Det svåra samtalet - fortbildning våren 2014

Han är arg när han stormar in i klassrummet – Pappan jag aldrig sett – oftast är det mamman som kommer på utvecklingssamtalen och föräldramötena men den här gången är det pappan. Kanske hade jag önskat att vårt första möte hade varit i ett annat läge men nu är det så här det är. Hans gosse, min elev har varit i en serie eskalerande situationer med både lärare och kamrater. Mest ryker han ihop med lärare och pappan upplever att sonen blivit ett ”svart får” som hela tiden får bära hundhuvudet oavsett om han är skyldig eller inte. Med den information jag har är det svårt för mig att avgöra vad som är vad men precis i detta nu är det inte intressant. Pappan framför mig behöver inte höra skolans försvarstal eller egentligen att vi petar i saken. Han är där för att han är orolig för sitt barn och han är naturligt arg eftersom situationen är allvarlig. Vi resonerar och någonstans i vårt samtal verkar han förstå att det jag vill är detsamma som det han vill: Att sonen skall kunna lämna skolan och söka sitt gymnasium i full besittning av de kunskaper han behöver för att kunna göra sina egna val och att han dessutom mår bra med sig själv och med skolan. Någonstans möts vi och får till en lösning där vi i nästa steg gemensamt med sonen skall arbeta vidare…

Här bryts vårt samtal med en kort applåd – situationen är förvisso känd men just detta tillfälle är fiktivt. Pappan är en skådespelare och vi har just inför kollegorna spelat upp den scen jag just beskrivit. Scenen stöts och blöts. Den analyseras och vrids på till dess att vi naturligt tystnar.

Själv gör jag mitt bästa för att dölja den nervositet som situationen inneburit. Jag är inte van vid att nagelfaras på det här sättet men både kollegorna och skådespelaren/pappan är vänliga när de diskuterar mitt tillvägagångssätt. Bäst tycker jag att det blir när pappan själv beskriver hur han upplevt vårt samtal. Det är en feedback som jag inte ofta får när jag arbetar men här kan jag till och med fråga hur han upplevde vissa delar.

Hela upplägget är en del i en utbildningsdag om de många svåra samtal vi som lärare hamnar i. Det är två skådespelare som varvar olika ”fall” och dyker upp i klassrummet när de är ledsna, arga, oroliga, fobiska och det tar bara sekunder in i mötet innan man glömmer att man har publik. Den bistra föräldern tar hela uppmärksamheten och tio minuter senare är det som att kliva ur något som varit verkligt med en viss lättnad.

Möjligheten att direkt kunna diskutera, att se andra hantera svåra situationer och att faktiskt kunna ställa frågor till vår upprörda förälder ger många tankar och funderingar kring hur man gör och vad man behöver göra för att lyckas.

Själv är jag djupt imponerad men också lite förvånad över hur lätt det var att dras med i rollspelet och helt glömma bort de människor som satt runt omkring och tittade. Jag är också väldigt glad över en utbildningsdag som tillförde information och som utvecklade tankar, förvisso inga färdigbearbetade men nya tankar…de du

För den som vill veta mer om kursens skapare:

www.fridfreud.se

I skolstarten

Magnus