Jubileer

 

Så här i januari i år firade jag två tioårsjubileer. Det första av dessa var att jag arbetat tio år som högstadielärare med allt vad det innebär. Det andra är att det är ganska exakt tio år sedan min första nybörjargrupp i Aikido graderades. Sedan dess har jag kontinuerligt undervisat både i skola och i dojo utan något egentligt uppehåll. Båda miljöerna har berikat mig något enormt genom åren och det finns väl även en förhoppning om att de elever som vandrat genom mina klassrum haft nytta av sina upplevelser. Tio år kan låta både mycket och litet. I Budosammanhang och i Aikido är det ingenting. Det är komplicerat, krångligt, svårbegripligt, mystiskt och däremellan är det frustrerande besvärligt. Det går dessutom inte att tävla i och ingen lyfter ens ett ögonbryn för någon med ett svart bälte…

…det tar liksom trettio år innan man är cool och efter det så finns det mer att pilla med.

Kort sagt är det en livslång passion eller en som slutar efter ett par terminers plåga – hur det än är är det svårt att förklara. Det är svårt att förklara vad det är som gör att man återvänder gång på gång till att brottas med samma teknik som man lärde sig första dagen på mattan och sedan fortsätter att putsa på till den dag man dör. Samtidigt är det just det.

Man putsar hela tiden och man blir bättre, ända fram till dagen man dör. För mig som haft det lätt för mig gällande läsning och skolarbete har skola aldrig bjudit någon större utmaning mer än socialt. Jag har dessutom aldrig egentligen brytt mig om att lära mig någonting ordentligt.

Detta mönster följde mig som ett snigelspår genom mitt liv och karriär fram till dess att jag flyttat ner till Malmö och påbörjat min lärarutbildning. Ett år in började jag träna Aikido och sedan fördes jag med den vidare. Missförstå mig rätt – jag är inte och har aldrig varit en talangfull aikidoka – jag lär mig vare sig särdeles snabbt eller är särdeles skicklig. Till skillnad från allt annat jag försökt mig på har jag dock fortsatt och fortsatt.

Den kontinuerliga träningen och förändringen har smittat av sig på min undervisning som många gånger rör sig i principer och flöden jag hämtat ifrån dojon. Andra saker som kommer från dojon är känslan av att lära sig tillsammans och känslan av att lära nytt och förändras mest hela tiden.

Tillsammans med mina elever har jag upptäckt världar, begrepp och färdigheter jag inte visste att jag, eller dem, hade. Tillsammans har det hänt något och fortsätter att hända något varje dag. Numer är det en liten trogen skara människor som tränar med mig i Hörby och har gjort så ett par år och det känns ödmjukande att andra människor frivilligt kliver in på min matta varje vecka.

Samma ödmjukhet men också samma glädje känner jag inför mitt klassrum och glädjen över att mina grasshoppers faktiskt kommer dit och är där varenda jäkla vecka. Så grattis på mig och själv hoppas jag att jag får hålla på några år till…. Undrar hur många år jag måste vara högstadielärare innan det blir cool…

 

 

Födelsedagssushi

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under lördagen hade min käraste ordnat med middagen och vi skulle äntligen efter en intensiv vecka och efter att inte ha träffats förra helgen, sitta ner tillsammans och njuta av varandras sällskap. Hon hade handlat, ordnat och fixat och gjort men vaknade lite krasslig om morgonen. Krasslandet blev värre och när jag kom så hade hon massor av feber och det enda hon fick i sig var nyponsoppa…

Nåväl

Sushin var lika fantastisk som den ser ut och jag åt för oss båda…

btw, sa jag att jag älskar den där damen???

 

det gör jag

 

mest

hela tiden

nu också

och nu

 

och nu

 

M

Ulf Ekman

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ulf_Ekman

http://www.ulfekman.org/default.aspx?idStructure=7075

Mina ungar är fucking amazing

Idag provade jag en variant av undervisning jag kallar ”master class”. Själv har jag använt sättet att jobba när jag undervisat Aikido och den trivsamma kombinationen av frivillighet, välvilja, vilja att lära sig och disciplinerad respekt har gjort att det känts mycket fruktsamt. I grunden fungerar det så att man plockar upp ett par elever och instruerar dessa medan resten av gruppen tittar på. Således kan eleverna studera läraren, eleven, interaktionen, det läraren säger och det eleven tolkar av detta. Jag tror att sättet att göra saker är relativt vanligt i teatersammanhang men mina erfarenheter av metoden kommer från min Sensei Stefan Stenudd och en annan aikidolegendar Urban Aldenklint. Stefans inflytande på mig som lärare både på och utanför mattan kan knappast överdrivas och den tid jag tillbringat i Stockholm hos Urban har kompletterat detta mycket elegant.

Nåväl åter till saken. Jag har ofta haft turen att få uppleva fantastiskt begåvade elever och min senaste kull är intet undantag. De kombinerar dessutom denna begåvning med lekfullhet och tålamod och är därmed beredda på att göra utflykter till okända marker där ingenting är vad det ser ut att vara. Under ett antal pass har de därför, utan tydliga instruktioner eller förklaringar, varit tvungna att diskutera, debattera och utsättas för diverse mer eller mindre trivsamma talsituationer där jag försökt att visa aspekter av konsten att tala. När de så kom i morse stod en del grundbegrepp uppställda på tavlan varefter jag behövde en frivillig talare…

…jag hoppades och ville verkligen att det skulle vara någon men jag var fullt beredd på att krascha rakt ner i misslyckandets kyla…

…skulle någon?

Jepp, mindre än en minuts betänketid så kliver en upp utan att veta vad han skall utsättas för och sedan är vi igång…

En timme senare har vi gjort ett par stycken inför hela klassen och sedan arbetade de i grupper och tog över min roll som instruktör.

Det som är saken är att jag är så rackarns stolt över mina grasshoppers som på något sätt alltid lyckas möta upp och som gör saker som på många sätt är både komplicerade och svåra. Man är lyckligt lottad i mitt yrke när man har privilegiet att undervisa sådana elever.

Kära 9A – ni är fucking amazing…

Ps. att jag dessutom idag hade en underbar åtta språkare och en sjua i svenska som gjorde sin första diktanalys redan i höstas gör inte min lärargärning ett dugg sämre Ds.

Jag har liksom alltid sån jäkla tur med mina klasser…