Vägens Fjärde Kantat

 

Att sträva efter något är att försöka nå det ouppnåeliga.

Det är att sträcka sig mot månen eller att följa regler vars ramar är så strikta att intet mänskligt bröst är härdat nog för att följa dem.

Detta gör arbetet till ett ständigt utrymme för förändring och förbättring.

Allt går att föra till nya nivåer eftersom målet ständigt är föremål för sann strävan.

I vila gläds vandraren över hur stor del av resan det är som trots allt fortfarande ligger framför honom.

Dygd växer ur varje handling som strävar.

Att trakta efter något är att söka genvägar till ett mål man söker äga.

Med hungrigt hjärta och snabba ben närmar man sig målet utan annan omtanke om sin omgivning än att avgöra om den utgör ett hinder framför målet eller inte.

Den goda skörd som färden framåt och strävandet lovar faller osådd på ofruktbar mark.

Tusen faller för det enda och detta endas värde minskar i samma proportion.

På detta sätt finner sig många stående med ödsliga hus fyllda med saker av stort värde men utan själ.

De ting de samlat väger tungt på trötta skuldror.

Långsam blir rörelsen hos den som bär alltför mycket och begränsad blir den som har alltför många ting att överblicka och bevaka.

Vägens Tredje Kantat

Det är inte din sak att styra andras själar.

Icke heller att uttala dom över deras liv eller sättet de valt att följa sina vägar.

Ödmjuka dig i din kontakt med andra och sök förståelse istället för konfrontation.

Att träda tillbaka för att lyssna är inte att överge sin ståndpunkt utan snarare för att berika denna med vinklar man kanske själv inte ens anat.

Det är dock heller inte din sak att trampas under den okänsliges fötter.

För mycket backande kan hindra din resa och göra vägen omöjlig att företa sig.

När det inte längre går att stiga åt sidan och du är belägrad av de profana är det tid att ge din motståndare en varning.

Om belägringen inte upphör har din motståndare valt sin egen undergång och därmed befriat sig själv från rätten att vara fredad.

Hugg så utan glädje och utan större nåd än vad som visats dig.

Det är aldrig av godo att söka strid och det är den yttersta av brister att söka strid med gäster vilka du inbjudit till din egen boning.

Alltför stor undfallenhet är dock en begränsning av den egna viljan och därmed en synd som bör undvikas så att din boning inte blir ett tillhåll för snyltare.

Var så stark i din övertygelse, stolt i din hållning och framåt i din själs strävanden.

Möt vandrare med respekt och gäster med frikostighet men låt dem inte håna dig vid ditt eget bord eller vanhelga ditt tempel.

God Jul Grasshoppers

Dagen som börjat med att gräva sig ut från parkeringsplatsen avslutades med att gräva sig in på parkeringsplatsen igen efter att ha stått fastkilad i en och en halv timme. Skolavslutning och betyg och lite fika och…

En av belöningarna med att vara lärare är att man får se saker utvecklas och man får se hur arbete ger enorma skördar. Jag upphör aldrig att förvånas och imponeras av mina elever och arbetskamrater i den gemensamma malström som är vår arbetsplats. I år var det speciellt ett jäkla betyg i engelska som jag verkligen längtat efter att se. Till nästa termin finns det massor att arbeta med och ibland blir man lite trött…

Då och då träffar man sedan på gamla elever och dessa berättar om vad som hände sedan. Någon hör av sig och vill ha hjälp med en uppsats de skriver på gymnasiet och en annan färdas till Frankrike och vill ha hjälp att kontrollera ett mail. Någonstans i detta försvinner tröttheten och oron och man tvingas att inse att väldigt mycket faktiskt ordnar sig.

Jag är en man som älskar mitt yrke därför att jag får privilegiet att vara tillsammans med så underbara människor. Och vem behöver egna ungar när man är omgiven av en sådan mängd fantastiska…

Åh apropå bilden så var det någon på lärarhögskolan en gång som påstod att man aldrig fick röra sina elever så jag gör inte det…jag ljuger aldrig heller

Domo Arigato Gozaimashita Grasshoppers

God Jul & Gott nytt År

Ät inte gul snö & spräng inte bort kroppsdelar ni gillar

Vi ses i Januari

Magnus

Vägens Andra kantat

Ur Clavicula Salos

Att vandra vägen fram för att blott få skymta det som är bortom nästa krön är en resa utan slut.

