Skolans problematiska kompetensutveckling

En session på Hörby Aikido för ganska många år sedan

I skolan är kompetensutveckling ett diskuterat ämne och ett oerhört viktigt sådant. Oftast talar man dock om kompetensutveckling för att möta de svagaste, de besvärligaste, de svåraste eller bara de annorlunda. Det låter både klokt och genomtänkt att låta lärare få extra kunskap om just det som är annorlunda och därmed behöver bemötas på ett annat sätt och det är både klokt och nödvändigt men:

Det finns en helt annan vinkel av kompetensutveckling man sällan tycker sig har råd att skicka lärare på men som är minst lika viktig om inte än viktigare:

En lärare måste, om den skall kunna fortsätta vara aktuell, fortsätta utveckla även sin spets skärpa och kunnighet för sin egen skull.

Under något mer än femton år har jag övat mig i den asiatiska kampkonsten Aikido och under runt tio av dessa år har jag även dristat mig att undervisa sagda kampkonst efter bästa förmåga. Vad som varit glasklart under alla år är hur viktigt det är att själv fortsätta träna och utveckla min egen teknik och förmåga och att göra detta regelbundet för att kunna fortsätta förmedla något till mina elever. Genom att träna för och med människor med större erfarenhet och större kunskap om tekniker har jag fått en större arsenal av metoder, tankar och vinklar för att närma mig mina egna elever, deras styrkor och svagheter och deras individuella behov. Utan sådan kontakt och egen utbildning blir tekniken stagnant, metodiken gammal och det blir allt svårare att behålla en aktualitet. Låter det rimligt? Låter det självklart?

Varför är det då så annorlunda med svenska, engelska eller många av de andra ämnena vi förväntas undervisa år efter år? Under mina femton år som lärare i både svenska och engelska har jag inte, trots hur många kompetensutvecklingsdagar som helst, fått utrymme att skärpa eller uppdatera mina ämneskunskaper en enda gång.

Detta är inte en kritik mot min arbetsgivare - det är en kritik mot ett sätt att tänka

Skolans kompetensutvecklingsplan innehåller ingenting om att uppdatera och skärpa grammatiken eller skrivförmågan hos läraren. Inte heller finns litteraturhistoria eller journalistik eller allt annat som skulle kunna ingå i ett batteri av inspiration till trötta lärare som en gång älskade sina ämnen men som nu stillsamt dör framför videokurser med upprepningsbabbel från institutioner som pratar allmänt om att man skall anpassa allt till alla utan ett enda konkret förslag på hur det skall gå till.

Det kan låta hemskt men även om det är bra att studera svårigheter så är det dessutom nödvändigt att studera och delta i det storslagna, det excellenta och det briljanta. När jag vill bli bättre på att undervisa mina elever behöver jag kunna komma som en elev till en mästare och inte varje gång studera de som kämpar med grunderna. Är det svårt att tro att en duktig skribent har lättare att inspirera elever till att skriva eller att en skicklig matematiker som tillika är lärare har större möjligheter att fånga upp de olika svårigheterna i ett klassrum?

Alltså...

Det är således dags att föra upp ämneskunskapen och ämnesskärpan på dagordningen igen och göra detta till ett naturligt inslag i en lärares kontinuerliga utveckling. Det duger inte att gömma sig bakom didaktik och fina idéer om inte läraren står där i rätt av sin kompetens, kunskap och sin förmåga att förmedla dito på ett sätt som både är njutbart och fruktbart.

Till sist...

Hoppas jag att det med tiden kommer en nationell lärarutbildning med ämneskurser värda namnet och ett återupprättande av ämneskunskap och ämnesskicklighet som ledstjärna i undervisningen och i kompetensutvecklingen.

Magnus Bäcklund

Förstelärare

Hörby Kommun

Matlagning - Elevens Val - Fördjupning

På Frostaskolan har vi en hel bunke elevens val. Under flera år har jag erbjudit en fördjupningskurs i svenska med filmanalys, novellskrivning och annat kreativt skrivande. Denna har inte varit populär och än så länge har kursen inte startat en enda gång. Den alternativkurs jag erbjudit har dock varit betydligt mer efterfrågad: Matlagning

Uppdraget under matlagningen är att instruera, laga, äta och städa…på 70 minuter…

Tro mig, det finns inget utrymmer för diskussioner

eller förklaringar

eller direkt finlir

men…

Vi brukar lösa det ändå:

Det här är den här terminens gäng som gjort julbord.

En av kycklingbitarna vi jobbade med…

Rostbiffen är självklar…

Det finns två hemkunskapsgrupper. Den andra är specialiserad på bakning och de bakade allt bröd vi hade till vårt lilla julbord.

