Litteraturläsning i skolan, Sista delen

Så har dammet lagt sig och de sista texterna är inlämnade. Redovisningar är gjorda och betyg är satta. Det nya systemet med A-F vållade mig en del besvär men till sist landade det väl. Personbeskrivningarna blev riktigt bra och det avslutande litteraturseminariet fungerade över förväntan. När vi så kom till frågan om huruvida det var lönt att lägga ett sådant arbete på gamla böcker var eleverna rörande överens: Eftersom det är historier man talar om mycket är det bra att känna till dem samtidigt som man fått upplevelser man kanske inte själv sökt sig till. När jag ställde frågan till mina nior svarade dessa ungefär likadant.

På ett annat plan kan man fundera över om inte man behöver “Frankensteins Monster” i genmanipulationens tidevarv eller Robin Hoods skattefördelning när de giriga tar för stor del av kakan. Kanske är det som så att det säger något om oss som civilisation, just vilka berättelser vi berättar och väljer att minnas

Själv myste jag lite extra och läste om “Robin Hood” än en gång. Därefter gav jag mig i kast med en bok en av mina elever tipsat om som heter “The Sky is Everywhere” men mer om den en annan gång…

Humpty Dumpty rider igen

 

Åtta kilo upp på fyra veckor och varje gång jag böjer mig framåt trycks magen upp under hakan på mig. Jag brukade vara smidig och smal och nu senast stod vågen på nittio pannor. Du kan gå upp lite på den nya medicinen sade doktorn… jovisst men för helvete jag äter ju ingenting. Jag dricker ingen läsk, äter inte godis och äter inte ett halvfabrikat i månaden och så står jag här och kan inte längre se vad jag pissar med på grund av att magen är i vägen.

Sedan finns det alltid någon skojfrisk jävel som är redo att peta en i magen, glatt påpeka hur tjock jag har blivit och sedan föreslå att jag tränar mer…

Nåväl jävla medicin…vaddåmedicin??? Ah jag kanske borde berätta det när jag nu gnäller offentligt.

Under något år nu har jag käkat antidepressiva tabletter och för en fyra veckor sedan så bytte jag preparat. Det är lite svårt att förklara ibland det där med depression. Speciellt när man som jag inte verkar ha något att deppa över. I sådana lägen tycker jag det är besvärligt med ”vänliga” råd om att rycka upp sig när livet för mig är något jag står ut med vare sig mer eller mindre.

Nåväl, innan var jag deppig men rörlig innan knäet pajade. Nu är jag deppig, fet och eländigt trött på mig själv...

90 pannor tung utan att förtjäna det eller också gör jag det….kanske är det lilla jag äter en alltför stor njutning och kanske borde jag lägga av med det också?

Helvetes jävla skitvärld