Fri kan så den resande stanna vid varje ting som fångar, lockar eller fascinerar.

Utan brådska kan han undersöka och njuta av det han funnit för att sedan på nytt söka vägar bortom horisonten.

Tid förlorar mening och vinner i meningsfullhet när rätt tid läggs på varje plats vid varje tillfälle.

Om stegen istället fylls med sträva efter finita mål blir så även sinnet finit.

Den strålande själen trängs in mellan raka murar.

Den hindras i sin flykt av portar beslagna med egots ambitioner.

Förkrympt blir till slut både kropp och själ och dessa stolta pilar når aldrig de mål de var avsedda för.

Kroppen jagar utan vila mot det ständigt undflyende.

Hetsad av sin ryttare stressas springaren med löddrande man till dess att den en sista gång lägger sig ner för att aldrig stiga upp igen.

Bitter blir en sådan skörd när endast ånger och ruinerna efter styvnackad ambition står som det slutliga resultatet.

Ett livs värde kan inte mätas i finita mått.

Ej heller kan det skattas efter antalet ting det funnit efter vägen.

Livets essens är nödvändigheten och det enskilda livets värde kan endast tillfyllest skattas av den som lever det.

Därför kan ett liv på samma plats utan resande fötter vara ett fullt liv även om kroppen föds och ger upp andan utan att ha vandrat till jordens alla hörn.

Köttets förfall behöver inte vara själens förfall och själens resor ger upphov till större mysterier än vad få av oss anar.

Således är vägen en resa utan slut även om kroppen tagit boning i en korsväg och förblir där till dess att den återgår till jorden.

Den Gode Brodern

Vägens Första Kantat

Ur Clavicula Salos

Att gå en Väg innebär att det är oundvikligt att andra går jämte, framför och bakom dig.

De går samma eller liknande vägar vars steg är skilda från dina blott på grund av små variationer i steg eller anslag.

Trots detta är det ett universum mellan dig och de som färdas i din närhet.

Många av de du möter är fyllda av övertygelsen att just deras väg är den rätta och detta inte bara för dem själva utan även för alla andra runt omkring dem.

Vissa leder så andra i bojor efter sin egen väg.

De bojor med vilkas hjälp de snärjt sina offer tär själar och försvagar viljan.

De matar kedjebäraren som navelsträngar och förtär sina offer långsamt och med mycken bitter smärta.

Sådana kedjebärare är vampyrer vars själar förvridits av ambition och självgodhet.

De söker ständigt nya offer och låter även de redan fångade snärja andra.

De är Pest och bör behandlas såsom sådana sjukdomar, med eld och isolation.

Deras rörelsefrihet bör begränsas och deras underhuggare jagas bort från de svaga och de oskyldiga

Ve den som kommer i deras väg utan att känna dem för vad de verkligen är.

Tag akt ty de är starka i sin övertygelse, konstfärdiga i sitt tal och förtrollande i sin illvilja.

Känn dem på deras likriktning och deras önskan om att förändra dig till sina egna avbilder.

Värj dig med kraft ifrån deras kedjor och stålsätt ditt hjärta mot deras förförelser.

Vet att ingen profet som sätter sig själv som mönster för andra ager kraften att förmedla livets mysterium.

Sök dock aldrig att bryta någon annans boja då du med sådana handlingar osökt som räddare kommer att binda den befriade till dig.

Den befriade som inte själv gjort sig fri söker nya bojor att ersätta de gamla med ty sådan är den viljesvages natur.

Dela frikostigt med dig av det du lärt dig.

Håll inga hemligheter utan visa dina medresenärer ställen där marken inte bär.

Ge och låt de du möter själva avgöra vad det önskar göra med det du givit dem.

Den Gode Brodern

Svärdets Kantat

Ur Clavicula Nox

Svärdet är ett ting
Ting äger inte synd, skuld eller vilja
Den som hanterar svärdet ger det dess uttryck och anda
Det hanterade svärdet vibrerar genom universum och förtydligar krigarens hjärta
Lögnen blir en omöjlighet i huggets enkelhet.
Eggen skär genom slöjor och pekar mot den avskalade sanningen.

Den som lär sig svärdet lönas i hållning och sanning
Den som ryggar från svärdets dödlighet förlorar en viktig aspekt
Att dra ett svärd mot en annan människa är dödens väg
Att anträda dödens väg men att kunna avstå från att hugga är dygd
Ett svärd som enbart dras i vrede och våld är ett dött ting
Att kunna handla och att handla är två skilda ting

Det religiösa svärdet är oftast för skarpt
Det esoteriska svärdet är oftast för slött
Det filosofiska svärdet är oftast för ensidigt
Det mondäna svärdet är oftast för grovt
Hjärtats svärd är tvekans, skönhetens och sanningens svärd
Hjärtats svärd har en hård egg och en mjuk kärna

Hjärtats svärd har en hård egg och en mjuk kärna

Den Gode Brodern

Sorgens Kantat

Ur Clavicula Nox

Vet människa att livet är sorg uppå sorg utan annat att hoppas på än att förlösas innan nya sorger tynger en panna redan lagd i de djupaste veck.

Ju mer liv man ges desto större insikt om den bittra bägarens fulla djup och desto tyngre pressar det hjärtat till en allt hårdare skapelse.

Ett sådant hjärta av diamant, pressat av tryck och tid till jordens hårdaste material, gör stum skönhet av det som borde vara levande och föränderligt omfamnande.

En del hjärtan svartnar endast till svartaste kol och saknar sedan styrkan att forma bitterhet till skönhet.

De blir till gift vars smitta befläckar varje hjärta de sedan berör.

Med denna insikt finns det de som säger att all lycka är illusion och att livet är ett slavhjul man bör arbeta sig fri ifrån.

Andra hävdar att bara den döende guden är stark nog att befria hjärtat från sin sorg.

Är då icke människan gudomlig?

Är icke människans hjärta en gudaboning och det lovade templet?

Är icke hjärtats väg den väg till frälsning som var och en kan vandra oavsett vad man väljer att kalla sin gud?

Att frukta sorgen är att ge den makt, att omfamna den är att göra den till en tillgång.

Sorgen är en nyans av livet lika nödvändig som kärleken och glädjen.

Låt din sorg bli den bittra smak som förhöjer andra smaker och ger färg åt din konst.

Låt livet vara fullt även när det gör ont.

Den Gode Brodern

Dummare än Söder

Mitt favvis-uttryck "dummare än en låda" är numer utbytt mot "dummare än Söder"
En kortstudie av hans gärning och uttalanden visar att lådan är inte bara en bättre låda utan även en bättre medborgare och representant för mänskligheten. Jag ber därmed lådan om ursäkt för det eventuella lidande jag orsakat

Studera gärna ett exempel nedan:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7999379.ab

Tacitus et Occultus

 

Innan Ordet var Tystnaden i vilken det som var någonting kunde kontemplera sig självt i förhållande till det Intet som var överallt. I tystnad och i intet betraktade det sig självt och sade: Jag Är.

Sålunda lät sig intet skjutas undan och göra plats för det som skulle vara någonting.

I sin visdom, nyfikenhet och storhet lät sig detta Jag Är spridas över den duk som intet spänt upp och ordet satt i rörelse. Varje punkt fylldes från en outsinlig palett av variation av färg, ljud, dröm, smak, eter, ande et al. Det som varit något redan innan något betraktade sig självt och fann att det var två, i mening och syfte just att kunna betrakta sig självt. Sålunda blev allt annat två men i den oändliga variation av två som var det som var något innan något. Sålunda kunde också två bli ett och två bli Noll. När så universum slutat koka och det som var kosmos tittade in mot sig självt förbands universum i Livets väv ur vilken den eviga floden gjorde rörelse möjlig. Genom allt som levde sipprade, plaskade, lekte och smekte floden varje lem som höll livets gnista. Därmed var allt förbundet och därmed återvände allt till det som varit något ända sedan det inte fanns något. Ur den själ som var Eheieh, eller ”Jag Är”, sköt oräkneliga strålar vilka var de frön av liv som i sinom tid steg fram som det ursprungligas avbild.

Till synes var dessa dualiteter och således imperfekta utan varandra. De tittade på sig själva och kallade sig människor. Delade som himmel och jord kände sig människan ofullkomlig trots den gudomliga gnista som bodde inom henne och trots det eviga flöde som gav henne liv. Hon klagade, krigade, grät, skrek och led i sitt sökande efter den fullkomlighet hon inte kunde se men ana inom sig. Hon såg att det var skillnad och tillskrev denna skillnad en ordning som var absurd och sedan levde människan i den absurditeten. Hon såg att vissa var annorlunda och sökte andra vägar och kallade dessa styggelser. Hon gjorde skillnad på ett ting och ett ting och sedan skillnad på sådant som inte kunde åtskiljas. Därefter satte hon värde på det som inte gick att värdera och genom detta så satte hon också ett pris på sig själv. Hon förväxlade köttets form med den sanna dualiteten och rangordnade sedan köttet på ett sätt som var hädiskt i den högstes ögon. Inom henne tystnade den sång som en gång lett henne på vägen till den fullkomlighet som var hennes. Fruktans portar och villfarelsens labyrinter omgärdade den hjärtats sång ur vilken själen och därmed det gudomliga talade till människan. Sann delning uppstod i den avgrund som bildades mellan människans huvud och hennes hjärta. Berövad sin fullkomlighet sörjde människan och sökte svar på sina brister inom och utom sig själv. Bestulen sin krona och berövad den härd som var hennes hjärta tog hon så sitt sköte och den rot som var hennes innersta låga och delade den från sitt hjärta såsom en spegel av den avgrund som redan delat henne en gång. Sålunda lyckades människan förbanna sin rot sin härd och sin krona och genom att skilja dessa åt blev de ofullkomliga och utan substans.

Människan föll så i förtvivlan och sökte bland skuggor det som gått förlorat i ljus. Vare sig Eld vatten eller salt ville uppenbara sig och människan såg skuggorna växa sig allt större och allt starkare. Ur skuggorna vaknade minnena av det ursprungliga ljuset och människan formade nycklar vilka kunde öppna portarna till det inre där det sanna mysteriet bodde. Få var de nycklar som var fullkomliga och få var de vägar som ledde rakt in i den hjärtats kammare ur vilken saker uppenbarades. Eftersom människans hjärta var fördolt och hennes sinne fördunklats var det vissa som ansåg att endast deras nyckel var den rätta för alla varelser. Dessa drev med eld undan alla andra och deras handlande slog deras själar i bojor på ett sätt som ingen annan handling kunnat göra. Några av dem odlade hjärtan av is eld och järn och deras dåd var många och fann ingen nåd i himlen eller någon annanstans. Andra fann att det sanna hjärtat var fördolt eller ockult och svepte sig själva i detta ockulta, detta fördolda av guds natur givna. De höll heliga och hemliga de texter och ord och gester som kantade stigarna kring universum. De grävde ner vägvisarna och dolde ingången till templet. De byggde bålverk av illusioner kring de sanna nycklarna. Deras hemligheter var dock som barnets som viskas från öra till öra. Orden förvreds och förvrängdes till dess att tiden och blotta avståndet från källan gjorde att de var obegripliga yttranden på ett språk förlorat i avgrunden. Till slut frågade man sig: Är det meddelande som först viskas detsamma som det som slutligen återvänder? Svaret fyllde de församlade med stor sorg och man begav sig åt olika håll med varsin liten bit av hemligheterna.. De brutna bröderna vaktade svartsjukt på sin lilla bit och ju längre tiden gick ju mindre mindes man av dessa tings sanna innebörd. Större och större och mer och mer komplicerade blev de bländverk som en gång skapats för att dölja det som inte bör döljas. Till slut hade det bildats hela mönster och i dessa framträdde nya gudar och nya monster att befolka himmel och helvete med. Människan stod delad i vrede och ställde himmel mot helvete, gud mot gud och broder mot broder.

I sorg och förtvivlan rasade hon så mot sig själv och fann ingen frid även om hon följde även de mest osannolika påbud. Hon införde tyrannier och störtade dessa i fördärv utan att nå åter till hjärtats väg. Hon längtade och suckade och dräpte och förgjorde och intet dövade den molande smärta som åt sig in vid hennes bröst. Hon förbröt sig mot sin egen natur och försköt till och med sin egen kropp eller ting sprungna ur hennes kropp. Hon skådade sitt eget kärl och fann det orent såsom hennes sinne fördärvats av den avgrund som skiljde henne från den del av henne själv som var gud. Hon omgärdade sig med tabun och förteckningar över synder så att hon kunde förbryta sig mot dem alla och sedan störta sig själv i det helvete hon skapat. Hon förgjorde kärleken genom att gradera den och klä den i strikta kostymer. Det tudelade och det som delats av nödvändighet sprang i tusen bitar och spreds över världens hörn och split var dess näring och opposition dess form.

Det som var är och skall vara och som stod för Ordet kände sorgen och delningen i de myriader som också bar den gudomliga gnistan. Som irrbloss flammade de upp i korta insikter för att sedan kastas ut i det svartaste hav och försvinna. Det stora missförstånd som en gång följt den första tudelningen stod nu som en avgrund i vilken myriader kastade sig ut för att falla i bitterhet och okunnighet. Brydd lät så Drömriket forma kartor tillbaka till himlarna. Genom hela skapelsen spreds dessa kartor till öppna och ärligen sökande kärl. Sådana kärl blev ofta både profeter och martyrer då människan är en varelse vars hårda sida är lättskrämd och våldsam. Många var de som förgjordes blott därför att de dryftade sanningar som inte längre passade de vridna doktriner som etablerats i tiden efter avgrunden. Bit för bit återskapades dock de sanna orden men dessa var svåra att finna och väl sprida över land och hav. Många hade dessutom höljts i dunkel för att skydda dem från de förvridnas förstörelselusta. Detta dunkel blev snart lika viktigt som själva kartan och därmed gick många stigar förlorade.

Några av de brutna bröder som i sin förtvivlan sökt sig till ensamma platser där ingen annan röst än deras egen kunde tala för, mot eller till dem råkade så på ögonblick när de icke längre förmådde tala och den tystnad som därmed följde föll djup och tung inom dem. De blickade in i det fördolda och det som de hållit hemligt och såg den korruption som vuxit sig stark i de slutna rummen. Vad som en gång varit salar till brädden fyllda av kunskap var nu bassänger av svartnat vatten ur vilka dunster av förruttnelse angrep varje näsa och svalg. De såg hur böckerna förvanskats och hur ordet tagit perversa former. I tystnaden blev de varse hur ordnarna odlat män vars högsta nöje varit att klä sig alltmer utstuderat samtidigt som de skapat allt större åtskillnad mellan sig själva och andra. Tron på den egna doktrinens ofelbarhet var som ett gift som fördes från lärde till lärjungar och från präster till fallna. Ockult – fördolt var det som stod i mörker och det som stod i motsats till det som den Högste avsett med sin tystnad och sitt tysta exempel. De brutna bröderna klev så utanför det fördolda och in i den tystnad där de i sanning kunde se sig själva. Delade och uppdelade skådade de sin motpart i sig själv och förstod sanningen i den första dualiteten. De vände sig mot himlen och sade: Du som är bortom allt vad jag är. Du som är den som var, är och skall vara. Förlåt en sådan dåre som jag som så länge varit blind och döv. Jag som i sanning är delad för föreningens möjliga mirakel.

Uppfyllda av den himmelska friden begav de sig ut att lära människan den tystnad och förening i tystnad som var deras Väg och världens glädje. De gjorde sig av med det fördolda och dolde varje hemlighet så att den blev uppenbar för var och en som så önskade. Således blev det så uppenbarat att det fördolda icke var det tysta och att tystnaden var helgad men icke det ockulta. Vissa byggde så tempel inom sig medan andra bar sina tempel med sig. Varje plats blev helig och varje hjärta en möjlig boning för ett tempel .Varhelst livets vatten flödade fritt och fritt givet klingade de toner som visade vägen till den högste. Sålunda var förbundet åter och sanningen återförd till bröder och systrar. Att åter få människan att lyssna till sitt hjärta var dock ett arbete som ännu icke är avslutat. Lång och svår är den väg som människan envist bekämpar.

Frater Clavdio

Narrsång

När natten blir till dag
och allt som finns kvar, är bara jag
då smakar vinet bittert, smakar fel
Jag har hört så många sanningar
svart är vitt och upp är ner
men det jag har förstått är bara en sån liten del

Narr säg mig varför
du vandrar så blind
med hela världen i din famn
och tårar på din kind
Vart går dina vägar
när solen har gått ner
en blinkning där bland skuggorna
sen finns du inte mer

Du finns inte mer

När mörker bryts av ljus
när gryningen stjäl drömmars brus
då ser jag allt det där jag aldrig ser
Bland ruiner av ett tusenfalt
saker som jag borde gjort
alla vägar som jag gått en gång och aldrig mer