Matlagning - Elevens Val - Fördjupning

På Frostaskolan har vi en hel bunke elevens val. Under flera år har jag erbjudit en fördjupningskurs i svenska med filmanalys, novellskrivning och annat kreativt skrivande. Denna har inte varit populär och än så länge har kursen inte startat en enda gång. Den alternativkurs jag erbjudit har dock varit betydligt mer efterfrågad: Matlagning

Uppdraget under matlagningen är att instruera, laga, äta och städa…på 70 minuter…

Tro mig, det finns inget utrymmer för diskussioner

eller förklaringar

eller direkt finlir

men…

Vi brukar lösa det ändå:

Det här är den här terminens gäng som gjort julbord.

En av kycklingbitarna vi jobbade med…

Rostbiffen är självklar…

Det finns två hemkunskapsgrupper. Den andra är specialiserad på bakning och de bakade allt bröd vi hade till vårt lilla julbord.

Gruppen består av ungdomar som går i klass 7-9. Det är en fröjd att se dem vela i köket de första gångerna för att sedan röra sig med allt större säkerhet. Tempot är högt, humöret ibland lite för högt men sammantaget tar vi oss mot nya nivåer av matlagning. Tyvärr finns inte tiden till att fördjupa oss fullt ut och jag hade velat arbeta mer med grönsaker men men…

Det är hysteriskt roligt att se eleverna jobba med annat än de texter jag är van vid och det är en fröjd att kunna sprida lite matglädje…

Åh - Skulle någon vilja ha recept på något så lägg en kommentar så kommer en länk...

Mannen utan fruktan på TV

Som barn var många gånger serier min räddning från en vardag jag inte förstod och inte tyckte om. En av mina stora hjältar var Spindelmannen men mutanter, O-människor och andra metamänniskor fungerade också alldeles utmärkt. Jag lade förmögenheter på serier och samlade i oformliga högar i mitt lilla kaos till rum. Någonstans under 2000-talet gjorde så Spiderman en Bobby Ewing och fuskade skamlöst med berättelsen och där föll mitt intresse till slut från. 

 

En av de figurer jag har haft svårast för genom åren har varit den blinde advokaten Matt Murdock  med sin konstiga känsla för rättvisa. Han räddar de skyldiga och sårar de oskyldiga mer än en gång i sin karriär och  jag hade speciellt svårt för när han räddade den tokige mördaren Bushwacker från Wolverine och därmed tillät sagda Bushwacker att fortsätta mörda oskyldiga.

 

Millers Daredevil med Elektra, Handen, Stick och alla andra stories med Kingpin, Typhoid Mary har dock varit en njutning att läsa och när jag fick för mig att se tv-serien hoppades jag lite att det var någonstans dit de ville komma.

 

 

 

 

Döm om min förvåning när man till och med velat bli bättre. Hellblazer/Constantine hade figurer som inte hann ta fart, fegisbeslut i manuskripten och en huvudkaraktär som såg ut som om han hoppat ur serietidningen. Daredevil har Vincent D'Onofrio som Wilson Fisk/Kingpin en skurk som inte väjer för något men som samtidigt får oss att minnas hur det är att vara liten och rädd för mörkret. Kingpin är en tragisk figur som med stort lidande utför fasansfulla handlingar. Och det är helt enkelt lysande. Gör skurken mänsklig och levande, komplex och någon du kan känna sympati för och du har en historia som kan blomma ut och få lite liv. Daredevil själv får bli Millers religiösa och andligen plågade Matt Murdock. Är han en hjälte i vardande eller bara en galning till. Miller gav Matt nyanser på samma sätt som han också färgade Bruce med hjärnspöken och en del av det verkar ha landat i TV-versionen av den röde djävulen från Hell´s Kitchen.

 

Som i så många andra sammanhang är dock skurken både roligare och mer färgstark än vad hjälten har utrymme att vara. För seriefantasten finns massor av figurer med och hänvisningar till andra är också legio. Jag hoppas att de kommer att våga skapa en riktig Elektra och inte den fåniga version Jennifer Garner gjorde i ett par usla filmer en gång i tiden och att serien får lov att utvecklas ett par säsonger innan någon får för sig att kapa den. Den förtjänar en bunke säsonger till.

Daredevil finns att se på NETFLIX

Magnus

Mamma rycker ut...

Jag har ett helsicke ibland med att komma ihåg alla de där prylarna jag borde släpa med mig som diabetiker. Om det inte är nålar så är det sprutor eller teststickor eller nålar till test eller något annat. Jag har ett litet fack där ingenting får plats och där jag ändå glömmer att fylla på. Så jag tänkte att det måste finnas bra små väskor eller något till en kroniker med minnesproblem. En sökning på nätet visade att de var dyra och lika taskigt designade som man kunde vänta sig. Jag hittade förvisso en steampunk-inspirerad väska som skulle kunna funka men kanske lite jobbigt att bära som en gammal revolver. 

Sålunda presenterade jag problemet för min mor vars sömnadskunskaper jag betraktar som absoluta. Hon tog sig an problemet och skapade en prototyp som motsvarade mina behov när jag funderat lite.

Min case i hopfällt skick med prylarna instoppade

Uppfälld med två sprutor, testutrustning och kanyler

Lite närmare för bättre detaljer

Designen gör påsen lätt att bära och prylarna ligger säkert på plats. Kanylerna skall få en liten påse men allt annat sitter fast så att inget ramlar ut när man fäller upp påsen. Det finns inte heller några dragkedjor som kan gå sönder så den är en riktig hit.

Tack mamma för hjälpen

M

Disclaimer till eventuell läsare:

Det här är jag som gnäller och jag gör det så här därför att jag inte riktigt vet hur jag skall få ur mig det annars. Nu är du varnad

När hösten kryper in i mina ben och jag inte riktigt hittar ut så blir de små sakerna som tynger istället stora. Mitt mörker inuti matchar det mörker som faller allt snabbare utanför. I den stora världen händer stora saker med mängder av människor. Deras lidande är gigantiskt och deras situation så ofantligt mycket värre än min att jag skäms för att att jag låter mörkret ta över mig och även det bygger vidare på mitt mörker. 

Fyrtiofem år

Man kunde tro att jag borde löst det vid det här laget. 

Löst upp knutarna, kommit till freds, gått vidare, växt upp, blivit hel, FYLL I VALFRI HÄR

men nej.

Det finns ingen rationalitet i det där som gnager innanför senor och muskler nere i buken. Ingen logik till vreden som höll mig vaken långt in på morgonen eller orsak till att jag sittandes i min studio var så lamslagen av tårar att jag inte kunde gå därifrån ens om jag velat. Det finns ingen bra därför-att-fras och ingen jag kan skylla på även om jag skulle vilja. När det drabbar tar det över och äter mig inifrån och vad jag än försöker med så finns det ingenstans att vända sig.

I det läget finns det ingenting jag gör som duger. Varje misstag, varje borde och varje om ekar oupphörligen i mig och kräver tribut. Jag vill skrika och få dem att låta mig vara. Ihopkrupen ligger jag stilla och väntar på sömnen som kanske stillar tuggandet i mitt huvud men sömnen håller sig undan och samma saker utspelar sig i mitt huvud om och om igen.

I stort sett värdelös

Mot mitt inre mörker är jag stum och försvarslös men det är inte något som fungerar likadant åt båda håll. Ur mörkret mal varenda misstag, felaktighet och dumhet jag gjort och enda gången något tystnar är när något annat tar dess plats i mitt medvetande så att eländet är konstant. 

Vad gör man av det när man inte orkar ha det inom sig längre?

Det blir bättre och det blir bättre och sedan börjar det om igen.

Jag diskuterar med mig själv om alla de där sakerna jag håller på med och sedan ifrågasätter jag alla de där sakerna jag håller på med. Skall jag lägga ner den där klubben? Vad kan jag erbjuda någon när det finns så många fler som är så långt mycket bättre? Lärarförbundet - Vad gör jag för nytta där? Klassrummet - jag har slut på idéer... Panik och misantropi - självförtroende i botten och...

Det vänder igen och det gör det och ibland känns det ok och sedan börjar det om igen.

