På väg mot dojon så funderar jag över om det inte borde bli massor av iriminage idag. Det tar tio minuter från hemmet till Älvdalsskolan och hela vägen grunnar jag över olika ingångar och angreppsformer. För att vara riktigt ärlig har jag grunnat över passet ända sedan jag åkte från jobbet vid halv fyra-tiden. Så här vid sju när vi bugar in, blir det en kort uppvärmning, lite fall och sedan…
Tids nog lyckas jag komma fram till en iriminage efter att ha ägnat tid åt att gå och stå och massor av tenkan. När timmen är slut är vi svettiga och glada. På ett sätt är jag rejält glad åt att jag inte måste lägga upp mina lektionsplaner innan träning. Jag slipper också skriva personliga utvecklingsplaner och behöver inte svara på varför jag inte gör vissa saker i en viss ordning. Det ger en dynamik där jag kan svara på frågor som ställs på mattan direkt. Vi kan söka tillsammans och i stunden. Naturligtvis håller jag någon slags hel plan för vart vi skall komma och jag håller reda på vilka tekniker som behöver övas men den är inte särskilt tidsbunden och den är inte heller särskilt strikt.
I skolans planfixerade värld skall vi skriva individuell utvecklingsplan, åtgärdsprogram, mobbingplan, samverkansplan, riskprognos, skräckplan, matplan, skåpplan, plan för planerandet av planläggningen för plan och så vidare. Ju fler planer ju mindre elevtid. Det finns en otrolig övertro på att det blir bättre bara man skriver en plan. Personligen tror jag att jag gör bättre nytta i klassrummet undervisandes tillsammans med elever än om jag sitter på något kontor och petar i en plan.
Jag blir mer och mer övertygad om att skrivbordsterroristernas planskrivningar bara är ett sätt för de värdelösa att motivera sin existens på.
Så här på kvällen funderar jag över morgondagens lektioner i Svenska och Engelska – Jag tror det blir iriminage imorgon…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar