Ur Clavicula Salos
Att vandra vägen fram för att blott få skymta det som är bortom nästa krön är en resa utan slut.
Fri kan så den resande stanna vid varje ting som fångar, lockar eller fascinerar.
Utan brådska kan han undersöka och njuta av det han funnit för att sedan på nytt söka vägar bortom horisonten.
Tid förlorar mening och vinner i meningsfullhet när rätt tid läggs på varje plats vid varje tillfälle.
Om stegen istället fylls med sträva efter finita mål blir så även sinnet finit.
Den strålande själen trängs in mellan raka murar.
Den hindras i sin flykt av portar beslagna med egots ambitioner.
Förkrympt blir till slut både kropp och själ och dessa stolta pilar når aldrig de mål de var avsedda för.
Kroppen jagar utan vila mot det ständigt undflyende.
Hetsad av sin ryttare stressas springaren med löddrande man till dess att den en sista gång lägger sig ner för att aldrig stiga upp igen.
Bitter blir en sådan skörd när endast ånger och ruinerna efter styvnackad ambition står som det slutliga resultatet.
Ett livs värde kan inte mätas i finita mått.
Ej heller kan det skattas efter antalet ting det funnit efter vägen.
Livets essens är nödvändigheten och det enskilda livets värde kan endast tillfyllest skattas av den som lever det.
Därför kan ett liv på samma plats utan resande fötter vara ett fullt liv även om kroppen föds och ger upp andan utan att ha vandrat till jordens alla hörn.
Köttets förfall behöver inte vara själens förfall och själens resor ger upphov till större mysterier än vad få av oss anar.
Således är vägen en resa utan slut även om kroppen tagit boning i en korsväg och förblir där till dess att den återgår till jorden.
Den Gode Brodern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar