Jag har nog alltid varit en narr men av någon anledning har jag konstigt nog missat detta. Nåväl, med ålder kommer insikt och insikt kan ibland vara smärtsam. Vi lever och dör med illusioner om oss själva. I grund och botten har jag väl alltid betraktat mig själv som en slags medelmåtta utan särskilda ambitioner eller egentliga talanger att tala om kanske med något undantag: Jag brukade vara rätt stolt över mitt yrke. För mig var lärargrejen något som jag gillade och faktiskt tyckte jag gjorde ganska bra. Nu har jag fått lära mig att så inte är fallet.
Som sagt en narr – en pajas att skratta åt eller en duktig idiot att utnyttja och använda tills det inte finns något kvar att använda. På något sätt är det var jag har blivit och egentligen alltid varit. Av någon anledning tycks det vara så
Nu är frågan vad man gör när man inser att allt det jag varit stolt och glad för egentligen bara är aska – När ingenting man gör eller gjort egentligen betyder något alls?
Hur gör man när man blir och blivit utnyttjad och sedan undanskuffad gång efter annan?
Finns nåd? Finns hopp? Eller borde man bara acceptera, acceptera och sakta sjunka in i mörkret…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar