För ungefär ett år sedan gav jag mig ut på vandring med en ganska brokig skara människor och vi gick från Hallaröd kyrka ner till Sankt Olof. Väl framme möttes vi ganska trötta av en varm församling, kyrkklockor och en mässa som jag själv var lite för tagen för att minnas mer än bitvis. Efter mässan bjöds vi på en härlig måltid och sedan skildes vi hastigt och lustigt åt och klev tillbaka i vardagen på ett sätt som kändes milt sagt plötsligt. Jag tror alla som varit på Roskilde, ett längre träningsläger eller något annat event utanför vardagen känner igen den där känslan av att vara lite utanför verkligheten och sedan plötsligt kliva in i den igen. Några av oss hade önskat att vandra vidare och en del av detta låg till grund för den pilgrimsvandring vi begav oss ut på i år.
Så
Med ett nytt regnställ och en ny sträckning packade vi för ytterligare en liten vandring. Den här gången skulle vi komma fram till havet. Vi samlades om kvällen i lilla Agusa för att morgonen därpå vandra 
mot Eljaröd. Denna första etapp var den som under förra årets vandring bjudit på de största strapatserna då vi i mycket elakt regn gått vilse och tidvis hade varit nära att ge upp, i alla fall jag. I år var det dock strålande sol och färden som gick upp och ner över rullstensåsar var bedövande vacker. Dagen därpå vandrade vi mot Sankt Olof och någonstans där under dagen lyckades vi gå så fel att vi till slut nödgades att få lite bärgning för att hinna till mässan. Kvällen avslutades sedan med en samling vid jungfrukällan, där vattnet slår upp och flödar över så som de många tankar som vandrade mellan oss.
Dagen därpå bröt vi upp och färdades mot havet. En större skara hade anslutit till oss och vi inledde en strap
atsrik färd över, under, uppå och mellan tills vi slutligen bröt fram i äppelodlingarna och närmade oss Knäbäckshusen och havet. Väl framme firade vi mässa varpå vi övernattade i en hage strax jämte, trötta nu…
Sista dagen var en kort promenad upp till Stenshuvud varpå vi sedan åt lunch, delade och sedan än en gång gick åt varsitt håll.
Varför då då? Vad är det som får någon att vilja gå och dessutom göra det i en sådan uppenbar religiös dräkt som den vi nu gått i?
Generella svar eller var som gäller någon annan än mig kan jag inte ge –
För mig som gammal trollkarl är denna högst mystiska av kristna övningar som balsam för en trött och orolig själ. För mig har det varit ett sätt att finna den Kristus famn jag längtat efter och den röst som alltid talat till mig någonstans djupt därinne även när jag inte ville lyssna. I rörelse och ritual har jag letat efter Gud i alla år men för mig var detta ett sätt att hitta det jag av någon anledning missat. Det har varit skönt att lägga undan dolken och bägaren och att byta en stav mot en helt annan.
Det har varit förvånansvärt magiskt att lämna över och att leva i ett nu istället för att försöka manipulera de trådar som löper genom livet. Ge upp, släpp efter… ord jag hört i Dojon så många gånger och nu har de ännu en mening, ännu en innebörd…
To be continued…
