Så här i höstmörkret vrider jag på mig än en gång och funderar. Funderar över yrkesval, funderar över livsval och brottas med nattmaror av varierande slag. Jag gick sönder för några år sedan och som en del av boten fick jag piller… massor av piller. Vad ingen talar om är att ibland är medicinen värre än det den skall bota. Ett av de där pillren öppnade en slags dörr inne i skallen och jag fick erfara en helt ny nivå av mardrömmar och andra konstigheter. Det goda med det var att det fick mig att lägga av med vartenda jäkla piller…droppade läkarna också när jag ändå var på gång. Jag läker mig själv, eller dör på kuppen. Det är ok men fan vad ont det gör ibland. Och i det där så gnager det – Är jag rätt? Gör jag ett ok jobb? Shit om jag slösar bort deras värdefulla tid…
Spleen – Livsleda – Misantropi
Det gnager det där osäkerhetstrollet, det där elaka som viskar åt en…
Det visar varje misstag,pekar på varje brist och stryker sig mot min hals purrande av glädje över varje tillkortakommande. Man borde vara snabbare,bättre, duktigare,gladare, smalare, vackrare,roligare,socialare, prydligare, mindre jag och mer av någon annan…
Så hör någon av mina gamla ungar av sig, vill ha hjälp med en uppsats eller någon som frågar om en bokuppgift… Vore man helt kass hade de väl frågat någon annan??? Lite bättre känns det även om hösten
En långsam helg spenderad i köket tillsammans med min dam. gemensamt skapar vi än en gång sushi och vi njuter av varandras sällskap,god mat och en mousserande italienare som förgyller vår måltid. Om Söndagen ligger vi tätt tätt och slumrar och njuter av tystnaden och värmen och allting blir lite bättre…
Förmodligen blir jag aldrig bra nog i mina ögon….
Men kanske kanske kan man hitta en känsla av att duga…
även om hösten….
