-Är inte det jobbigt?
eller
-Hur orkar du?
Skall jag vara ärlig så gör jag inte alltid det. Det finns många tillfällen då jag letat och funderat över andra arbeten, tänkt på att utbilda mig till något där jag får gå hem efter jobbet utan den där klumpen i magen - den där känslan av otillräcklighet som är en distinkt del av min vardag. Ändå återvänder jag till klassrummet gång på gång och något mer än det välkändas bekvämlighet är det som drar mig och för mig dit.
Politiker och tjänstemän har i åratal kapat, skurit och hyvlat i skolan på ett sätt som gjort att det idag inte finns några extrautrymmen att lösa saker på. Det här gör att den där hysteriska känslan av otillräcklighet söker varje tillfälle jag inte är i skolan. Att gå på kurs, vara sjuk eller gå på möten drabbar mina elever och ansvaret är mitt. Strukturerna runt och administrationen runt det vi gör som lärare har skurits än hårdare. Med det blir det svårt att hålla sig vass när tiden äter upp oss och det dåliga samvetet alltid används som en metod att krama än mer ur läraren.
Sättet man bemöts som lärare är många gånger också riktigt deprimerande. Det är som om man vore en skurk ute efter att plåga små barn eller någon form av automaton som alltid, oavsett tid eller plats skall ta ansvar för lite av varje med en magisk förmåga att lösa problem som ingen annan kan.
Det blir komiskt och tragikomiskt och ibland bara sorgligt.
Kanske borde man säga enkla saker man inte borde behöva säga:
Det går inte att stoppa ett bråk mellan två arga femtonåringar utan att använda någon form av fysiska maktmedel och detta innebär att det finns en risk att kombattanterna skadar sig. Det är inget konstigt. Blockerar jag ett slag blir det ett märke där min arm kom i kontakt med min motståndares. Tar jag tag i en arg 70-kilosperson kommer det att synas om personen gör motstånd.
Det går inte att lära sig läsa utan att läsa lika lite som att du kan lära dig spela gitarr utan att faktiskt använda instrumentet.
Att kalla läsning en förmåga beroende av intresse i vårt moderna infromationssamhälle är dumt.
Du får det besvärligt om du inte kan läsa, skriva och räkna på grundläggande nivå och det finns inget sätt att göra det utan att arbeta med det och vissa moment tar tid.
Pojkar klarar av att ha med sig sitt material alldeles själva - De är inte behjälpta av att mammor och välmenande damer stjälphjälper dem genom skoltiden.
När en lärare tillrättarvisar ett beteende som inte är önskvärt innebär det inte att man måste ha filmade bevis eller utredningar för att överbevisa någon. Ta det och gå vidare. Sluta låtsas som det är en katastrof när man blir ombedd att inte spotta på golvet eller skrika "jävla fitta" till den som just gick förbi.
Nåväl det finns fler saker jag skulle vilja säga men det finns kanske fler tillfällen...
Under massor av år har jag roat mig med kampsporter och de senaste femton åren har jag tränat en komplicerad och trivsam form kallad Aikido. Jag älskar dojons blandning av goda humör och tydliga struktur. Kamrater som kämpar med sig själva och lära sig av varandra och längst fram står Sensei - Läraren
Sensei betyder lärare och det är en titel som för mig betyder massor. Min Sensei har gett mig mer än vad jag kunde vågat hoppas på och förmodligen mer saker han inte ens tänkt på. Mitt sätt att hedra den lärdomen är att i min egen dojo föra vidare och efter bästa förmåga lära ut det jag lärt mig. Sensei -lärare är inte en titel han tagit sig själv utan den är given honom av massor av elever och för mig är det en av de vackraste titlar jag vet.
När en elev i skolan kallar mig "sin" lärare är det för mig en förpliktande hederstitel. Det fyller mig med en stolthet och en medvetenhet om att det kräver att jag levererar. För mig blir lärare något fint, en hederstitel, ett erkännande om att jag bidragit med något viktigt. På samma sätt fyller mig elever med stolthet när de återkommer till min dojo år efter år. Uppenbarligen finner de att det gör någon form av nytta eftersom de fortsätter att komma.
Det är någonting fint att vara lärare - det är något viktigt
När jag återkommer till skolan år efter år är det klassrummet och eleven som finns där som för mig tillbaka och det är eleven som gör det värt att gå dit.
En dag kanske jag är bra nog att någon kallar mig Sensei - Lärare det är fint det på vilket språk som helst.....
