Mer Pilgrim

För ungefär ett år sedan gav jag mig ut på vandring med en ganska brokig skara människor och vi gick från Hallaröd kyrka ner till Sankt Olof. Väl framme möttes vi ganska trötta av en varm församling, kyrkklockor och en mässa som jag själv var lite för tagen för att minnas mer än bitvis. Efter mässan bjöds vi på en härlig måltid och sedan skildes vi hastigt och lustigt åt och klev tillbaka i vardagen på ett sätt som kändes milt sagt plötsligt. Jag tror alla som varit på Roskilde, ett längre träningsläger eller något annat event utanför vardagen känner igen den där känslan av att vara lite utanför verkligheten och sedan plötsligt kliva in i den igen. Några av oss hade önskat att vandra vidare och en del av detta låg till grund för den pilgrimsvandring vi begav oss ut på i år.

Så

Med ett nytt regnställ och en ny sträckning packade vi för ytterligare en liten vandring. Den här gången skulle vi komma fram till havet. Vi samlades om kvällen i lilla Agusa för att morgonen därpå vandra mot Eljaröd. Denna första etapp var den som under förra årets vandring bjudit på de största strapatserna då vi i mycket elakt regn gått vilse och tidvis hade varit nära att ge upp, i alla fall jag. I år var det dock strålande sol och färden som gick upp och ner över rullstensåsar var bedövande vacker. Dagen därpå vandrade vi mot Sankt Olof och någonstans där under dagen lyckades vi gå så fel att vi till slut nödgades att få lite bärgning för att hinna till mässan. Kvällen avslutades sedan med en samling vid jungfrukällan, där vattnet slår upp och flödar över så som de många tankar som vandrade mellan oss.

Dagen därpå bröt vi upp och färdades mot havet. En större skara hade anslutit till oss och vi inledde en strapatsrik färd över, under, uppå och mellan tills vi slutligen bröt fram i äppelodlingarna och närmade oss Knäbäckshusen och havet. Väl framme firade vi mässa varpå vi övernattade i en hage strax jämte, trötta nu…

Sista dagen var en kort promenad upp till Stenshuvud varpå vi sedan åt lunch, delade och sedan än en gång gick åt varsitt håll.

Varför då då? Vad är det som får någon att vilja gå och dessutom göra det i en sådan uppenbar religiös dräkt som den vi nu gått i?

Generella svar eller var som gäller någon annan än mig kan jag inte ge –

För mig som gammal trollkarl är denna högst mystiska av kristna övningar som balsam för en trött och orolig själ. För mig har det varit ett sätt att finna den Kristus famn jag längtat efter och den röst som alltid talat till mig någonstans djupt därinne även när jag inte ville lyssna. I rörelse och ritual har jag letat efter Gud i alla år men för mig var detta ett sätt att hitta det jag av någon anledning missat. Det har varit skönt att lägga undan dolken och bägaren och att byta en stav mot en helt annan.

Det har varit förvånansvärt magiskt att lämna över och att leva i ett nu istället för att försöka manipulera de trådar som löper genom livet. Ge upp, släpp efter… ord jag hört i Dojon så många gånger och nu har de ännu en mening, ännu en innebörd…

To be continued…

Att gå till dess själen hinner ikapp

 

But one man loved the pilgrim soul in you,
And loved the sorrows of your changing face;
William Butler Yeats

Som barn försökte jag prata med gud men tycktes inte lyckas så ofta. Samtidigt var det någonting hos mig som fick mig att fortsätta leta. Ofta strövade jag i skogen och där under ett träd eller med fingrarna nerkörda i marken tyckte jag mig känna något större någonting medvetet och levande som fanns där precis bortom mitt synfält. Därute formade jag min egen religion eller relation och talade till det jag såg omkring mig. När jag blev äldre drunknade det mesta av detta i vardag och glömdes bort.

Trots det har jag nog aldrig slutat leta efter Gud, även om mina vägar många gånger varit krokiga och ibland mer än lovligt kusliga. Tanken på just en pilgrimsfärd väcktes i mig för ett antal år sedan men av någon anledning har jag aldrig tidigare kommit mig för att försöka. Jag tilltalades av tanken på att gå och gå länge eller så länge så att de vardagsröster och allt det brus som annars finns i mig tystnade. Kanske kunde jag i sådan tystnad för en gång skull lyssna, höra, ta emot, acceptera, ge upp… Jag visste inte men attraherades av tanken på att gå till dess att själen hinner ikapp.

Av en ”slump” satt jag så och bläddrade i ett församlingsblad och läste om Olofs-vandringen. Både jag och mitt hjärtas dam blev väldigt intresserade av att gå och vi bestämde oss ganska direkt för att boka varsin plats.

Första dagen gick vi från Hallaröd till Höör med en rätt rejäl trupp människor. Vi vandrade omväxlande i tystnad och i samspråk och däremellan observerade vi det speciella samspel de båda prästerna tycktes ha. I Höör firade vi en kort mässa och därefter gjorde vi kväll.

Dag två gick färden mot Fulltofta där vi firade mässa och inkvarterade oss i Fulltofta kyrkas vapenhus.

Sedan fortsatte vandringen genom Hörby, Svensköp, Agusa och en bunke andra platser genom skog, över berg och i regn och sol. Under färden mötte vi en sådan mängd härliga hjälpsamma människor som ordnat sovplats, kokat kaffe, öppnat butiken på kvällen och lagat mat, ordnat bad och tvagning och så vidare och så vidare på ett sådant sätt att man kunnat vandra och lyssna utan att behöva oroa sig för annat än just nästa steg.

Anders & Gullbritt, våra pilgrimspräster, turades om att under hela färden ge oss saker att vända i huvudet. Under korta pauser resonerade de om Olof, dop, källa, kyrkorum, rörelse, gudstjänst, granplantering och annat. Tillsammans med de egna tankarna hände det saker efter ett par dagars vandring.

Här blir det bekymmersamt. Varje dag under vandringen delade vi med varandra. Ibland blev det mycket och ibland blev det mindre. För mig själv blev jag nog mer och mer fåordig ju längre vandringen pågick. Delandet, Tystnaden och Mässan blev en del i den rytm som talade till mig. När jag nådde st Olof och vi klev in i kyrkan kunde jag inte hålla tillbaka de tårar som vällde ur mig. Men jag kan inte sätta ord på det som hände. Jag fann en gåva, ett ord, en början på något jag saknar ord för eller vilja att kommunicera. Jag hoppas att fler går och kanske hittar något. Man behöver inte gå långt men länge som någon sade…

Det finns så mycket mer men kanske är detta ett av de där tillfällena när ord inte räcker till

Pax et Bonum

Magnus Bäcklund