Innan Ordet var Tystnaden i vilken det som var någonting kunde kontemplera sig självt i förhållande till det Intet som var överallt. I tystnad och i intet betraktade det sig självt och sade: Jag Är.
Sålunda lät sig intet skjutas undan och göra plats för det som skulle vara någonting.
I sin visdom, nyfikenhet och storhet lät sig detta Jag Är spridas över den duk som intet spänt upp och ordet satt i rörelse. Varje punkt fylldes från en outsinlig palett av variation av färg, ljud, dröm, smak, eter, ande et al. Det som varit något redan innan något betraktade sig självt och fann att det var två, i mening och syfte just att kunna betrakta sig självt. Sålunda blev allt annat två men i den oändliga variation av två som var det som var något innan något. Sålunda kunde också två bli ett och två bli Noll. När så universum slutat koka och det som var kosmos tittade in mot sig självt förbands universum i Livets väv ur vilken den eviga floden gjorde rörelse möjlig. Genom allt som levde sipprade, plaskade, lekte och smekte floden varje lem som höll livets gnista. Därmed var allt förbundet och därmed återvände allt till det som varit något ända sedan det inte fanns något. Ur den själ som var Eheieh, eller ”Jag Är”, sköt oräkneliga strålar vilka var de frön av liv som i sinom tid steg fram som det ursprungligas avbild.
Till synes var dessa dualiteter och således imperfekta utan varandra. De tittade på sig själva och kallade sig människor. Delade som himmel och jord kände sig människan ofullkomlig trots den gudomliga gnista som bodde inom henne och trots det eviga flöde som gav henne liv. Hon klagade, krigade, grät, skrek och led i sitt sökande efter den fullkomlighet hon inte kunde se men ana inom sig. Hon såg att det var skillnad och tillskrev denna skillnad en ordning som var absurd och sedan levde människan i den absurditeten. Hon såg att vissa var annorlunda och sökte andra vägar och kallade dessa styggelser. Hon gjorde skillnad på ett ting och ett ting och sedan skillnad på sådant som inte kunde åtskiljas. Därefter satte hon värde på det som inte gick att värdera och genom detta så satte hon också ett pris på sig själv. Hon förväxlade köttets form med den sanna dualiteten och rangordnade sedan köttet på ett sätt som var hädiskt i den högstes ögon. Inom henne tystnade den sång som en gång lett henne på vägen till den fullkomlighet som var hennes. Fruktans portar och villfarelsens labyrinter omgärdade den hjärtats sång ur vilken själen och därmed det gudomliga talade till människan. Sann delning uppstod i den avgrund som bildades mellan människans huvud och hennes hjärta. Berövad sin fullkomlighet sörjde människan och sökte svar på sina brister inom och utom sig själv. Bestulen sin krona och berövad den härd som var hennes hjärta tog hon så sitt sköte och den rot som var hennes innersta låga och delade den från sitt hjärta såsom en spegel av den avgrund som redan delat henne en gång. Sålunda lyckades människan förbanna sin rot sin härd och sin krona och genom att skilja dessa åt blev de ofullkomliga och utan substans.
Människan föll så i förtvivlan och sökte bland skuggor det som gått förlorat i ljus. Vare sig Eld vatten eller salt ville uppenbara sig och människan såg skuggorna växa sig allt större och allt starkare. Ur skuggorna vaknade minnena av det ursprungliga ljuset och människan formade nycklar vilka kunde öppna portarna till det inre där det sanna mysteriet bodde. Få var de nycklar som var fullkomliga och få var de vägar som ledde rakt in i den hjärtats kammare ur vilken saker uppenbarades. Eftersom människans hjärta var fördolt och hennes sinne fördunklats var det vissa som ansåg att endast deras nyckel var den rätta för alla varelser. Dessa drev med eld undan alla andra och deras handlande slog deras själar i bojor på ett sätt som ingen annan handling kunnat göra. Några av dem odlade hjärtan av is eld och järn och deras dåd var många och fann ingen nåd i himlen eller någon annanstans. Andra fann att det sanna hjärtat var fördolt eller ockult och svepte sig själva i detta ockulta, detta fördolda av guds natur givna. De höll heliga och hemliga de texter och ord och gester som kantade stigarna kring universum. De grävde ner vägvisarna och dolde ingången till templet. De byggde bålverk av illusioner kring de sanna nycklarna. Deras hemligheter var dock som barnets som viskas från öra till öra. Orden förvreds och förvrängdes till dess att tiden och blotta avståndet från källan gjorde att de var obegripliga yttranden på ett språk förlorat i avgrunden. Till slut frågade man sig: Är det meddelande som först viskas detsamma som det som slutligen återvänder? Svaret fyllde de församlade med stor sorg och man begav sig åt olika håll med varsin liten bit av hemligheterna.. De brutna bröderna vaktade svartsjukt på sin lilla bit och ju längre tiden gick ju mindre mindes man av dessa tings sanna innebörd. Större och större och mer och mer komplicerade blev de bländverk som en gång skapats för att dölja det som inte bör döljas. Till slut hade det bildats hela mönster och i dessa framträdde nya gudar och nya monster att befolka himmel och helvete med. Människan stod delad i vrede och ställde himmel mot helvete, gud mot gud och broder mot broder.
