Vägens Femte Kantat

Att leva är att vara i ständig rörelse och i ständig förändring.

Sann förändring och därmed utveckling sker i samspel med de man möter på vandring med öppna ögon.

Sånger i kanon, klanger och harmonier, crescendon och diminuendon, själva dialektiken mellan instrument i vitt skilda sektioner av en orkester - Solon, duetter, blåtoner och klangexperiment – På dessa sätt är naturen hos den musik vi skapar tillsammans och i den naturen bör interaktionen mellan människor vara.

En del människor fruktar detta så starkt att de söker styra sin omgivning med partitur så rigida att musiken klingar död mot en grå himmel.

Sådana människor hävdar att just de har sanningen och kedjar därmed sina sångarfränder till sitt orkesterbås och gör dem till slavar.

Slå hårt och utan nåd då någon söker kedja din hals och tygla din röst.

Är det icke sagt att du inte har någon annan rätt än att göra det som är din sanna vilja?

Att leda andra till ljuset – Min sång är av gud och därmed den enda sanna – Jag gör det goda för mina medmänniskor och därmed räddar jag deras själar till gud.

Så talar den mörke dirigenten – Så talar den vars kärl flödar över av svart förruttnelse – Så talar livets förrädare och de levande dödas härförare.

En sådan sång om kärlek dånar av undergång och till dess toner vandrar skuggornas arméer över saltade jordar, dess generaler förblindade av sina egna vanföreställningar.

Slå vakt sångarfrände om din egen röst även då du sjunger i kör.

Lägg till men lämna den som alltför strikt söker att få alla stämmor att låta likadant.

Slå vakt om dig själv så att du inte tror dig så unik att du inte längre kan sjunga tillsammans med andra.

Minns hur de bleka och blodfattiga sitter på sina kammare och som i feberdröm stirrar ut på ett liv de inte längre har någon kontroll över.

Vad för visdom kan en självspäkare ha funnit när han inte ens förstått kärlets princip?

Minns dessa kungar av aska som i sin förmätenhet sitter till doms över dem som tusenfalt överträffat de själva i själva livets mysterier.

Vad för nytta gör Livets Elixir eller kunskapen om dess skapande för den som lever i ensamhet?

Sjung så tillsammans med andra och förgör uppfattningen om ditt eget unika väsen.

Blott ett ögonblick av tystnad i det inre rummet är nog för att det sant unika skall stiga ur din strupe och ur ditt hjärta.

Inte från något håll kommer uppenbarelse.

Låt dig därför upptäcka andra sånger, klanger och harmonier.

Ge dig hän åt de toner som tillägnas dig och frukta aldrig att dessa skall göra din egen sång mindre värd.

Således står det klart att utveckling är dialektik.

Få är de sanna tysta som i sitt hjärta hör guds sånger.

Dessa som vandrar med Eremitens princip brinnande framför sig brinnande som en klar låga framför sina ögon gör inte våld på sin utveckling då de känner Sfinxen och härskar över Tystnaden.