 |
| En session på Hörby Aikido för ganska många år sedan |
I skolan är kompetensutveckling ett diskuterat ämne och ett oerhört viktigt sådant. Oftast talar man dock om kompetensutveckling för att möta de svagaste, de besvärligaste, de svåraste eller bara de annorlunda. Det låter både klokt och genomtänkt att låta lärare få extra kunskap om just det som är annorlunda och därmed behöver bemötas på ett annat sätt och det är både klokt och nödvändigt men:
Det finns en helt annan vinkel av kompetensutveckling man sällan tycker sig har råd att skicka lärare på men som är minst lika viktig om inte än viktigare:
En lärare måste, om den skall kunna fortsätta vara aktuell, fortsätta utveckla även sin spets skärpa och kunnighet för sin egen skull.
Under något mer än femton år har jag övat mig i den asiatiska kampkonsten Aikido och under runt tio av dessa år har jag även dristat mig att undervisa sagda kampkonst efter bästa förmåga. Vad som varit glasklart under alla år är hur viktigt det är att själv fortsätta träna och utveckla min egen teknik och förmåga och att göra detta regelbundet för att kunna fortsätta förmedla något till mina elever. Genom att träna för och med människor med större erfarenhet och större kunskap om tekniker har jag fått en större arsenal av metoder, tankar och vinklar för att närma mig mina egna elever, deras styrkor och svagheter och deras individuella behov. Utan sådan kontakt och egen utbildning blir tekniken stagnant, metodiken gammal och det blir allt svårare att behålla en aktualitet. Låter det rimligt? Låter det självklart?
Varför är det då så annorlunda med svenska, engelska eller många av de andra ämnena vi förväntas undervisa år efter år? Under mina femton år som lärare i både svenska och engelska har jag inte, trots hur många kompetensutvecklingsdagar som helst, fått utrymme att skärpa eller uppdatera mina ämneskunskaper en enda gång.
Detta är inte en kritik mot min arbetsgivare - det är en kritik mot ett sätt att tänka
Skolans kompetensutvecklingsplan innehåller ingenting om att uppdatera och skärpa grammatiken eller skrivförmågan hos läraren. Inte heller finns litteraturhistoria eller journalistik eller allt annat som skulle kunna ingå i ett batteri av inspiration till trötta lärare som en gång älskade sina ämnen men som nu stillsamt dör framför videokurser med upprepningsbabbel från institutioner som pratar allmänt om att man skall anpassa allt till alla utan ett enda konkret förslag på hur det skall gå till.
Det kan låta hemskt men även om det är bra att studera svårigheter så är det dessutom nödvändigt att studera och delta i det storslagna, det excellenta och det briljanta. När jag vill bli bättre på att undervisa mina elever behöver jag kunna komma som en elev till en mästare och inte varje gång studera de som kämpar med grunderna. Är det svårt att tro att en duktig skribent har lättare att inspirera elever till att skriva eller att en skicklig matematiker som tillika är lärare har större möjligheter att fånga upp de olika svårigheterna i ett klassrum?
Alltså...
Det är således dags att föra upp ämneskunskapen och ämnesskärpan på dagordningen igen och göra detta till ett naturligt inslag i en lärares kontinuerliga utveckling. Det duger inte att gömma sig bakom didaktik och fina idéer om inte läraren står där i rätt av sin kompetens, kunskap och sin förmåga att förmedla dito på ett sätt som både är njutbart och fruktbart.
Till sist...
Hoppas jag att det med tiden kommer en nationell lärarutbildning med ämneskurser värda namnet och ett återupprättande av ämneskunskap och ämnesskicklighet som ledstjärna i undervisningen och i kompetensutvecklingen.
Magnus Bäcklund
Förstelärare
Hörby Kommun
