De går fort de där cirklarna som för världen från ordning till kaos. Fort fort rusar det runt och så plötsligt står man där mitt i en virvelvind och undrar hur man hamnat där och vart man skall vända sig för att reda ut situationen.
Kämpa, böja, brytas, rivas ner, resa sig - alla känslor alla tankar och mitt i alltihop skriker själen...
Inuti vänder den sig om och tittar och sträcker fram handen.
-Snälla sluta, viskar den försiktigt men med en angelägenhet som får mig att vrida på huvudet och möta dess blick.
-Snälla sluta, säger den igen och blicken borrar sig in i mig och ut ur mig.
Jag sliter mig bort och tittar runt - ser det som är trasigt, skadat, förfallet, förlorat...
Är detta mitt verk?
Nej detta är inte mitt kaos men jag är där och allt som är där som jag försöker laga försöker bygga och varje gång jag pluggar hålet, täpper till läckan och lappar stegen och så vänder jag mig om och där står något trasigt...
Än en gång tar jag tag håller ut, håller ihop, håller av och samtigt vill jag bara släppa taget och falla. Jag känner slagen och hör min själ skrika därinne. Den gråter, bönar och ber att jag skall sluta men det enda som finns kvar är att höja och sänka handen i takt med det kaos som virvlar runt mig och omkring mig. Smärta gör världen verklig och ger ett handtag att hålla fast vid när kaos trycker på.
Ännu en dag - ännu en gång är saker sönder och går sönder i en hastighet som gör det omöjligt att hinna laga allt det som samlas på hög.
Jag önskar jag vore bättre, effektivare, duktigare - orkade mer, ville mer, kunde mer...
Någonstans önskar jag att jag kunde räcka till så att det fanns någon slags balans - så att det inte gjorde så ont - så att det gick att sova - så att jag inte.....
