och sedan börjar det om igen.
Jag diskuterar med mig själv om alla de där sakerna jag håller på med och sedan ifrågasätter jag alla de där sakerna jag håller på med. Skall jag lägga ner den där klubben? Vad kan jag erbjuda någon när det finns så många fler som är så långt mycket bättre? Lärarförbundet - Vad gör jag för nytta där? Klassrummet - jag har slut på idéer... Panik och misantropi - självförtroende i botten och...
Det vänder igen och det gör det och ibland känns det ok och sedan börjar det om igen.
Jag skulle vilja klämma ur mig något smart eller något hoppfullt så här på slutet. Jag skulle vilja hitta en elegant twist eller något annat sätt att klura mig ur den där stämningen men jag har inga sådana ord just nu.
Jag antar att jag inte är så kass som jag upplever mig men det hjälper liksom inte och jag vet att det är gnäll och det hjälper inte heller. Min fru hjälper och min fristad hjälper och någonstans därinne gömmer sig det som också hjälper.
Men det vänder igen fast inte just nu
M
