En modig flicka i en underlig värld
En miljon Röster:
Hur långt kan man som människa vrida eller vränga sig själv innan det man ser i en spegel förlorar all den substans man förväntar sig att se? Hur långt…?
Om man ändrar sig efter alla de goda råd och vänliga förmaningar man ofta möter. Hur långt tid tar det då innan det man blivit saknar relevans för den man är. Om man förnekar, plockar bort eller avstår från tillräckligt många delar av sig själv, vad finns det då kvar att fortsätta sin existens för?
När existensen är problematisk och den värld man existerar i egentligen inte tycker om en, vad är det då som håller en kvar?
Var mindre så…
Var mer så…
Om du bara….
Varför ändrar du inte…
Det är alltid lika intressant att låta sig förändras, att utvecklas att bygga på men samtidigt finns det kanske saker hos den egna personligheten som är lika fundamentala som andning eller behovet att äta. Att avkrävas att göra den sortens förändringar kan i sig vara i det närmaste omöjligt och blir då mest en extra plåga för den som upplever sin värld som problematisk.
När man inte skall se sådan ut eller var så mycket eller säga så mycket eller vara det ena eller det andra eller följa eller bara genomföra eller bara stå ut och svaren på frågan varför ekar tom då undrar man mer och mer. Varför skall jag stå ut? Varför skall jag inte se ut sådan? Varför skall jag genomföra idiotiska saker bara för att? Det är ibland svårt att se vad som är poängen med allt anpassande. Vad är vinsten?
Att vara trekantig i en fyrkantig värld innebär att man alltid slår i sina utsatta delar och att man förväntas slipa dessa, helst tills dess att man lyckats bli lika fyrkantig som resten. Men om belöningen är att bli accepterad av en massa fyrkanter man egentligen inte kan relatera till, vad är då poängen? Vari ligger belöningen i att bli lönnfet, medelålders och lagom misslyckad så att mediokratins härskare kan se på en med en ömkande blick och känna sig nöjda med att de justerat ytterligare en sirrah.
När man så slipat ner eggen på de egna vapnen och blottat nacken förväntas man visa tacksamhet mot dessa och gärna att man erkänner sin underlägsenhet som enbart kommer sig av att man faktiskt självmant anpassat sig.
Någon gång vill jag få förklarat för mig varför jag och andra gjort detta med oss själva och sedan skulle jag vilja veta vad meningen är…
tänk om det fanns tid att slippa se dig gå
tänk om det fanns tid att hinna prata färdigt
tänk om det fanns tid att pyssla lite du och jag
tänk om det fanns tid just idag
Så här i höstmörkret vrider jag på mig än en gång och funderar. Funderar över yrkesval, funderar över livsval och brottas med nattmaror av varierande slag. Jag gick sönder för några år sedan och som en del av boten fick jag piller… massor av piller. Vad ingen talar om är att ibland är medicinen värre än det den skall bota. Ett av de där pillren öppnade en slags dörr inne i skallen och jag fick erfara en helt ny nivå av mardrömmar och andra konstigheter. Det goda med det var att det fick mig att lägga av med vartenda jäkla piller…droppade läkarna också när jag ändå var på gång. Jag läker mig själv, eller dör på kuppen. Det är ok men fan vad ont det gör ibland. Och i det där så gnager det – Är jag rätt? Gör jag ett ok jobb? Shit om jag slösar bort deras värdefulla tid…
Spleen – Livsleda – Misantropi
Det gnager det där osäkerhetstrollet, det där elaka som viskar åt en…
Det visar varje misstag,pekar på varje brist och stryker sig mot min hals purrande av glädje över varje tillkortakommande. Man borde vara snabbare,bättre, duktigare,gladare, smalare, vackrare,roligare,socialare, prydligare, mindre jag och mer av någon annan…
Så hör någon av mina gamla ungar av sig, vill ha hjälp med en uppsats eller någon som frågar om en bokuppgift… Vore man helt kass hade de väl frågat någon annan??? Lite bättre känns det även om hösten
En långsam helg spenderad i köket tillsammans med min dam. gemensamt skapar vi än en gång sushi och vi njuter av varandras sällskap,god mat och en mousserande italienare som förgyller vår måltid. Om Söndagen ligger vi tätt tätt och slumrar och njuter av tystnaden och värmen och allting blir lite bättre…
Förmodligen blir jag aldrig bra nog i mina ögon….
Men kanske kanske kan man hitta en känsla av att duga…
även om hösten….
Ibland försöker jag skriva lite dikter med mina Grasshoppers och då och då smäller det liksom till. Från att ha varit rätt så skitförbannad på mig så blev ovanstående till helt hastigt och lustigt. Ibland är mitt jobb otacksamt, slitigt och för jävligt och alltid är det inte mina ungars fel. Den här gången var och är det bara bäst och då är det som oftast mina ungars fel
Butter satt jag och rotade i foton och fann bilder från en kväll när jag och min blivande hustru roade oss med att skapa och sedan avnjuta vår egen sushi: