Varandes en stilmässigt otrogen människa växte jag upp konsumerandes massor av musik från olika håll. Som barn var jag oerhört fascinerad av exempelvis Kraftwerk och varvade synth-tonerna med disco av Boney M. Att ramla mellan väldigt olika sorters musik blev en vana och mina blandband innehöll Bob Marley, Sex Pistols, Grandmaster Flash, Iron Maiden och så vidare...
Jag behöll dock Kraftwerk på mina blandband och sedan kom jag ut på landet och fick en tape med Rainbow ”On Stage” – Den rösten och de sångerna skulle komma att förändra något fundamentalt och för första gången i mitt liv ville jag gå på koncert. I tjugofem år har sedan dess Ronnie James Dio varit en ständig följeslagare. Jag tror att varje stor händelse i mitt liv på ett eller annat sätt har ackompanjerats av Ronnie James Dios musik. När Ronnie sjöng i Sabbath var det Ronnie. I Rainbow eller i Dio – Det var alltid Ronnie. Ozzy må ha varit hur gullig som helst – För mig är ”Heaven and Hell” bättre eftersom det är Dio som sjunger. ”Rainbow Eyes”- ”Gates of Babylon” – ”Strange Highways” – Just nu dånar högtalarna med sånger som får mitt hjärta att brista om och om igen.
Genom alla dessa år har det alltid varit en röst jag aldrig tröttnat på – en röst som jag aldrig behövt bli besviken på – en man vars hela väsen tillförde något.
Tack Ronnie
Vila I Frid
M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar