Jag hatar mat....

Eller egentligen avskyr jag ätande. Sedan det trista faktum uppenbarades för mig att jag blivit kroniker känns det som om allting cirkulerar kring mat och det jäkla krångel det innebär att äta rätt och ofta. Jag har alltid njutit av mat och varit duktig på både råvaror och dessas hantering. Nu är det mer socker och tid....socker och tid....

I min värld av möten är verkligheten flytande och det blir svårt att beräkna eller styra tiden. För en person som mig har det aldrig varit ett problem förrän nu. Medan jag försöker att lära mig det här och anpassa min kropp och min själ till ett nytt tillstånd är kaffebjudningar som går över min middagstid eller sammankomster där jag borde äta eller hade ett motionspass något som kostar och jag kan inte kompensera med att äta fler jävla smörgåsar som får mitt socker att fara åt helvete.

Argh och det hela är mitt fel eller ingens fel och visst kan jag inte och ska inte förvänta mig att någon annan skall vare sig anpassa sig eller på annat sätt ta hänsyn. Jag säger mer att jag tycker att det är svårt och jag behöver få gnälla över det.

Min morfar var diabetiker och en riktigt sur jävel när det kom till mattider och att hålla det där schemat. I alla fall var det så jag mindes det från när jag var liten och många gånger var lite rädd för den där stora starka, närmast obändige gubben vars tunga var lika rapp som intellektet var snabbt. Det fanns inte utrymme för lögner, oprecist språk eller minsta antydan om att inte göra saker ordentligt och aldrig fick man snurra med mattider som att vara sen till lunchen eftersom man tog en extra halvtimme vid sjön.

När klockan är halvett på natten och jag ligger vaken, skitarg på en sockertopp som gör mig skitarg efter att ha ätit för sent eftersom jag inte han äta efter ett antal möten som liksom sabbat hela schemat för dagen och det hela slutat med att jag nästan rykt ihop med frun mest för att jag är stressad och grinig och inte får ihop det och så gör det mig arg vilket ger mig dåligt samvete som i sin tur gör mig arg så ligger jag där...

stirrandes i taket...

Jag förstår nu morfar - du stod ut med det här mycket längre än jag och dessutom i en tid där behandlingen inte var i närheten.

jag hajjar

Med tiden förändrades både jag och min morfar och många av de mest fridfulla minnena i mitt liv kommer från veckor på Granbacken när jag och morfar satt och filosoferade på bänken utanför altandörren i skymningen. Man kunde titta ut över granskog och fula kalhyggen och ända ner till Sturven, sjön som taktilt sitter i mina fingrar fortfarande om jag blundar...ljudet av vattendroppar när åran av trä lyfter och för kanoten framåt...

Missförstå mig rätt - jag tycker synd om mig själv, inte för att det inte finns folk som har det värre eller att det egentligen är speciellt synd om mig. Jag tycker att det här är svårt och som en gammal hund känns det jäkligt svårt att lära sig att sitta på ett nytt sätt.

Det är svårt när jag inte ordentligt kan ta mig runt det som är problemet eller ens reda ut det...jag får bara lära mig leva med det....

Mobilen - klassrummets senaste keps

Så...
Än en gång skall mobilen utredas och funderas runt kring eftersom det indikerats att den är ett problem i klassrum. Är mobilen ett problem? Yup. Orsakar den irritation? Yes. Vore det skönt om den inte fanns i klassrummet? Absolut ibland...

men...

Att tvingas samla in, hålla reda på, strula med, diskutera om och jaga efter mobiltelefoner vore ett direkt kontraproduktivt inslag som skulle ta tid, begränsa interaktionen och dessutom vara ett slag som jag inte skulle klara av att vinna mot en klass målmedvetna tonåringar och jag skulle plötsligt vara i ett läge av mot. I mitt klassrum är det inte jag mot eleverna....mitt klassrum är det dock....mitt säger jag...

Möjligtvis är vi ibland för och ibland mot saker men så lite mot varandra som möjligt. En del fullkomliga virrpannor får för sig att det finns ett mot-förhållande mellan lärare och elev men det är i så fall ett fullständigt misslyckande från båda håll - och ja jag menade det. Det misslyckade förhållandet beror sällan endast på eleven eller läraren men jag anar att jag går ifrån ämnet nu...jag återkommer till det en annan gång...


Så åter till det här med mobilen - stör den? Ja, men oftast den som använder den - två polare som leker med snapchat eller valfri chattfunktion får snabbt problem med att hålla sig ajour med det som händer i klassrummet. Deras många gånger rätt tomma stirrande är inte inspirerande som lärare heller och det är svårt att inte se det som brist på intresse eller oförmåga att följa undervisningen. Mer sällan stör den andra och skall jag vara ärlig är det nog min telefon som låter mest i klassrummet.

Haken är att lösningen inte är att förbjuda, samla in, beslagta, expropriera, konfiskera eller på annat sätt hålla på att strula med den. Det tar tid och är svårt. Hade jag varit elev hade jag stoppat mobilen innanför kläderna och vänligt bett läraren ta den.....

instant Youtube-succé...

Normalt när jag förklarat för en elev hur jag upplever det när jag undervisar och denne sitter och textar så brukar det mycket sällan ske igen. I grund och botten vill inte eleven att jag skall uppfatta det den gör som vare sig oförskämt eller dåligt så när jag talar om hur det känns så slutar denne...oftast...

På samma sätt behöver jag ibland förklara att man behöver kunna jobba koncentrerat i sjok exempelvis när man läser och skriver. Under en sådan period är det bra att inte låta sig bli distraherad av att byta låt, svara på meddelanden eller annan kommunikation. Det är en träningssak och något som går att lära ut.

Det vore kanske också bra om man tilläts koppla visst beteende till svårigheter att nå resultat. En elev som sitter lektioner igenom och leker med något får förmodligen svårt att fullgöra sina uppgifter. Om detta sker för ofta blir resultaten sämre. Idag är det knappt tillåtet att skriva eller lämna över dylik information vid exempelvis utvecklingssamtal eftersom det inte nödvändigtvis handlar om lärandet utan beteenden... Jo det finns en del direktiv om beteende som mest innebär att hur någon beter sig är ointressant för deras möjlighet att få ett betyg... Det är en intressant tanke någon gärna får förklara för mig vid något tillfälle....gärna i rätt enkla termer eftersom jag levr i villfarelsen att man måste öva på saker för att bli bättre på dem....nu lämnade jag nästan ämnet igen.....

Låt mig så sammanfatta och dessutom fnysa lite åt det där Metta Fjelkner dillade om efter att ha utrett åt General Bussig...flåt Björklund menar jag:

Vi behöver inte mer förbud eller restriktioner på telefoner och att göra gammelkeps av mobilen och tvinga lärare att springa runt i klassrummet efter dem är omodernt, ociviliserat och ovärdigt. Vi bör kunna komma överens, bör kunna ta ansvar och bör kunna finna former som låter elever och lärare ha sina mobiltelefoner och ända kunna lösa sina respektive uppgifter.

Om vissa elever däremot har problem med denna gränssättning/detta ansvarstagande kanske man kan få föreslå att man som pedagog får lov att påtala att exempelvis "elev X har svårt med matematik eftersom elev X inte räknar matte utan hellre talar med elev Y via whatever".

Det är fånigt att göra ett modernt redskap till ett problem när man inte på något systematiskt sätt försökt att utveckla ett fungerande förhållande till det. Det är dessutom rätt galet...de kommer inte att försvinna - det går inte att vinna och det kommer att bli rackarns massa negativa vibbar av den sortens fundringar...

Så utred på - gör gärna det

Själv tror jag att jag fortsätter med att snacka med mina grasshoppers.... de flesta fixar det alldeles så jäkla bra det bara går

M

Frida & Magnus äter Tapas i Lund | Frida & Magnus

Jag bloggar rundor på flera ställen....





Frida & Magnus äter Tapas i Lund | Frida & Magnus

Alltså det där med mer skatt...

Jag läste just en artikel om en rättegång där bara advokatkostnaderna förväntades kosta i runda slängar 100 miljoner och hela rättegången skulle gå lös på runt 250 miljoner. Detta för ett brott med en summa på runt fem miljoner och ett straffvärde på kanske tre år för den huvudåtalade. En annan dag lyssnade jag på radion när man berättade hur Transporttjänst, den enhet som dumpar flyktingar utomlands tar minisemester på femstjärniga hotell i Dubai och Paris. När exempelvis skolköken upphandlar inköpen tar de två tre aktörerna rutinmässigt en sväng i domstol för våra skattepengar för att kunna nagelfara anbud som lite fungerar som bluffannonsen där de tre första varorna är billiga och resten kostar skjortan. Skatt är viktigt och jag betalar gärna skatt men när systemet ständigt vill ha mer pengar och vi samtidigt kan se att pengarna går till konstiga procedurer och annat vi inte borde betala för blir skattandet något att undvika.