Läsandes Peter F. Hamiltons Commonwealthböcker

När jag som elvaåring tuggade Isac Asimovs böcker om Stiftelsen Blev jag helt uppslukad av den framtida världen och de många ting den erbjöd mig. Jag hade läst Sci/Fi innan men inte med en sådan enkel berättarglädje som den som dolde sig i denna triologi. Min far, som var den som pekade ut böckerna för mig lät mig förstå att det fanns mycket mer att upptäcka i dessa alternativa världar och dessa passade mig förträffligt.

Efter att ha tappat kontakten med genren under nästan tio år köpte jag så Peter F. Hamiltons Pandora's Star och sedan placerade jag den på min hyllmeter olästa böcker. Där förblev den sedan stående i glömska och som vissa andra verk jag lovat mig läsa så flyttades den allt längre bort. Brist på läsvärt material fick mig dock att greppa denna rätt så imponerande bok med sina 1180 sidor och vilken resa den bjöd på. Det här var rymdopera med extra allt. Cybernetiskt förstärkta människor, Artificiell Intelligens, konspirationer och invasioner av raser bortom mänskligt förstånd och i allt detta en djup mänsklig kärna av människor man kan tycka om och följa med. I den första boken släpps en helt okänd ras rymdvarelser lös ur en slags “Dyson-Sfär” konstruerad av en okänd högre intelligens. Den tidigare innestängda rasen visar sig ha allt annat än fredliga avsikter och inleder snabbt ett intergalaktiskt utrotningskrig. Bokens många trådar innehåller dock så mycket mer än denna konflikt. När den når sitt slut följer vi tjugo olika människor på äventyr av personliga och kosmiska karaktärer. Lyckligtvis följer så Judas Unchained, fortsättningen och avslutningen på en fantastisk och fantastiskt underhållande historia. Det är enormt intressant att följa de många detaljer som dessa böcker innehåller om hur människor valt att leva och utvecklas. Kloning och återinstallation av minnen gör människan praktiskt taget odödlig. Kroppsmodifikation och tekniska lösningar gör oss till cybervarelser konstant uppkopplade mot ett pangalaktiskt nät där allt är tillgängligt. Peter F. Hamiltons världar visar på många sätt hur människans möjliga steg in i framtiden skulle kunna se ut om en tusen år eller så. Det är både behagligt och oroande och oerhört trevligt. Om man som jag gillar att läsa om saker i riktiga långserier så är det väl värt att nämna att han återvänder till sitt “Commonwealth” femtonhundra år senare i sin Void-triologi. Men den får jag ta vid ett annat tillfälle.

Magnus