Gruppen består av ungdomar som går i klass 7-9. Det är en fröjd att se dem vela i köket de första gångerna för att sedan röra sig med allt större säkerhet. Tempot är högt, humöret ibland lite för högt men sammantaget tar vi oss mot nya nivåer av matlagning. Tyvärr finns inte tiden till att fördjupa oss fullt ut och jag hade velat arbeta mer med grönsaker men men…

Det är hysteriskt roligt att se eleverna jobba med annat än de texter jag är van vid och det är en fröjd att kunna sprida lite matglädje…

Åh - Skulle någon vilja ha recept på något så lägg en kommentar så kommer en länk...

Det svarta och det vita i en grå verklighet....

Den stränge läraren Fredrik och en bunke människor med skolsvårigheter gör upp i det slagfält som är modern media. Lägg till en förvirrad läxdebatt och vi har fullständigt landat bland det svarta och vita. Inga läxor eftersom det är orättvist och självklart skall vi ha läxor eftersom vi alltid har haft det. Stränga lärare och mer disciplin eller fullständig elevstyrning som bygger på att uttråkade ungdomar skall upptäcka lärdomar de inte är intresserade av med hjälp av den egna obefintliga erfarenheten. Det är svartvitt och jag skulle vilja måla in lite nyanser av grått om jag får och kan.

Låt mig börja i någon ände och se om jag kan göra mina funderingar någorlunda tydliga utifrån mitt klassrumsperspektiv. Det finns disciplinproblem och elever som av olika skäl inte vill vara i ett klassrum. 

En del av dessa sitter och chattar med sina föräldrar, kompisar och allsköns andra under lektion och sedan förväntas läraren ordna så att de får betyg. Det finns elever som tror att talang och enkelhet är kunskapens förutsättning och som aldrig fått lära sig nyttan av att både arbeta hårt och att misslyckas. Det finns elever som inte ger läraren en chans utan påbörjar ren terror en sekund efter att läraren presenterat sig och sedan fortsätter i samma anda lektion efter lektion efter lektion. Tro mig ingen lärare utsätts för det och fortsätter i samma spår så nej, om inte läraren får en chans är det inte heller lärarens fel att det inte fungerar. Det finns elever som har det så jävligt, rent ut sagt, att skolan känns som en tillflyktsort dit de drar sig för att slippa resten av världen men som vars funktion inte riktigt är att vara enbart fristad utan också ställer krav dessa barn inte har en rimlig chans att klara av. 

Mellan alla dessa och en bunke varianter till finns det en jättemängd människor som kommer till skolan för att lära sig saker och för att utveckla sig själva och som växer, lär sig, lär ut och imponerar mig andlös varenda jäkla vecka…

Jag kan skrämma folk till lydnad eller skapa tillräckligt med skräck för att hålla folk stilla. Det är lätt och ofruktbart. Problemet är att rädsla och repression fungerar uselt som inlärningsverktyg för avancerade kunskaper. Genom att forma regler och normer i klassrummet med tydliga konsekvenser kan jag däremot skapa en trygghet om vad som händer och hur det skall fungera. Det är en annan sak. Ja, det är en annan sak – besök mitt klassrum när du vill – hör av dig först så det inte blir för mycket folk bara – vi har viktiga saker att göra

Pojkar glömmer pennor, papper, böcker, material, inlämningar, läxor och prov. De gör det i större grad än flickor och i större grad än flickor slipper de själva att ta konsekvenserna av detta. Pojkar förväntas inte att lämna in sitt arbeta vare sig snyggt eller välskrivet. Pojkar skall ha dubbla böcker i skolan och hemma in i högstadiet för att de inte själva klarar av det och pojkar i allmänhet presterar sämre, mindre och under sämre ordning än flickor.

Så här är det eftersom vi tillåter det

Så här är det eftersom vi förväntar oss det

Så här är det eftersom det är så vi lärt dessa barn att det är

Låt mig här ta en paus och säga till dig som läser och tänker: men mitt barn som har ______ kan ju inte… Nej och det är förhoppningsvis läraren medveten om. En del barn har särskilda svårigheter som gör vissa saker mer eller mindre omöjliga och då får man kompensera det på ett rimligt sätt. Det är inte det jag talar om.

När läraren Fredrik ställer upp ett antal regler för klassrummet sätter han egentligen upp en grund som är alldeles naturlig och i den ställer han befogade krav, förutsatt att han ställer desamma på sig själv naturligtvis. Det gör ingenting om folk som söker kontakt med enskilda får vänta till lektionen är slut. Är det kris går det att meddela att ”jag måste bara ta det här”, en utsaga de flesta av oss säkerligen skulle acceptera eftersom det inte händer hela tiden. 

Det går att med förväntningar och tydliga regler få arbetsro i klassrummet men det behöver inte innebära allting alltid på samma sätt med alla och det är inte svart och vitt utan grått. Barn mår inte dåligt av regler eller tydlighet men revolterar mot pennalism och elakhet menar jag.

Sedan finns det naturligtvis barn som nästan behöver en-till-en-undervisning, barn som mår så dåligt att klassrummet är tortyr för dem, barn som har så specifika problem att de andra tjugosju knappast kan nå sina mål om man anpassar allt till den tjugoåttonde. Jepp jag sa verkligen det där. Jag försöker att inte ljuga för mycket och just den illusionen tror jag inte längre på. Så jag sade det skjut mig.

När jag ändå talar sanning så låt mig pränta ner ett par saker till:

Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det

Ibland vill vi så väl och vi gör saker på sätt som skall jämna ut men vissa saker går inte att ordna. Skolsystemet belönar tekniskt inte själva arbetsinsatsen du gjort för att nå vissa mål. Jag har haft elever vars slit för att få E borde gett dem tapperhetsmedalj och hade jag haft företag hade jag tagit deras E för andras A eftersom jag vetat att den här människan kan genomföra även svåra uppgifter och kan hugga i när det blir tufft. Skolan har inga verktyg för att belöna den sortens slit. Och så är det. Är det då meningslöst att anstränga sig? Kanske, kanske inte det beror på individen men det är orättvist att vissa klarar engelskan galant utan att göra ett smack på tre år medan andra pluggar timme ut och timme in för att precis få ett betyg. Det är orättvist men så länge systemet är konstruerat som det är så får man gilla läget. Sanning var det ja

På samma sätt går det att kompensera för olika svårigheter och diagnoser i skolan men ibland borde man kanske vara tydligare med vissa saker:

”Du har en dyslexi och den ser ut så här och så här och tyvärr innebär det att du kommer att få arbeta hårdare ä n alla andra. Vi har de här redskapen för att hjälpa dig men vid sidan av detta måste du själv lägga ner mycket hårt arbete”

Världen kommer inte att anpassa sig till våra olika egenheter utan genom livet lär vi oss att anpassa våra egna egenheter till världen. Mina egna svårigheter har gett mig massor av lidande genom åren och jag känner mig fan inte särskilt speciell utan ofta bara typ defekt. Men det går att, med stöd och hjälp, ta sig förbi så mycket om man bara hamnar i läget att man bestämmer sig för att ge sig fan på det.

Så här långt alltså försöker jag säga att det finns problem och massor av dem beror på förväntningar, förutfattade meningar och inställning till vad som skall åstadkommas. 

Om vi började med pojkproblematiken och ställde upp samma förväntningar på pojkar som flickor med att hålla ordning på sig själva och sina prylar eftersom den där fåniga mognadsgrejen uppenbarligen inte innebär att de får vänta ett extra år med mopeden eller körkortet och därmed förmodligen är kapabla att klara av detta så skulle en del vara vunnet.

Om vi lyckas få ordning på insikten om att man måste lägga fokuserad tid på sin uppgift och inte låta sig avbrytas var tredje minut med ett meddelande eller att byta ny låt på Spotify så vinner vi en bit till.

Om vi kunde komma överens om att vi tar olika mobila övningar i pausen och inte mitt i ett moment så skulle vi hinna med så mycket mer.

Om jag hade ordentligt stöd från exempelvis barn & ungdomspsykiatrin så att jag kunde få mer än generella råd per diagnos och en tanke någon gång om hur elevens är tänkt att fungera i grupper så hade det också varit mycket vunnet. Vi undervisar inte en till en och nej, alla åtgärder som är bra för en individ är inte alltid till gagn för resten av gruppen även om den har rätt till anpassning…ALLA HAR RÄTT TILL SIN UTBILDNING… Även de som inte har svårt

Om vi kunde få ordentligt fungerande skolbibliotek, nationella strategier för läsningen och en insikt om att läsning inte bara är talang och initialt intresse utan också något man måste arbeta med och arbeta med regelbundet som vilken slags träning som helst.

Ah jag börjar bli långrandig och jag får kanske återvända till läxor vid ett annat tillfälle men kanske bara det att det inte handlar om läxors varande eller ickevarande och nej det kommer aldrig att bli rättvist. Att det finns dåliga och dumma läxor på samma sätt som det finns dåliga lärare och ointresserade och rätt elaka elever är sant…

… lyckligtvis är de flesta inte det…någon av dem…

Magnus

Lärare är och borde vara så mycket mer…

Lärare är och borde vara så mycket mer…
När det i dessa tider talas om lärare och lärande finns det massor av viktiga frågor som avhandlas fram och tillbaka. Skolans resurser, kunskapskrav, elevinflytande, lyckad skolgång, lärarlöner och lärarkompetens vandrar runt i tidningar och media. Alla dessa är viktiga och inget jag vill förringa men det jag vill tala om nu är, eller snarare känns som lite undanskuffat.
Under mina tio år i yrket har jag utsatts för diverse kompetensutvecklingar. Dessa har ofta i sant sovjetisk still påtvingats varenda kotte i skolan oavsett behov eller intresse. Vi har suttit i omskolningsläger under loven och lärt oss att mässa IUP eller sophantering eller förlegad genusteori eller andra lustiga och mindre lustiga tokigheter. Detta gigantiska slöseri med pengar och personal fortgår i skola efter skola genom hela landet år ut och år in.
När jag själv lite försynt önskat mig kurser i saker som källkritik, genreskrivning eller uppdaterad grammatik har detta rynkats på näsan åt. Varför skall man spetsa en högstadielärare i svenska? Varför pratar du om ämnet? Så omodernt av dig att vilja bli bättre på ämnet istället för att läsa mer didaktik…
Här kommer vi då till min fundering och till ett av de problemen jag menar finns i synen på läraren:
Man förstår inte det motiverande och nödvändiga i att läraren är en mästare på sitt ämne och det som omger detta. Det räcker inte med att läraren ligger snäppet över sina elever. Läraren bör och skall vara ypperlig – allt annat är slöseri med elevens tid. Låt mig ge några exempel:
För ett antal år sedan satt jag och ett antal aikidokas på den traditionella middagen som hålls när vi träffas på läger på Enighet i Malmö. En av hedersgästerna hade gåt med på att underhålla oss andra med sitt flöjtspel, något som jag kände till att han ägnade sig åt men, varandes en kulturell barbar, aldrig hade haft nöjet att avlyssna tidigare. Anders Ljungar-Chapelon förde sin flöjt som en katana där andetaget vibrerade genom instrumentet och bringade liv, känsla, förnuft och vansinne på ett sätt som var och är magiskt. Vad han också gjorde var att berätta om styckena han framförde. Han introducerade och gav mig vägmärken så att jag sedan utan problem kunde följa honom på den resa han bjöd på. Således fördjupade han min upplevelse med sin oerhörda skicklighet parad med passionen, glädjen och kunskapen han förmedlade. Det var en mästare som gav, en i det närmaste andlös publik, en upplevelse jag fortfarande kan plocka upp ur minnet ett antal år senare.
En helt annan kväll med Stefan Stenudd, en mästare i flera fält, och vi sitter nersjunkna i varsin soffa efter en god måltid och avnjuter en grappa och trivsamt bokprat. Vi pratar klassiker och resonerar kring höga av rolig litteratur. Stefan börjar prata om Dostojevskij och jag förhåller mig något avvaktande. Själv har jag vid det laget aldrig riktigt fastnat för ryssarna och när jag berättar det stormar han genast upp och försvinner bland bokhyllorna. Väl tillbaka sätter han sig ner och öppnar ett väl tummat och något äldre exemplar av ”Bröderna Karamasov” och börjar läsa…
Jag lutar mig tillbaka och upplever flera saker på en gång som jag glömt och saker som jag inte visste något om:
Det är underbart att få en bok uppläst av någon som har ett förhållande till boken och som anstränger sig för att göra ett framförande.
Det är ett bloody marvelous sätt att bli introducerad till en text du inte tidigare kunnat ta till dig.
Det är suveränt att sitta och lyssna till någon som gjort språket och texten till sitt levebröd, en mästare i sin egen rätt.
Jag lämnade rummet senare med en helt ny inställning till Dostojevskij och med helt nya insikter.
Det här är två exempel på tillfällen där det ypperliga och det mästerliga ger upplevelser som fördjupar och som undervisar, färgar, förtrollar, förmedlar – förändrar…
Så behöver undervisning vara med lärare som inte ligger snäppet över eleven utan som är mästare på sina ämnen och liksom konstnären har ett passionerat förhållande till det man arbetar med.
En lärare borde vara lysande…
Då lovar jag att vi kan vända snurret….
Det finns fler saker att orda om men jag lovar…
Det är en bra början…
En jäkligt bra början

Yrkesutflykt

Sedan snart två år har jag, med växande entusiasm, arbetat lite fackligt. Det kom sig av en slags vilja att inte bara vara sur på tingen utan att dessutom försöka förändra saker. Jag har ingen stor tilltro till politik eftersom den ofta ger sig för en riktning oavsett om det man gör är rätt eller fel. Själv ville jag göra något jag tror är rätt – Jag vet inte alltid men jag tror. Egentligen ville jag inte prata så mycket om facket men det hänger ihop de där olika sakerna – vi får se om jag får ihop det.

En dag satt vi på samverkansmöte med de fackliga och skolledning. Vi diskuterade bland mycket annat lite kompetensutveckling, ett ämne jag skulle kunna och kommer att orda mer om fast inte nu. Den här gången pratade vi om Ipad och några timmars gemensam övning. Själv fick jag genast lite ångest eftersom jag själv vare sig känner behov av Ipadutbildning eller har tålamod med gemensamma krystövningar i produktion med elektronisk leksak. Missförstå mig rätt… Jag hatar Steve Jobs grunkor med sina fåniga begränsningar och konstiga lösningar. Dock har jag pysslat ett tag med att använda och lära mig grunkan så att jag har nytta av den i skolan. Det finns massor den vidriga plattan kan göra som är alldeles utmärkt och då får man snällt skjuta sin ideologiska och tekniska åsikt åt sidan och helt enkelt jobba – det vinner mina ungar på och då får jag ge mig.

Nåväl, andra i gruppen protesterade något eftersom dessa aldrig inkluderas i den här sortens kurser. Representanterna från Fritids påpekade mycket riktigt att de inte fick gå men att de gärna ville. Således fanns det en, enligt mig, utmärkt lösning på problemet och snart var det klart att jag skulle få min kompetensutveckling på Fritids medan en av personalen därifrån skulle kunna gå på Ipadkurs.

Att erbjuda mig som vikarie kändes både rätt och riktigt. Det skonade inte bara mina stackars kollegor som slapp se mig sitta och sura i tre timmar utan förhoppningsvis gav det en annan kollega möjligheten att få en utbildning som denne inte annars hade fått. Dessutom fick jag möjlighet att jobba på Fritids – något jag gjort som vikarie under en kort period på 90-talet men som sedan dess förändrats rätt rejält. Jag gillar att se professionella arbeta och hade således vansinnigt roligt när jag var på Jupiter (fritidsavdelningen) -Hur man kommunicerar och resonerar med barnen och sättet att arbeta – själv hade jag egentligen ingen aning – mina år på högstadiet har inte direkt förberett mig på de yngre barnen och det är skillnad på att hålla klassrum och hålla fritidsverksamhet. Med lite hjälp gick det dock bra och jag tror inte jag orsakade några större katastrofer. Lite extra värmer det mitt lärarhjärta dock att se mina gamla elever när de blivit vuxna och tar sig an barn med så kloka och goda händer. Så här i efterhand är jag lite extra glad åt att ha fått möjligheten att vara i andra verksamheter och kanske borde man byta oftare i sådana lägen när det finns möjlighet eller när det helt enkelt ger lite plus hela vägen runt.

Tack Jupiter för dagen

Hej då och lycka till

Så här nära midsommar är det dags att summera eftersom det äntligen är dags att gå på semester. Än en gång har jag tagit farväl av en nia och än en gång har de gjort en riktigt jäkla otrolig resa. Betygsmässigt är det en av de bästa årgångarna jag släppt ifrån mig och jag är säker på att de kommer att göra väl ifrån sig också framöver…

Hejdå kära 9A årgång –13

är det nåt vet ni var jag är någonstans….

 

M

Jubileer

 

Så här i januari i år firade jag två tioårsjubileer. Det första av dessa var att jag arbetat tio år som högstadielärare med allt vad det innebär. Det andra är att det är ganska exakt tio år sedan min första nybörjargrupp i Aikido graderades. Sedan dess har jag kontinuerligt undervisat både i skola och i dojo utan något egentligt uppehåll. Båda miljöerna har berikat mig något enormt genom åren och det finns väl även en förhoppning om att de elever som vandrat genom mina klassrum haft nytta av sina upplevelser. Tio år kan låta både mycket och litet. I Budosammanhang och i Aikido är det ingenting. Det är komplicerat, krångligt, svårbegripligt, mystiskt och däremellan är det frustrerande besvärligt. Det går dessutom inte att tävla i och ingen lyfter ens ett ögonbryn för någon med ett svart bälte…

…det tar liksom trettio år innan man är cool och efter det så finns det mer att pilla med.

Kort sagt är det en livslång passion eller en som slutar efter ett par terminers plåga – hur det än är är det svårt att förklara. Det är svårt att förklara vad det är som gör att man återvänder gång på gång till att brottas med samma teknik som man lärde sig första dagen på mattan och sedan fortsätter att putsa på till den dag man dör. Samtidigt är det just det.

Man putsar hela tiden och man blir bättre, ända fram till dagen man dör. För mig som haft det lätt för mig gällande läsning och skolarbete har skola aldrig bjudit någon större utmaning mer än socialt. Jag har dessutom aldrig egentligen brytt mig om att lära mig någonting ordentligt.

Detta mönster följde mig som ett snigelspår genom mitt liv och karriär fram till dess att jag flyttat ner till Malmö och påbörjat min lärarutbildning. Ett år in började jag träna Aikido och sedan fördes jag med den vidare. Missförstå mig rätt – jag är inte och har aldrig varit en talangfull aikidoka – jag lär mig vare sig särdeles snabbt eller är särdeles skicklig. Till skillnad från allt annat jag försökt mig på har jag dock fortsatt och fortsatt.

Den kontinuerliga träningen och förändringen har smittat av sig på min undervisning som många gånger rör sig i principer och flöden jag hämtat ifrån dojon. Andra saker som kommer från dojon är känslan av att lära sig tillsammans och känslan av att lära nytt och förändras mest hela tiden.

Tillsammans med mina elever har jag upptäckt världar, begrepp och färdigheter jag inte visste att jag, eller dem, hade. Tillsammans har det hänt något och fortsätter att hända något varje dag. Numer är det en liten trogen skara människor som tränar med mig i Hörby och har gjort så ett par år och det känns ödmjukande att andra människor frivilligt kliver in på min matta varje vecka.

Samma ödmjukhet men också samma glädje känner jag inför mitt klassrum och glädjen över att mina grasshoppers faktiskt kommer dit och är där varenda jäkla vecka. Så grattis på mig och själv hoppas jag att jag får hålla på några år till…. Undrar hur många år jag måste vara högstadielärare innan det blir cool…

 

 

Mina ungar är fucking amazing

Idag provade jag en variant av undervisning jag kallar ”master class”. Själv har jag använt sättet att jobba när jag undervisat Aikido och den trivsamma kombinationen av frivillighet, välvilja, vilja att lära sig och disciplinerad respekt har gjort att det känts mycket fruktsamt. I grunden fungerar det så att man plockar upp ett par elever och instruerar dessa medan resten av gruppen tittar på. Således kan eleverna studera läraren, eleven, interaktionen, det läraren säger och det eleven tolkar av detta. Jag tror att sättet att göra saker är relativt vanligt i teatersammanhang men mina erfarenheter av metoden kommer från min Sensei Stefan Stenudd och en annan aikidolegendar Urban Aldenklint. Stefans inflytande på mig som lärare både på och utanför mattan kan knappast överdrivas och den tid jag tillbringat i Stockholm hos Urban har kompletterat detta mycket elegant.

Nåväl åter till saken. Jag har ofta haft turen att få uppleva fantastiskt begåvade elever och min senaste kull är intet undantag. De kombinerar dessutom denna begåvning med lekfullhet och tålamod och är därmed beredda på att göra utflykter till okända marker där ingenting är vad det ser ut att vara. Under ett antal pass har de därför, utan tydliga instruktioner eller förklaringar, varit tvungna att diskutera, debattera och utsättas för diverse mer eller mindre trivsamma talsituationer där jag försökt att visa aspekter av konsten att tala. När de så kom i morse stod en del grundbegrepp uppställda på tavlan varefter jag behövde en frivillig talare…

…jag hoppades och ville verkligen att det skulle vara någon men jag var fullt beredd på att krascha rakt ner i misslyckandets kyla…

…skulle någon?

Jepp, mindre än en minuts betänketid så kliver en upp utan att veta vad han skall utsättas för och sedan är vi igång…

En timme senare har vi gjort ett par stycken inför hela klassen och sedan arbetade de i grupper och tog över min roll som instruktör.

Det som är saken är att jag är så rackarns stolt över mina grasshoppers som på något sätt alltid lyckas möta upp och som gör saker som på många sätt är både komplicerade och svåra. Man är lyckligt lottad i mitt yrke när man har privilegiet att undervisa sådana elever.

Kära 9A – ni är fucking amazing…

Ps. att jag dessutom idag hade en underbar åtta språkare och en sjua i svenska som gjorde sin första diktanalys redan i höstas gör inte min lärargärning ett dugg sämre Ds.

Jag har liksom alltid sån jäkla tur med mina klasser…

Den Vrängde

Hur långt kan man som människa vrida eller vränga sig själv innan det man ser i en spegel förlorar all den substans man förväntar sig att se?  Hur långt…?

Om man ändrar sig efter alla de goda råd och vänliga förmaningar man ofta möter. Hur långt tid tar det då innan det man blivit saknar relevans för den man är. Om man förnekar, plockar bort eller avstår från tillräckligt många delar av sig själv, vad finns det då kvar att fortsätta sin existens för?

När existensen är problematisk och den värld man existerar i egentligen inte tycker om en, vad är det då som håller en kvar?

Var mindre så…

Var mer så…

Om du bara….

Varför ändrar du inte…

Det är alltid lika intressant att låta sig förändras, att utvecklas att bygga på men samtidigt finns det kanske saker hos den egna personligheten som är lika fundamentala som andning eller behovet att äta. Att avkrävas att göra den sortens förändringar kan i sig vara i det närmaste omöjligt och blir då mest en extra plåga för den som upplever sin värld som problematisk.

När man inte skall se sådan ut eller var så mycket eller säga så mycket eller vara det ena eller det andra eller följa eller bara genomföra eller bara stå ut och svaren på frågan varför ekar tom då undrar man mer och mer. Varför skall jag stå ut? Varför skall jag inte se ut sådan? Varför skall jag genomföra idiotiska saker bara för att? Det är ibland svårt att se vad som är poängen med allt anpassande. Vad är vinsten?

Att vara trekantig i en fyrkantig värld innebär att man alltid slår i sina utsatta delar och att man förväntas slipa dessa, helst tills dess att man lyckats bli lika fyrkantig som resten. Men om belöningen är att bli accepterad av en massa fyrkanter man egentligen inte kan relatera till, vad är då poängen? Vari ligger belöningen i att bli lönnfet, medelålders och lagom misslyckad så att mediokratins härskare kan se på en med  en ömkande blick och känna sig nöjda med att de justerat ytterligare en sirrah.

När man så slipat ner eggen på de egna vapnen och blottat nacken förväntas man visa tacksamhet mot dessa och gärna att man erkänner sin underlägsenhet som enbart kommer sig av att man faktiskt självmant anpassat sig.

Någon gång vill jag få förklarat för mig varför jag och andra gjort detta med oss själva och sedan skulle jag vilja veta vad meningen är…

Studedags

Goddag kära Grasshoppers – jag vet att ni saknat skolan, läxorna, lärarna och än en gång är det dags att göra det större, bättre och mer mer MER!!!!

Välkomn till 2012-2013…skolåret då ni tar plats på det där jäkla framtidståget, sprider ut er och går segrande ut i livet…

De e coolt å va stude!!!

En kort-kort version av en lektion om skrivande

Technorati-taggar: stude,plugga,skriva,berättelse

Elake läraren påminner inför skolstarten

Technorati-taggar: skola,utbildning,gnäll

en liten film om grammatik och attityd

Magnus gör en BOI–bara för att….

Resultatet av en snabbimproviserad demo på MEDIA 8:an….

 

Ett allvarligt inlägg om ett stort problem

Censurerad!!!!!!?????

Enligt min yngste systerson är tydligen  min blogg blockerad av hans skola. Han har lovat mig att skicka bildbevis på saken så fram till dess tänker jag avhålla mig från att säga fula saker om sagda skola, kommun och IT-ansvariga….

I alla fall till dess jag fått mina bevis. Därefter kommer min kollegiala känsla inte att avhålla mig från att vara hysteriskt otrevlig om det skulle visa sig vara sant…..

 

 

 

Uppdatering kommer

Elake Läraren Gnäller

en icke-pedagogisk film….

Magnus är trött, uttråkad och känner inte för att rätta detta mer……

Byråkratfloskel No 32: "systematiskt kvalitetsarbete"

Lyssna på följande: "systematiskt kvalitetsarbete" - Det betyder: Sitt och ägna timmar åt att formulera dravel som bara en byråkrat har glädje av och låt detta uppta massor av duktiga människors tid så att ingen får något vettigt gjort men vi producerar papper. 
När det gäller hjälp och särskilt stöd är det alltid en sko som klämmer: PENGAR...
När skolor och förskolor blir av med sina pengar är det jäkligt svårt att få till annat än det nödvändigaste för den största gruppen. Se till att vi har pengar till fungerande utrustning, speciallärare och bibliotekarier samt låt oss slippa fjantig detaljstyrning av okunnigt folk och idiotiska "vidareutbildningsdagar" där allt går ut på att producera ännu ett dokument som inte betyder ett skit i vardagen men allt bland pappersvändare utan verklighetsförankring.....

Läs gärna mer om saken i SYDVENSKAN – HÖRBY

Litteraturläsning i klassrum del III

Så är alla böcker lästa och alla uppsatser inlämnade och allt som fattas är morgondagens litteraturseminarium. Det var lite svårt att få mina grasshoppers att förstå att de inte skulle skriva vare sig referat eller recension på böckerna de läst utan “bara” en liten personbeskrivning….

Jäklar i mig vad de har skrivit. En av damerna informerade mig ganska spontant att det var det bästa hon skrivit och jag är nog böjd att hålla med. Så här långt har vi således indikationer om att det har varit mödan värt och att historierna håller men den slutgiltiga domen faller imorgon efter själva seminariet….

Viss nervositet har jag anat inför den stundande övningen. Nåväl jag tror på  dem, kanske lite för mycket men vad gör det?

Bildkonst för de mediala

Lady Gaga är för pop vad Marilyn Manson en gång var för rock. Denna högst imponerande dam har tagit världen med storm och hon är högst inspirerande. Det var därför med stor entusiasm jag använde henne som experimentmodell till en ny teknik jag fått lära mig av en slump. I grunden går det ut på att man använde laserutskrifter som en slags transfers vilka man kan placera på diverse olika föremål. Sagt och gjort och ett dygn senare så hade jag en första bild att arbeta med. Ett par dygn senare och ett antal lager färg så såg resultatet ut så här:

När skolan drar igång igen till hösten har jag för avsikt att lära mina grasshoppers i Median hur man gör sådana här och diverse andra trivsamma bilder förutsatt att jag kan skaka fram pengar för dukar och lim det vill säga.

Bilden “Mama Monster” Transfer& Akryl 40*60 cm 2011

Av Magnus Bäcklund

En Sommarlista böcker tillägnad några av mina glada Grasshoppers Del I

Läsandet som passion och upplevelse har varit något jag med allt större sorg sett minska hos mina Grasshoppers genom åren. Med hot, lock, pock och böner har jag om och om igen predikat, berättat och sålt in bok efter bok och nog lyckats ibland fast oftast inte. Jag fick dock ett önskemål från en av mina Grasshoppers om tips på mer eller mindre lättsmält fantasybetonad litteratur inför sommaren. Så nedan följer några av mina personliga favoriter i ingen speciell ordning alls:

Dresden Files

 

Jim Butchers serie om trollkarlen Harry Dresden utspelar sig i ett fiktivt Chicago där vampyrer, varulvar, demoner och diverse annat dräller runt och ställer till besvär.  Här finns en rejäl portion humor, en hel del tragedi och i botten en relativt väl grundad kunskap om de ämnen och myter som dyker upp. Detta gör historierna om Harry inte bara underhållande och lättlästa utan också riktigt jäkla spännande.

Magician

Jag fick den första av dessa böcker när jag gjorde lumpen och sedan dess har jag levt med Midkemia och dess invånare. Pug of Crydee, en föräldralös pojk antas som lärling hos Crydees trollkarl men utan att visa någon större förmåga när det gäller de magiska konsterna. Långt senare och efter svåra umbäranden kommer han dock till sin fulla potential som en av de största magikerna i inte en utan två världar. Magician är den första i en hel räcka böcker skrivna av Raymond E. Feist.

Necroscope

   

Harry Keogh talar med de döda som innan Harry inte hade en aning om att de kunde tala med varandra. De döda älskar Harry för den värme och det hopp han ger dem. De älskar honom till den milda grad att de reser sig ur sina gravar för hans skull. Med de dödas hjälp bekämpar Harry ondskan i form av nekromantiker och andra mindre trevliga människor. Det finns dock ondska som går bortom allt vad mänsklig tanke kan forma och tänka ut. Wamphyri – vampyrer, evigt levande döda och evigt korrupta sprider de sin smitta i denna värld och nästa. Brian Lumleys böcker är skräck-fantasy med vampyrer som inte glittrar och som aldrig aldrig aldrig är mesiga.

Dragonlance

Margaret Weis & Laura & Tracy Hickman skrev några av de första fantasyböcker jag någonsin läst på engelska. Dessa böcker var rätt harmlösa och mycket mycket underhållande med sitt gäng hjältar ute efter att rädda världen. Karaktärerna var tydliga och mycket underhållande och storyn flöt på. Den elake och tragiske trollkarlen Raistlin Majere vars tvillingbror den snälle men dumme Caramon ständigt tar hand om, är en av fantasyhistoriens absolut största. Han aspirerar inte bara på makt utan absolut makt genom att transcendera och upphöja sig själv till gudomlighet. De timmar jag spenderade med Bröderna Majere, Tanis, halvalven och för att inte tala om Tasslehof, var några av de ljuvaste i mitt liv. Inte för att det är de bästa böcker jag någonsin läst men för den värme och glädje de gav en tonåring när han verkligen behövde det.

Lord Fouls Bane

Jag har aldrig varit så arg på någon karaktär någonsin som jag var på Stephen Donaldsons hjälte Thomas Covenant. Thomas är spetälsk och har, efter att ha varit på toppen, förlorat allt. Han är bitter och arg och kastas in i ett land som hälsar honom som frälsare men som han själv förnekar att det alls existerar. Det är en plågsam serie fylld av individuell ondska, tragedi och vämjelighet men också någonting helt annat.

Med dessa små tips lämnar jag för denna gång.

To Be Continued

Visdom från Etern

Tanja Bergkvist - Genusvansinne och fördumningsindustri from LvMI Sverige on Vimeo.

Direktlänk | Tanja Bergkvists blogg | Alla filmer från FreedomFest 2011 | LvMI Sverige

Jag blev så tagen att jag bara måste lägga upp det här. Klokt, roligt och initierat får man sig en tankesmällare av rang från en underbart klok människa.