Jag skulle vilja klämma ur mig något smart eller något hoppfullt så här på slutet. Jag skulle vilja hitta en elegant twist eller något annat sätt att klura mig ur den där stämningen men jag har inga sådana ord just nu.

Jag antar att jag inte är så kass som jag upplever mig men det hjälper liksom inte och jag vet att det är gnäll och det hjälper inte heller. Min fru hjälper och min fristad hjälper och någonstans därinne gömmer sig det som också hjälper.

Men det vänder igen fast inte just nu

M

Magician’s End

Hösten 1990 och våren 1991 tillbringade jag i Lindköping och på A1, Kungliga Svea Artilleriregemente. Som batteriplatsbiträde tillbringade jag massor av veckor i skogen räknandes och skjutandes med lagom stora kanoner i lagom mängd. Någon tosse bestämde att Sordidus Septimus eller Skitiga Sjuan skulle axla uppdraget att gå högvakt och sagt och gjort så befann vi oss snart i Stockholm för att leka stillsamt krig vid slottet. Vad som sedan skedde vid slottet var vare sig spännande eller direkt underhållande och det har heller ingen bäring för ämnet så vi lämnar det där. 

Mitt tummade exemplar av boken inköpt 1991. Jag vet inte hur många gånger jag läst den vid det här laget

Under några timmars ledighet så drällde vi dock på staden och en av mina kamrater med en liknande vurm för böcker som jag själv pekade ut Magician av Raymond E. Feist då jag bland hyllor sökte något nytt att läsa. Det blev början till en bekantskap och till något som följt mig fram till idag. Genom åren har jag läst om gossen Pug från Crydee och hans vän Thomas, deras barn och andra under en hel rad böcker och generationer. Till och från har jag återvänt till gamla böcker och lagt till nya tills för ett par år sedan då den sista trilogin kom ut och jag förstod att det skulle ta slut. Runt trettio böcker och en bekantskap som för mig varat i halva mitt liv skulle på något sätt ta slut. Jag höll på de tre sista böckerna och hade egentligen knappt lust att läsa dem. Jag ville lämna folk vid liv efter en stor seger och låta livet gå vidare där utan att behöva säga hejdå. Böckerna stod olästa i hyllan och det var nästan så att jag istället började läsa om de första tre, lite som jag alltid gjort.

Den obligatoriska kartan

Nu blev det inte så.

Efter att ha repat mod till mig så läste jag den första och sedan rullade det snabbt på och jag kom till slutet. Trettio böcker och tjugo plus år senare så låg jag där i sängen rätt sent in på natten och smakade på de sista sidorna.

Lite salt, lite tomt och inte så lite minnen blev det under de där timmarna efter den sista sidan. Jag låter bli bra och dåligt och tänker faktiskt inte göra någon vidare recension av boken eller någon uttömmande redogörelse av dess innehåll. Jag behövde mer skriva av mig den där känslan av att säga hejdå till någon som följt mig under så många år. Jag vet att Pug ConDoin, Raistlin Majere, Thomas Covenant, Belgarion, RolandDeschain, Rod Gallowglass och så många fler jag har kvar där inne i huvudet inte lever men de har ändå med sina liv gjort intryck på mig och just Pug har som sagt varit med mig i lite över tjugo år. Förmodligen känner jag dessa karaktärer men ingående och djupare än de flesta människor jag interagerar med. De känner inte mig tillbaka och det finns väldigt lite reciprokt i vårt förhållande men ändå…

 

Delar av min hög böcker om Midkemia

Tack Raymond E. Feist och resten av det där gänget du spelade rollspel med eftersom det gav mig möjlighet att besöka Midkemia, Kelewan och vandra i ”the hall of worlds”.

Hejdå Pug

Jag kommer att sakna dig

M

Där Trollen Bor

Troll är ett otyg som på olika sätt förpestar vår vardag. De skyr ljus och lever i hemlig och stinkande tillvaro i mörka svettluktande vrån där ljus och deodorant sällan når. Ur dessa mörka hål sprider de sitt elände över världen genom att kompensera för de många tillkortakommanden det faktiskt innebär att vara ett troll. I tysthet passerar de vår vardag utan att märkas då de aldrig möter vår blick eller talar så att vi kan höra dem. Endast där i mörkret spyr de ut sin ondska då de tagit på sig den rustning av mörker de behöver för att kunna sträcka sig mot sina medmänniskor.

Ett spår fann vi dock i vackra Simrishamn där glassarna är stora och havet inte luktar någonting.

I Simrishamn finner man trollen mycket enklare

Det är ovanligt att man så tydligt skyltar för trollen men samtidigt kan det ju vara ett sätt att samla ihop dem på ett och samma ställe ifall man vill komma åt dem senare.

There you have it folks "Simrishamns Trolling"

Undrar om de har jaktsäsong?

Kom och träna aikido med oss i höst och brukade du träna så kom och ta ett pass mest för skoj skull

I mitt yrke kommer årets slut med sommaren och det är lustigt hur fler saker faktiskt fungerar likadant. Förra veckan hade vi det sista Aikidopasset för säsongen och det har varit en utvecklande termin men ändå rätt trög eftersom andra halvan inte sett så många personer på mattan. För mig har det ibland varit ett eländes harvande att faktiskt masa sig iväg vecka ut och vecka in och rätt ofta hamna i det där att ingen kommer. Men ändå....

Jag har två som nästan alltid dyker upp och dessa två tränar och tränar. Det är en underlig och ömsesidig gåva det där att träna och att lära ut och att byta tid med varandra. Jag går alltid av mattan måendes lite bättre än när jag gick på och i gengäld erbjuder jag vad lite insikt och input jag har att komma med till mina elever. 

Med åren ser man människor komma och gå och det är svårt att inse ibland att en hel del människor man tränade intensivt med aldrig kommer att komma tillbaka. Aikido verkar vara lite så. Den är intensiv och svår, förförisk och lekfull men alltid krävande när man är i det. Ibland blir man trött och försvinner och ibland är det livet som av någon anledning gör en taisabaki på alltihop och så står man där och ett par år har gått sedan man sist klev på mattan...

Mer än en kommer tillbaka dock - när barnen flugit ut eller när världen slutat snurra så ligger Aikidon där och lurar i buskarna. När man minst anar det hoppar den där lusten fram eller så har den aldrig försvunnit utan bara drunknat i diverse annat som kommit ivägen.

Idag klev en av mina vänner uppå en matta för första gången på fem år.

Kanske kunde det vara trevligt att kliva i sin gi och snöra på sig hakaman för ett pass helt utan förpliktelser. Tillåta sig att dansa runt i en iriminage eller svepas med i en ikkyo ura mest för att känna ekot av något...

Fundera på det till hösten

Kom och träna med oss

Inga förpliktelser

Inga löften

Bara ett pass

eller två

Magnus

Man on the silver Mountain - Fem år sedan idag

För fem år sedan dog Ronnie James Dio i magcancer och världen blev lite mörkare. 

Som barn och tonåring var jag ett trivsamt och otroget musikaliskt missfoster som lika lyckligt hoppade till Kraftwerk, konstig filmmusik, Grandmaster Flash & The Furious Five, Howard Jones, Boney M, Iron Maiden, Toy Dolls, Velvet Underground....ni förstår själva grejen. Någon gång i tonåring blev kläderna svartare och blåare, håret blev längre och fler och fler gitarrer fyllde mina lurar. Jag fortsatte dock min konstanta otrogenhet gällande genrer och musiksorter med ett och annat undantag.

Ett sådant undantag var Ronnie James Dio. Dios sätt att sjunga och hans texter slog an så många nerver inom mig att det faktiskt blir lite svårt att beskriva och genom åren har han alltid varit något jag kommit tillbaka till om och om igen. Han är nog också den ende vars skivor jag alltid köpt utan att ha lyssnat på en enda ton. En av mina polare slängde till mig en tape med bland annat den här liveversionen av Still I´m Sad, en sång jag hade hört som trivsam pop tidigare men aldrig så här...

Det gjorde mig lite mer tålmodig med gitarrsolon, något som alltid för mig varit det minst intressanta med Metal - missförstå mig rätt.... jag är djupt tacksam för Richie Blackmore och Tommy Iommi och så vidare men utan Ronnie James Dio, Ian Gillan och Robbie Halford hade jag tröttnat långt innan de slitit ut sin första sträng.

Jag försökte göra någon slags lista med ett logiskt flyt och dessutom försökte jag plocka ut de bästa och sedan gav jag upp...

Det som dyker upp i låtväg är mer det lilla jag kommer på när jag nu sitter här...hoppandes mellan videos på Youtube och hittar den och sedan den och sedan den där och sedan....

....något som händer mig i omgångar sedan Ronnie dog är kvällar när jag sitter och lyssnar på plattor, känner det jag än gång kände och tänker på de gånger jag hade chans att se honom live och sedan alla de gånger jag tänkte gå men inte gjorde och sedan var det för sent...

Mer än en gång blandar jag lite saltvatten i ölen när jag sitter där och känner mig skitfånig. Men det är okej. 

Ronnie vila i frid och tack

Det svarta och det vita i en grå verklighet....

Den stränge läraren Fredrik och en bunke människor med skolsvårigheter gör upp i det slagfält som är modern media. Lägg till en förvirrad läxdebatt och vi har fullständigt landat bland det svarta och vita. Inga läxor eftersom det är orättvist och självklart skall vi ha läxor eftersom vi alltid har haft det. Stränga lärare och mer disciplin eller fullständig elevstyrning som bygger på att uttråkade ungdomar skall upptäcka lärdomar de inte är intresserade av med hjälp av den egna obefintliga erfarenheten. Det är svartvitt och jag skulle vilja måla in lite nyanser av grått om jag får och kan.

Låt mig börja i någon ände och se om jag kan göra mina funderingar någorlunda tydliga utifrån mitt klassrumsperspektiv. Det finns disciplinproblem och elever som av olika skäl inte vill vara i ett klassrum. 

En del av dessa sitter och chattar med sina föräldrar, kompisar och allsköns andra under lektion och sedan förväntas läraren ordna så att de får betyg. Det finns elever som tror att talang och enkelhet är kunskapens förutsättning och som aldrig fått lära sig nyttan av att både arbeta hårt och att misslyckas. Det finns elever som inte ger läraren en chans utan påbörjar ren terror en sekund efter att läraren presenterat sig och sedan fortsätter i samma anda lektion efter lektion efter lektion. Tro mig ingen lärare utsätts för det och fortsätter i samma spår så nej, om inte läraren får en chans är det inte heller lärarens fel att det inte fungerar. Det finns elever som har det så jävligt, rent ut sagt, att skolan känns som en tillflyktsort dit de drar sig för att slippa resten av världen men som vars funktion inte riktigt är att vara enbart fristad utan också ställer krav dessa barn inte har en rimlig chans att klara av. 

Mellan alla dessa och en bunke varianter till finns det en jättemängd människor som kommer till skolan för att lära sig saker och för att utveckla sig själva och som växer, lär sig, lär ut och imponerar mig andlös varenda jäkla vecka…

Jag kan skrämma folk till lydnad eller skapa tillräckligt med skräck för att hålla folk stilla. Det är lätt och ofruktbart. Problemet är att rädsla och repression fungerar uselt som inlärningsverktyg för avancerade kunskaper. Genom att forma regler och normer i klassrummet med tydliga konsekvenser kan jag däremot skapa en trygghet om vad som händer och hur det skall fungera. Det är en annan sak. Ja, det är en annan sak – besök mitt klassrum när du vill – hör av dig först så det inte blir för mycket folk bara – vi har viktiga saker att göra

Pojkar glömmer pennor, papper, böcker, material, inlämningar, läxor och prov. De gör det i större grad än flickor och i större grad än flickor slipper de själva att ta konsekvenserna av detta. Pojkar förväntas inte att lämna in sitt arbeta vare sig snyggt eller välskrivet. Pojkar skall ha dubbla böcker i skolan och hemma in i högstadiet för att de inte själva klarar av det och pojkar i allmänhet presterar sämre, mindre och under sämre ordning än flickor.

Så här är det eftersom vi tillåter det

Så här är det eftersom vi förväntar oss det

Så här är det eftersom det är så vi lärt dessa barn att det är

Låt mig här ta en paus och säga till dig som läser och tänker: men mitt barn som har ______ kan ju inte… Nej och det är förhoppningsvis läraren medveten om. En del barn har särskilda svårigheter som gör vissa saker mer eller mindre omöjliga och då får man kompensera det på ett rimligt sätt. Det är inte det jag talar om.

