För fem år sedan dog Ronnie James Dio i magcancer och världen blev lite mörkare.
Som barn och tonåring var jag ett trivsamt och otroget musikaliskt missfoster som lika lyckligt hoppade till Kraftwerk, konstig filmmusik, Grandmaster Flash & The Furious Five, Howard Jones, Boney M, Iron Maiden, Toy Dolls, Velvet Underground....ni förstår själva grejen. Någon gång i tonåring blev kläderna svartare och blåare, håret blev längre och fler och fler gitarrer fyllde mina lurar. Jag fortsatte dock min konstanta otrogenhet gällande genrer och musiksorter med ett och annat undantag.
Ett sådant undantag var Ronnie James Dio. Dios sätt att sjunga och hans texter slog an så många nerver inom mig att det faktiskt blir lite svårt att beskriva och genom åren har han alltid varit något jag kommit tillbaka till om och om igen. Han är nog också den ende vars skivor jag alltid köpt utan att ha lyssnat på en enda ton. En av mina polare slängde till mig en tape med bland annat den här liveversionen av Still I´m Sad, en sång jag hade hört som trivsam pop tidigare men aldrig så här...
Det gjorde mig lite mer tålmodig med gitarrsolon, något som alltid för mig varit det minst intressanta med Metal - missförstå mig rätt.... jag är djupt tacksam för Richie Blackmore och Tommy Iommi och så vidare men utan Ronnie James Dio, Ian Gillan och Robbie Halford hade jag tröttnat långt innan de slitit ut sin första sträng.
Jag försökte göra någon slags lista med ett logiskt flyt och dessutom försökte jag plocka ut de bästa och sedan gav jag upp...
Det som dyker upp i låtväg är mer det lilla jag kommer på när jag nu sitter här...hoppandes mellan videos på Youtube och hittar den och sedan den och sedan den där och sedan....
....något som händer mig i omgångar sedan Ronnie dog är kvällar när jag sitter och lyssnar på plattor, känner det jag än gång kände och tänker på de gånger jag hade chans att se honom live och sedan alla de gånger jag tänkte gå men inte gjorde och sedan var det för sent...
Mer än en gång blandar jag lite saltvatten i ölen när jag sitter där och känner mig skitfånig. Men det är okej.
Ronnie vila i frid och tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar