tisdag 26 mars 2013

Att gå till dess själen hinner ikapp

 

But one man loved the pilgrim soul in you,
And loved the sorrows of your changing face;
William Butler Yeats

Som barn försökte jag prata med gud men tycktes inte lyckas så ofta. Samtidigt var det någonting hos mig som fick mig att fortsätta leta. Ofta strövade jag i skogen och där under ett träd eller med fingrarna nerkörda i marken tyckte jag mig känna något större någonting medvetet och levande som fanns där precis bortom mitt synfält. Därute formade jag min egen religion eller relation och talade till det jag såg omkring mig. När jag blev äldre drunknade det mesta av detta i vardag och glömdes bort.

Trots det har jag nog aldrig slutat leta efter Gud, även om mina vägar många gånger varit krokiga och ibland mer än lovligt kusliga. Tanken på just en pilgrimsfärd väcktes i mig för ett antal år sedan men av någon anledning har jag aldrig tidigare kommit mig för att försöka. Jag tilltalades av tanken på att gå och gå länge eller så länge så att de vardagsröster och allt det brus som annars finns i mig tystnade. Kanske kunde jag i sådan tystnad för en gång skull lyssna, höra, ta emot, acceptera, ge upp… Jag visste inte men attraherades av tanken på att gå till dess att själen hinner ikapp.

Av en ”slump” satt jag så och bläddrade i ett församlingsblad och läste om Olofs-vandringen. Både jag och mitt hjärtas dam blev väldigt intresserade av att gå och vi bestämde oss ganska direkt för att boka varsin plats.

Första dagen gick vi från Hallaröd till Höör med en rätt rejäl trupp människor. Vi vandrade omväxlande i tystnad och i samspråk och däremellan observerade vi det speciella samspel de båda prästerna tycktes ha. I Höör firade vi en kort mässa och därefter gjorde vi kväll.

Dag två gick färden mot Fulltofta där vi firade mässa och inkvarterade oss i Fulltofta kyrkas vapenhus.

Sedan fortsatte vandringen genom Hörby, Svensköp, Agusa och en bunke andra platser genom skog, över berg och i regn och sol. Under färden mötte vi en sådan mängd härliga hjälpsamma människor som ordnat sovplats, kokat kaffe, öppnat butiken på kvällen och lagat mat, ordnat bad och tvagning och så vidare och så vidare på ett sådant sätt att man kunnat vandra och lyssna utan att behöva oroa sig för annat än just nästa steg.

Anders & Gullbritt, våra pilgrimspräster, turades om att under hela färden ge oss saker att vända i huvudet. Under korta pauser resonerade de om Olof, dop, källa, kyrkorum, rörelse, gudstjänst, granplantering och annat. Tillsammans med de egna tankarna hände det saker efter ett par dagars vandring.

Här blir det bekymmersamt. Varje dag under vandringen delade vi med varandra. Ibland blev det mycket och ibland blev det mindre. För mig själv blev jag nog mer och mer fåordig ju längre vandringen pågick. Delandet, Tystnaden och Mässan blev en del i den rytm som talade till mig. När jag nådde st Olof och vi klev in i kyrkan kunde jag inte hålla tillbaka de tårar som vällde ur mig. Men jag kan inte sätta ord på det som hände. Jag fann en gåva, ett ord, en början på något jag saknar ord för eller vilja att kommunicera. Jag hoppas att fler går och kanske hittar något. Man behöver inte gå långt men länge som någon sade…

Det finns så mycket mer men kanske är detta ett av de där tillfällena när ord inte räcker till

Pax et Bonum

Magnus Bäcklund

4 kommentarer:

  1. Susanne Anevik26 mars 2013 22:01

    Saknar också ord när jag läser...grattis låter väldigt banalt att säga men jag lyckönskar dig till upptäckten. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är lite så med ord...de räcker inte riktigt till och ändå är de så fantastiska...det tog mig nästan ett halvår innan jag kunde tala om det

      Radera
  2. Wow! Och här reser folk till exotiska platser på andra sidan jordklotet för att finna upplysning, när vårt vackra Skåne kan erbjuda samma upplevelse! Jag har alltid attraherats av tanken på pilgrimsresor, som ett verktyg för att rensa ut och öppna upp för energiflödet.

    Faktum är att aikidon gjorde exakt det samma för mig en gång. Efter ett antal dagars intensiv träning i total isolation från vardagliga distraktioner nådde jag katarsis. Jag grät hejdlöst en lång stund och kände mig som pånyttfödd efteråt. Fascinerande!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med att gå och gå länge är en fenomenal känsla - jag har också haft en och annan aikido-upplevelse....speciellt de där gångerna när man tränar länge, mycket och inte blivit störd av annat...
      det är väl en av de sakerna som bär en tillbaka till mattan om och om igen? Hade inte min själ tränat tillsammans med kroppen har jag en känsla av att jag skulle tröttnat på något sätt
      Kram du oxå

      Radera