När läraren Fredrik ställer upp ett antal regler för klassrummet sätter han egentligen upp en grund som är alldeles naturlig och i den ställer han befogade krav, förutsatt att han ställer desamma på sig själv naturligtvis. Det gör ingenting om folk som söker kontakt med enskilda får vänta till lektionen är slut. Är det kris går det att meddela att ”jag måste bara ta det här”, en utsaga de flesta av oss säkerligen skulle acceptera eftersom det inte händer hela tiden. 

Det går att med förväntningar och tydliga regler få arbetsro i klassrummet men det behöver inte innebära allting alltid på samma sätt med alla och det är inte svart och vitt utan grått. Barn mår inte dåligt av regler eller tydlighet men revolterar mot pennalism och elakhet menar jag.

Sedan finns det naturligtvis barn som nästan behöver en-till-en-undervisning, barn som mår så dåligt att klassrummet är tortyr för dem, barn som har så specifika problem att de andra tjugosju knappast kan nå sina mål om man anpassar allt till den tjugoåttonde. Jepp jag sa verkligen det där. Jag försöker att inte ljuga för mycket och just den illusionen tror jag inte längre på. Så jag sade det skjut mig.

När jag ändå talar sanning så låt mig pränta ner ett par saker till:

Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det

Ibland vill vi så väl och vi gör saker på sätt som skall jämna ut men vissa saker går inte att ordna. Skolsystemet belönar tekniskt inte själva arbetsinsatsen du gjort för att nå vissa mål. Jag har haft elever vars slit för att få E borde gett dem tapperhetsmedalj och hade jag haft företag hade jag tagit deras E för andras A eftersom jag vetat att den här människan kan genomföra även svåra uppgifter och kan hugga i när det blir tufft. Skolan har inga verktyg för att belöna den sortens slit. Och så är det. Är det då meningslöst att anstränga sig? Kanske, kanske inte det beror på individen men det är orättvist att vissa klarar engelskan galant utan att göra ett smack på tre år medan andra pluggar timme ut och timme in för att precis få ett betyg. Det är orättvist men så länge systemet är konstruerat som det är så får man gilla läget. Sanning var det ja

På samma sätt går det att kompensera för olika svårigheter och diagnoser i skolan men ibland borde man kanske vara tydligare med vissa saker:

”Du har en dyslexi och den ser ut så här och så här och tyvärr innebär det att du kommer att få arbeta hårdare ä n alla andra. Vi har de här redskapen för att hjälpa dig men vid sidan av detta måste du själv lägga ner mycket hårt arbete”

Världen kommer inte att anpassa sig till våra olika egenheter utan genom livet lär vi oss att anpassa våra egna egenheter till världen. Mina egna svårigheter har gett mig massor av lidande genom åren och jag känner mig fan inte särskilt speciell utan ofta bara typ defekt. Men det går att, med stöd och hjälp, ta sig förbi så mycket om man bara hamnar i läget att man bestämmer sig för att ge sig fan på det.

Så här långt alltså försöker jag säga att det finns problem och massor av dem beror på förväntningar, förutfattade meningar och inställning till vad som skall åstadkommas. 

Om vi började med pojkproblematiken och ställde upp samma förväntningar på pojkar som flickor med att hålla ordning på sig själva och sina prylar eftersom den där fåniga mognadsgrejen uppenbarligen inte innebär att de får vänta ett extra år med mopeden eller körkortet och därmed förmodligen är kapabla att klara av detta så skulle en del vara vunnet.

Om vi lyckas få ordning på insikten om att man måste lägga fokuserad tid på sin uppgift och inte låta sig avbrytas var tredje minut med ett meddelande eller att byta ny låt på Spotify så vinner vi en bit till.

Om vi kunde komma överens om att vi tar olika mobila övningar i pausen och inte mitt i ett moment så skulle vi hinna med så mycket mer.