I sorg och förtvivlan rasade hon så mot sig själv och fann ingen frid även om hon följde även de mest osannolika påbud. Hon införde tyrannier och störtade dessa i fördärv utan att nå åter till hjärtats väg. Hon längtade och suckade och dräpte och förgjorde och intet dövade den molande smärta som åt sig in vid hennes bröst. Hon förbröt sig mot sin egen natur och försköt till och med sin egen kropp eller ting sprungna ur hennes kropp. Hon skådade sitt eget kärl och fann det orent såsom hennes sinne fördärvats av den avgrund som skiljde henne från den del av henne själv som var gud. Hon omgärdade sig med tabun och förteckningar över synder så att hon kunde förbryta sig mot dem alla och sedan störta sig själv i det helvete hon skapat. Hon förgjorde kärleken genom att gradera den och klä den i strikta kostymer. Det tudelade och det som delats av nödvändighet sprang i tusen bitar och spreds över världens hörn och split var dess näring och opposition dess form.
Det som var är och skall vara och som stod för Ordet kände sorgen och delningen i de myriader som också bar den gudomliga gnistan. Som irrbloss flammade de upp i korta insikter för att sedan kastas ut i det svartaste hav och försvinna. Det stora missförstånd som en gång följt den första tudelningen stod nu som en avgrund i vilken myriader kastade sig ut för att falla i bitterhet och okunnighet. Brydd lät så Drömriket forma kartor tillbaka till himlarna. Genom hela skapelsen spreds dessa kartor till öppna och ärligen sökande kärl. Sådana kärl blev ofta både profeter och martyrer då människan är en varelse vars hårda sida är lättskrämd och våldsam. Många var de som förgjordes blott därför att de dryftade sanningar som inte längre passade de vridna doktriner som etablerats i tiden efter avgrunden. Bit för bit återskapades dock de sanna orden men dessa var svåra att finna och väl sprida över land och hav. Många hade dessutom höljts i dunkel för att skydda dem från de förvridnas förstörelselusta. Detta dunkel blev snart lika viktigt som själva kartan och därmed gick många stigar förlorade.
Några av de brutna bröder som i sin förtvivlan sökt sig till ensamma platser där ingen annan röst än deras egen kunde tala för, mot eller till dem råkade så på ögonblick när de icke längre förmådde tala och den tystnad som därmed följde föll djup och tung inom dem. De blickade in i det fördolda och det som de hållit hemligt och såg den korruption som vuxit sig stark i de slutna rummen. Vad som en gång varit salar till brädden fyllda av kunskap var nu bassänger av svartnat vatten ur vilka dunster av förruttnelse angrep varje näsa och svalg. De såg hur böckerna förvanskats och hur ordet tagit perversa former. I tystnaden blev de varse hur ordnarna odlat män vars högsta nöje varit att klä sig alltmer utstuderat samtidigt som de skapat allt större åtskillnad mellan sig själva och andra. Tron på den egna doktrinens ofelbarhet var som ett gift som fördes från lärde till lärjungar och från präster till fallna. Ockult – fördolt var det som stod i mörker och det som stod i motsats till det som den Högste avsett med sin tystnad och sitt tysta exempel. De brutna bröderna klev så utanför det fördolda och in i den tystnad där de i sanning kunde se sig själva. Delade och uppdelade skådade de sin motpart i sig själv och förstod sanningen i den första dualiteten. De vände sig mot himlen och sade: Du som är bortom allt vad jag är. Du som är den som var, är och skall vara. Förlåt en sådan dåre som jag som så länge varit blind och döv. Jag som i sanning är delad för föreningens möjliga mirakel.
Uppfyllda av den himmelska friden begav de sig ut att lära människan den tystnad och förening i tystnad som var deras Väg och världens glädje. De gjorde sig av med det fördolda och dolde varje hemlighet så att den blev uppenbar för var och en som så önskade. Således blev det så uppenbarat att det fördolda icke var det tysta och att tystnaden var helgad men icke det ockulta. Vissa byggde så tempel inom sig medan andra bar sina tempel med sig. Varje plats blev helig och varje hjärta en möjlig boning för ett tempel .Varhelst livets vatten flödade fritt och fritt givet klingade de toner som visade vägen till den högste. Sålunda var förbundet åter och sanningen återförd till bröder och systrar. Att åter få människan att lyssna till sitt hjärta var dock ett arbete som ännu icke är avslutat. Lång och svår är den väg som människan envist bekämpar.
Frater Clavdio
