Mat som en inspiration till lite livsglädje…

Butter satt jag och rotade i foton och fann bilder från en kväll när jag och min blivande hustru roade oss med att skapa och sedan avnjuta vår egen sushi:

Ibland när det gör ont för ingenting…

Den är ett mysterium den där livsledan eller kanske borde man använda det gamla ordet spleen? Var kommer den ifrån den där mörka som kryper in i en och bara gräver ut det som finns där. När andetagen smakar surt, maten smakar papper och vinet är allt bittrare för varje klunk…

Jag är älskad av den och de som betyder något. Respekterad av mina likar. Mitt hus är varmt, min mage är full och ändå…

Ändå äter sig otillräkneligheten sig uppåt och inåt. Det räcker inte, jag räcker inte, måste bli bättre, smartare, duktigare måste kunna mer, måste kunna svara och besvara, måste…

Det som tuggar i min buk är den där känslan av att vara ovärdig, att bära bördan av att vara andras börda. Ansiktet som möter mig är fyllt av återhållen…vad?? Sorg?? Spleen??

Tänder sliter sönder mitt centrum, borrar sig ner mot min rot och river ur mig kraften att andas. ..

Min mage är full och jag är varm… andra dör lider och lever med lidanden och förluster långt större än mina och ändå gör det ont. Insikten om att inte ha rätt att ha ont gör saken än värre…

Det går inte att sträcka ut en hand till någon utan att skämmas – jag kan ju stå – det är ju inget problem – så vad gnäller du om??

Jag är  älskad, varm och mätt och borde så vara nöjd men det där djuret som tuggat i mig så länge jag haft minne får mig att vilja fly in i tystnaden – in i tystnad och mörker där kanske kanske kanske det blir stilla och kanske slutar göra ont.

Kanske slutar det att kännas som om jag inte räcker till

Kanske slippa lägga ännu ett misslyckande till högen

Kanske slippa känna sig som det trekantiga i en fyrkantig värld

Kanske slippa känslan av att stå jämte, vara bortom, utom, bakom…

Så kliver jag ett steg tillbaka från min tystnad.

Jag är älskad –minns mig/OSS

Vägen är kvar och allt det som finns där. Varje vänligt ord, varje tanke – även om det förvånar mig – det är knappast gåvor en sådan som jag gjort mig förtjänt av…

Jag tar upp min stav och börjar gå igen – jag minns att jag är älskad, att mitt hus är varmt och att min mage är full. Jag går och bär vidare min säck med misslyckanden och tillkortakommanden. Jag går och någonstans måste jag tro att djuret måtte dö före mig. Någon gång kanske det ätit sig mätt därinne…

Jag går och låter avgrundens kant vara den väg jag vandrar. Att falla eller inte gör kanske detsamma…

Eller också spelar det någon roll…

Blogger Labels: Ibland,mysterium,livsledan,andetagen,vinet,klunk,Respekterad,mina,likar,Mitt,Ändå,bördan,börda,Ansiktet,Sorgr,lidandent,tystnaden,tystnad,Vägen,

Ett vin som kräver rejäl mat

Capello Di Prete 2005


Till systembolagets sida om vinet

Hemma

Studedags

Goddag kära Grasshoppers – jag vet att ni saknat skolan, läxorna, lärarna och än en gång är det dags att göra det större, bättre och mer mer MER!!!!

Välkomn till 2012-2013…skolåret då ni tar plats på det där jäkla framtidståget, sprider ut er och går segrande ut i livet…

De e coolt å va stude!!!

To Lucasta, going to the Wars. Richard Lovelace.

343. To Lucasta, going to the Wars. Richard Lovelace. The Oxford Book of English Verse

TELL me not, Sweet, I am unkind,
That from the nunnery
Of thy chaste breast and quiet mind
To war and arms I fly.
True, a new mistress now I chase,	5
The first foe in the field;
And with a stronger faith embrace
A sword, a horse, a shield.
Yet this inconstancy is such
As thou too shalt adore;	10
I could not love thee, Dear, so much,
Loved I not Honour more.

En kort-kort version av en lektion om skrivande

Technorati-taggar: stude,plugga,skriva,berättelse

Elake läraren påminner inför skolstarten

Technorati-taggar: skola,utbildning,gnäll

en liten film om grammatik och attityd

Lite poesi:

When You Are Old

By William Butler Yeats

When you are old and grey and full of sleep,

And nodding by the fire, take down this book,

And slowly read, and dream of the soft look

Your eyes had once, and of their shadows deep;

How many loved your moments of glad grace,

And loved your beauty with love false or true,

But one man loved the pilgrim soul in you,

And loved the sorrows of your changing face;

And bending down beside the glowing bars,

Murmur, a little sadly, how Love fled

And paced upon the mountains overhead

And hid his face amid a crowd of stars.

 

 

 

Source: The Collected Poems of W. B. Yeats (1989)

Fat And Bored