Om jag hade ordentligt stöd från exempelvis barn & ungdomspsykiatrin så att jag kunde få mer än generella råd per diagnos och en tanke någon gång om hur elevens är tänkt att fungera i grupper så hade det också varit mycket vunnet. Vi undervisar inte en till en och nej, alla åtgärder som är bra för en individ är inte alltid till gagn för resten av gruppen även om den har rätt till anpassning…ALLA HAR RÄTT TILL SIN UTBILDNING… Även de som inte har svårt

Om vi kunde få ordentligt fungerande skolbibliotek, nationella strategier för läsningen och en insikt om att läsning inte bara är talang och initialt intresse utan också något man måste arbeta med och arbeta med regelbundet som vilken slags träning som helst.

Ah jag börjar bli långrandig och jag får kanske återvända till läxor vid ett annat tillfälle men kanske bara det att det inte handlar om läxors varande eller ickevarande och nej det kommer aldrig att bli rättvist. Att det finns dåliga och dumma läxor på samma sätt som det finns dåliga lärare och ointresserade och rätt elaka elever är sant…

… lyckligtvis är de flesta inte det…någon av dem…

Magnus

Jag hatar mat....

Eller egentligen avskyr jag ätande. Sedan det trista faktum uppenbarades för mig att jag blivit kroniker känns det som om allting cirkulerar kring mat och det jäkla krångel det innebär att äta rätt och ofta. Jag har alltid njutit av mat och varit duktig på både råvaror och dessas hantering. Nu är det mer socker och tid....socker och tid....

I min värld av möten är verkligheten flytande och det blir svårt att beräkna eller styra tiden. För en person som mig har det aldrig varit ett problem förrän nu. Medan jag försöker att lära mig det här och anpassa min kropp och min själ till ett nytt tillstånd är kaffebjudningar som går över min middagstid eller sammankomster där jag borde äta eller hade ett motionspass något som kostar och jag kan inte kompensera med att äta fler jävla smörgåsar som får mitt socker att fara åt helvete.

Argh och det hela är mitt fel eller ingens fel och visst kan jag inte och ska inte förvänta mig att någon annan skall vare sig anpassa sig eller på annat sätt ta hänsyn. Jag säger mer att jag tycker att det är svårt och jag behöver få gnälla över det.

Min morfar var diabetiker och en riktigt sur jävel när det kom till mattider och att hålla det där schemat. I alla fall var det så jag mindes det från när jag var liten och många gånger var lite rädd för den där stora starka, närmast obändige gubben vars tunga var lika rapp som intellektet var snabbt. Det fanns inte utrymme för lögner, oprecist språk eller minsta antydan om att inte göra saker ordentligt och aldrig fick man snurra med mattider som att vara sen till lunchen eftersom man tog en extra halvtimme vid sjön.

När klockan är halvett på natten och jag ligger vaken, skitarg på en sockertopp som gör mig skitarg efter att ha ätit för sent eftersom jag inte han äta efter ett antal möten som liksom sabbat hela schemat för dagen och det hela slutat med att jag nästan rykt ihop med frun mest för att jag är stressad och grinig och inte får ihop det och så gör det mig arg vilket ger mig dåligt samvete som i sin tur gör mig arg så ligger jag där...

stirrandes i taket...

Jag förstår nu morfar - du stod ut med det här mycket längre än jag och dessutom i en tid där behandlingen inte var i närheten.

jag hajjar

Med tiden förändrades både jag och min morfar och många av de mest fridfulla minnena i mitt liv kommer från veckor på Granbacken när jag och morfar satt och filosoferade på bänken utanför altandörren i skymningen. Man kunde titta ut över granskog och fula kalhyggen och ända ner till Sturven, sjön som taktilt sitter i mina fingrar fortfarande om jag blundar...ljudet av vattendroppar när åran av trä lyfter och för kanoten framåt...

Missförstå mig rätt - jag tycker synd om mig själv, inte för att det inte finns folk som har det värre eller att det egentligen är speciellt synd om mig. Jag tycker att det här är svårt och som en gammal hund känns det jäkligt svårt att lära sig att sitta på ett nytt sätt.

Det är svårt när jag inte ordentligt kan ta mig runt det som är problemet eller ens reda ut det...jag får bara lära mig leva med det....