söndag 10 maj 2015

Det svarta och det vita i en grå verklighet....

Den stränge läraren Fredrik och en bunke människor med skolsvårigheter gör upp i det slagfält som är modern media. Lägg till en förvirrad läxdebatt och vi har fullständigt landat bland det svarta och vita. Inga läxor eftersom det är orättvist och självklart skall vi ha läxor eftersom vi alltid har haft det. Stränga lärare och mer disciplin eller fullständig elevstyrning som bygger på att uttråkade ungdomar skall upptäcka lärdomar de inte är intresserade av med hjälp av den egna obefintliga erfarenheten. Det är svartvitt och jag skulle vilja måla in lite nyanser av grått om jag får och kan.

Låt mig börja i någon ände och se om jag kan göra mina funderingar någorlunda tydliga utifrån mitt klassrumsperspektiv. Det finns disciplinproblem och elever som av olika skäl inte vill vara i ett klassrum. 

En del av dessa sitter och chattar med sina föräldrar, kompisar och allsköns andra under lektion och sedan förväntas läraren ordna så att de får betyg. Det finns elever som tror att talang och enkelhet är kunskapens förutsättning och som aldrig fått lära sig nyttan av att både arbeta hårt och att misslyckas. Det finns elever som inte ger läraren en chans utan påbörjar ren terror en sekund efter att läraren presenterat sig och sedan fortsätter i samma anda lektion efter lektion efter lektion. Tro mig ingen lärare utsätts för det och fortsätter i samma spår så nej, om inte läraren får en chans är det inte heller lärarens fel att det inte fungerar. Det finns elever som har det så jävligt, rent ut sagt, att skolan känns som en tillflyktsort dit de drar sig för att slippa resten av världen men som vars funktion inte riktigt är att vara enbart fristad utan också ställer krav dessa barn inte har en rimlig chans att klara av. 

Mellan alla dessa och en bunke varianter till finns det en jättemängd människor som kommer till skolan för att lära sig saker och för att utveckla sig själva och som växer, lär sig, lär ut och imponerar mig andlös varenda jäkla vecka…

Jag kan skrämma folk till lydnad eller skapa tillräckligt med skräck för att hålla folk stilla. Det är lätt och ofruktbart. Problemet är att rädsla och repression fungerar uselt som inlärningsverktyg för avancerade kunskaper. Genom att forma regler och normer i klassrummet med tydliga konsekvenser kan jag däremot skapa en trygghet om vad som händer och hur det skall fungera. Det är en annan sak. Ja, det är en annan sak – besök mitt klassrum när du vill – hör av dig först så det inte blir för mycket folk bara – vi har viktiga saker att göra

Pojkar glömmer pennor, papper, böcker, material, inlämningar, läxor och prov. De gör det i större grad än flickor och i större grad än flickor slipper de själva att ta konsekvenserna av detta. Pojkar förväntas inte att lämna in sitt arbeta vare sig snyggt eller välskrivet. Pojkar skall ha dubbla böcker i skolan och hemma in i högstadiet för att de inte själva klarar av det och pojkar i allmänhet presterar sämre, mindre och under sämre ordning än flickor.

Så här är det eftersom vi tillåter det

Så här är det eftersom vi förväntar oss det

Så här är det eftersom det är så vi lärt dessa barn att det är

Låt mig här ta en paus och säga till dig som läser och tänker: men mitt barn som har ______ kan ju inte… Nej och det är förhoppningsvis läraren medveten om. En del barn har särskilda svårigheter som gör vissa saker mer eller mindre omöjliga och då får man kompensera det på ett rimligt sätt. Det är inte det jag talar om.

När läraren Fredrik ställer upp ett antal regler för klassrummet sätter han egentligen upp en grund som är alldeles naturlig och i den ställer han befogade krav, förutsatt att han ställer desamma på sig själv naturligtvis. Det gör ingenting om folk som söker kontakt med enskilda får vänta till lektionen är slut. Är det kris går det att meddela att ”jag måste bara ta det här”, en utsaga de flesta av oss säkerligen skulle acceptera eftersom det inte händer hela tiden. 

Det går att med förväntningar och tydliga regler få arbetsro i klassrummet men det behöver inte innebära allting alltid på samma sätt med alla och det är inte svart och vitt utan grått. Barn mår inte dåligt av regler eller tydlighet men revolterar mot pennalism och elakhet menar jag.

Sedan finns det naturligtvis barn som nästan behöver en-till-en-undervisning, barn som mår så dåligt att klassrummet är tortyr för dem, barn som har så specifika problem att de andra tjugosju knappast kan nå sina mål om man anpassar allt till den tjugoåttonde. Jepp jag sa verkligen det där. Jag försöker att inte ljuga för mycket och just den illusionen tror jag inte längre på. Så jag sade det skjut mig.

När jag ändå talar sanning så låt mig pränta ner ett par saker till:

Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det

Ibland vill vi så väl och vi gör saker på sätt som skall jämna ut men vissa saker går inte att ordna. Skolsystemet belönar tekniskt inte själva arbetsinsatsen du gjort för att nå vissa mål. Jag har haft elever vars slit för att få E borde gett dem tapperhetsmedalj och hade jag haft företag hade jag tagit deras E för andras A eftersom jag vetat att den här människan kan genomföra även svåra uppgifter och kan hugga i när det blir tufft. Skolan har inga verktyg för att belöna den sortens slit. Och så är det. Är det då meningslöst att anstränga sig? Kanske, kanske inte det beror på individen men det är orättvist att vissa klarar engelskan galant utan att göra ett smack på tre år medan andra pluggar timme ut och timme in för att precis få ett betyg. Det är orättvist men så länge systemet är konstruerat som det är så får man gilla läget. Sanning var det ja

På samma sätt går det att kompensera för olika svårigheter och diagnoser i skolan men ibland borde man kanske vara tydligare med vissa saker:

Du har en dyslexi och den ser ut så här och så här och tyvärr innebär det att du kommer att få arbeta hårdare ä n alla andra. Vi har de här redskapen för att hjälpa dig men vid sidan av detta måste du själv lägga ner mycket hårt arbete

Världen kommer inte att anpassa sig till våra olika egenheter utan genom livet lär vi oss att anpassa våra egna egenheter till världen. Mina egna svårigheter har gett mig massor av lidande genom åren och jag känner mig fan inte särskilt speciell utan ofta bara typ defekt. Men det går att, med stöd och hjälp, ta sig förbi så mycket om man bara hamnar i läget att man bestämmer sig för att ge sig fan på det.

Så här långt alltså försöker jag säga att det finns problem och massor av dem beror på förväntningar, förutfattade meningar och inställning till vad som skall åstadkommas. 

Om vi började med pojkproblematiken och ställde upp samma förväntningar på pojkar som flickor med att hålla ordning på sig själva och sina prylar eftersom den där fåniga mognadsgrejen uppenbarligen inte innebär att de får vänta ett extra år med mopeden eller körkortet och därmed förmodligen är kapabla att klara av detta så skulle en del vara vunnet.

Om vi lyckas få ordning på insikten om att man måste lägga fokuserad tid på sin uppgift och inte låta sig avbrytas var tredje minut med ett meddelande eller att byta ny låt på Spotify så vinner vi en bit till.

Om vi kunde komma överens om att vi tar olika mobila övningar i pausen och inte mitt i ett moment så skulle vi hinna med så mycket mer.

Om jag hade ordentligt stöd från exempelvis barn & ungdomspsykiatrin så att jag kunde få mer än generella råd per diagnos och en tanke någon gång om hur elevens är tänkt att fungera i grupper så hade det också varit mycket vunnet. Vi undervisar inte en till en och nej, alla åtgärder som är bra för en individ är inte alltid till gagn för resten av gruppen även om den har rätt till anpassning…ALLA HAR RÄTT TILL SIN UTBILDNING… Även de som inte har svårt

Om vi kunde få ordentligt fungerande skolbibliotek, nationella strategier för läsningen och en insikt om att läsning inte bara är talang och initialt intresse utan också något man måste arbeta med och arbeta med regelbundet som vilken slags träning som helst.

Ah jag börjar bli långrandig och jag får kanske återvända till läxor vid ett annat tillfälle men kanske bara det att det inte handlar om läxors varande eller ickevarande och nej det kommer aldrig att bli rättvist. Att det finns dåliga och dumma läxor på samma sätt som det finns dåliga lärare och ointresserade och rätt elaka elever är sant…

… lyckligtvis är de flesta inte det…någon av dem…

Magnus


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar