Han är arg när han stormar in i klassrummet – Pappan jag
aldrig sett – oftast är det mamman som kommer på utvecklingssamtalen och
föräldramötena men den här gången är det pappan. Kanske hade jag önskat att
vårt första möte hade varit i ett annat läge men nu är det så här det är. Hans
gosse, min elev har varit i en serie eskalerande situationer med både lärare
och kamrater. Mest ryker han ihop med lärare och pappan upplever att sonen
blivit ett ”svart får” som hela tiden får bära hundhuvudet oavsett om han är
skyldig eller inte. Med den information jag har är det svårt för mig att avgöra
vad som är vad men precis i detta nu är det inte intressant. Pappan framför mig
behöver inte höra skolans försvarstal eller egentligen att vi petar i saken.
Han är där för att han är orolig för sitt barn och han är naturligt arg
eftersom situationen är allvarlig. Vi resonerar och någonstans i vårt samtal
verkar han förstå att det jag vill är detsamma som det han vill: Att sonen
skall kunna lämna skolan och söka sitt gymnasium i full besittning av de
kunskaper han behöver för att kunna göra sina egna val och att han dessutom mår
bra med sig själv och med skolan. Någonstans möts vi och får till en lösning
där vi i nästa steg gemensamt med sonen skall arbeta vidare…
Här bryts vårt samtal med en kort applåd – situationen är
förvisso känd men just detta tillfälle är fiktivt. Pappan är en skådespelare
och vi har just inför kollegorna spelat upp den scen jag just beskrivit. Scenen
stöts och blöts. Den analyseras och vrids på till dess att vi naturligt
tystnar.
Själv gör jag mitt bästa för att dölja den nervositet som
situationen inneburit. Jag är inte van vid att nagelfaras på det här sättet men
både kollegorna och skådespelaren/pappan är vänliga när de diskuterar mitt
tillvägagångssätt. Bäst tycker jag att det blir när pappan själv beskriver hur
han upplevt vårt samtal. Det är en feedback som jag inte ofta får när jag
arbetar men här kan jag till och med fråga hur han upplevde vissa delar.
Hela upplägget är en del i en utbildningsdag om de många
svåra samtal vi som lärare hamnar i. Det är två skådespelare som varvar olika ”fall”
och dyker upp i klassrummet när de är ledsna, arga, oroliga, fobiska och det
tar bara sekunder in i mötet innan man glömmer att man har publik. Den bistra
föräldern tar hela uppmärksamheten och tio minuter senare är det som att kliva
ur något som varit verkligt med en viss lättnad.
Möjligheten att direkt kunna diskutera, att se andra hantera
svåra situationer och att faktiskt kunna ställa frågor till vår upprörda
förälder ger många tankar och funderingar kring hur man gör och vad man behöver
göra för att lyckas.
Själv är jag djupt imponerad men också lite förvånad över
hur lätt det var att dras med i rollspelet och helt glömma bort de människor
som satt runt omkring och tittade. Jag är också väldigt glad över en
utbildningsdag som tillförde information och som utvecklade tankar, förvisso
inga färdigbearbetade men nya tankar…de du
För den som vill veta mer om kursens skapare:
I skolstarten
Magnus
