Magician’s End

Hösten 1990 och våren 1991 tillbringade jag i Lindköping och på A1, Kungliga Svea Artilleriregemente. Som batteriplatsbiträde tillbringade jag massor av veckor i skogen räknandes och skjutandes med lagom stora kanoner i lagom mängd. Någon tosse bestämde att Sordidus Septimus eller Skitiga Sjuan skulle axla uppdraget att gå högvakt och sagt och gjort så befann vi oss snart i Stockholm för att leka stillsamt krig vid slottet. Vad som sedan skedde vid slottet var vare sig spännande eller direkt underhållande och det har heller ingen bäring för ämnet så vi lämnar det där. 

Mitt tummade exemplar av boken inköpt 1991. Jag vet inte hur många gånger jag läst den vid det här laget

Under några timmars ledighet så drällde vi dock på staden och en av mina kamrater med en liknande vurm för böcker som jag själv pekade ut Magician av Raymond E. Feist då jag bland hyllor sökte något nytt att läsa. Det blev början till en bekantskap och till något som följt mig fram till idag. Genom åren har jag läst om gossen Pug från Crydee och hans vän Thomas, deras barn och andra under en hel rad böcker och generationer. Till och från har jag återvänt till gamla böcker och lagt till nya tills för ett par år sedan då den sista trilogin kom ut och jag förstod att det skulle ta slut. Runt trettio böcker och en bekantskap som för mig varat i halva mitt liv skulle på något sätt ta slut. Jag höll på de tre sista böckerna och hade egentligen knappt lust att läsa dem. Jag ville lämna folk vid liv efter en stor seger och låta livet gå vidare där utan att behöva säga hejdå. Böckerna stod olästa i hyllan och det var nästan så att jag istället började läsa om de första tre, lite som jag alltid gjort.

Den obligatoriska kartan

Nu blev det inte så.

Efter att ha repat mod till mig så läste jag den första och sedan rullade det snabbt på och jag kom till slutet. Trettio böcker och tjugo plus år senare så låg jag där i sängen rätt sent in på natten och smakade på de sista sidorna.

Lite salt, lite tomt och inte så lite minnen blev det under de där timmarna efter den sista sidan. Jag låter bli bra och dåligt och tänker faktiskt inte göra någon vidare recension av boken eller någon uttömmande redogörelse av dess innehåll. Jag behövde mer skriva av mig den där känslan av att säga hejdå till någon som följt mig under så många år. Jag vet att Pug ConDoin, Raistlin Majere, Thomas Covenant, Belgarion, RolandDeschain, Rod Gallowglass och så många fler jag har kvar där inne i huvudet inte lever men de har ändå med sina liv gjort intryck på mig och just Pug har som sagt varit med mig i lite över tjugo år. Förmodligen känner jag dessa karaktärer men ingående och djupare än de flesta människor jag interagerar med. De känner inte mig tillbaka och det finns väldigt lite reciprokt i vårt förhållande men ändå…

 

Delar av min hög böcker om Midkemia

Tack Raymond E. Feist och resten av det där gänget du spelade rollspel med eftersom det gav mig möjlighet att besöka Midkemia, Kelewan och vandra i ”the hall of worlds”.

Hejdå Pug

Jag kommer att sakna dig

M

Där Trollen Bor

Troll är ett otyg som på olika sätt förpestar vår vardag. De skyr ljus och lever i hemlig och stinkande tillvaro i mörka svettluktande vrån där ljus och deodorant sällan når. Ur dessa mörka hål sprider de sitt elände över världen genom att kompensera för de många tillkortakommanden det faktiskt innebär att vara ett troll. I tysthet passerar de vår vardag utan att märkas då de aldrig möter vår blick eller talar så att vi kan höra dem. Endast där i mörkret spyr de ut sin ondska då de tagit på sig den rustning av mörker de behöver för att kunna sträcka sig mot sina medmänniskor.

Ett spår fann vi dock i vackra Simrishamn där glassarna är stora och havet inte luktar någonting.

I Simrishamn finner man trollen mycket enklare

Det är ovanligt att man så tydligt skyltar för trollen men samtidigt kan det ju vara ett sätt att samla ihop dem på ett och samma ställe ifall man vill komma åt dem senare.

There you have it folks "Simrishamns Trolling"

Undrar om de har jaktsäsong?