måndag 17 mars 2014

Sensei


När jag berättar vad jag gör brukar den jag berättar för antingen beklaga, titta med en ömkande blick eller fråga:

-Är inte det jobbigt?

eller

-Hur orkar du?

Skall jag vara ärlig så gör jag inte alltid det. Det finns många tillfällen då jag letat och funderat över andra arbeten, tänkt på att utbilda mig till något där jag får gå hem efter jobbet utan den där klumpen i magen - den där känslan av otillräcklighet som är en distinkt del av min vardag. Ändå återvänder jag till klassrummet gång på gång och något mer än det välkändas bekvämlighet är det som drar mig och för mig dit. 

Politiker och tjänstemän har i åratal kapat, skurit och hyvlat i skolan på ett sätt som gjort att det idag inte finns några extrautrymmen att lösa saker på. Det här gör att den där hysteriska känslan av otillräcklighet söker varje tillfälle jag inte är i skolan. Att gå på kurs, vara sjuk eller gå på möten drabbar mina elever och ansvaret är mitt. Strukturerna runt och administrationen runt det vi gör som lärare har skurits än hårdare. Med det blir det svårt att hålla sig vass när tiden äter upp oss och det dåliga samvetet alltid används som en metod att krama än mer ur läraren.

Sättet man bemöts som lärare är många gånger också riktigt deprimerande. Det är som om man vore en skurk ute efter att plåga små barn eller någon form av automaton som alltid, oavsett tid eller plats skall ta ansvar för lite av varje med en magisk förmåga att lösa problem som ingen annan kan.

Det blir komiskt och  tragikomiskt och ibland bara sorgligt.

Kanske borde man säga enkla saker man inte borde behöva säga:

Det går inte att stoppa ett bråk mellan två arga femtonåringar utan att använda någon form av fysiska maktmedel och detta innebär att det finns en risk att kombattanterna skadar sig. Det är inget konstigt. Blockerar jag ett slag blir det ett märke där min arm kom i kontakt med min motståndares. Tar jag tag i en arg 70-kilosperson kommer det att synas om personen gör motstånd. 

Det går inte att lära sig läsa utan att läsa lika lite som att du kan lära dig spela gitarr utan att faktiskt använda instrumentet.

Att kalla läsning en förmåga beroende av intresse i vårt moderna infromationssamhälle är dumt. 

Du får det besvärligt om du inte kan läsa, skriva och räkna på grundläggande nivå och det finns inget sätt att göra det utan att arbeta med det och vissa moment tar tid.

Pojkar klarar av att ha med sig sitt material alldeles själva - De är inte behjälpta av att mammor och välmenande damer stjälphjälper dem genom skoltiden.

När en lärare tillrättarvisar ett beteende som inte är önskvärt innebär det inte att man måste ha filmade bevis eller utredningar för att överbevisa någon. Ta det och gå vidare. Sluta låtsas som det är en katastrof när man blir ombedd att inte spotta på golvet eller skrika "jävla fitta" till den som just gick förbi.

Nåväl det finns fler saker jag skulle vilja säga men det finns kanske fler tillfällen...

Under massor av år har jag roat mig med kampsporter och de senaste femton åren har jag tränat en komplicerad och trivsam form kallad Aikido. Jag älskar dojons blandning av goda humör och tydliga struktur. Kamrater som kämpar med sig själva och lära sig av varandra och längst fram står Sensei - Läraren

Sensei betyder lärare och det är en titel som för mig betyder massor. Min Sensei har gett mig mer än vad jag kunde vågat hoppas på och förmodligen mer saker han inte ens tänkt på. Mitt sätt att hedra den lärdomen är att i min egen dojo föra vidare och efter bästa förmåga lära ut det jag lärt mig. Sensei -lärare är inte en titel han tagit sig själv utan den är given honom av massor av elever och för mig är det en av de vackraste titlar jag vet.

När en elev i skolan kallar mig "sin" lärare är det för mig en förpliktande hederstitel. Det fyller mig med en stolthet och en medvetenhet om att det kräver att jag levererar. För mig blir lärare något fint, en hederstitel, ett erkännande om att jag bidragit med något viktigt. På samma sätt fyller mig elever med stolthet när de återkommer till min dojo år efter år. Uppenbarligen finner de att det gör någon form av nytta eftersom de fortsätter att komma. 

Det är någonting fint att vara lärare - det är något viktigt

När jag återkommer till skolan år efter år är det klassrummet och eleven som finns där som för mig tillbaka och det är eleven som gör det värt att gå dit. 

En dag kanske jag är bra nog att någon kallar mig Sensei - Lärare det är fint det på vilket språk som helst.....

onsdag 12 mars 2014

Det drabbar ju ingen eller?

I min skola finns det femtiotusen kronor avsatta till vikarier. I min skola får undervisningsmaterialet till mina språkval tillsammans kosta runt tiotusen för att täcka 60+ elever. I min skola vill vi ordna en utemiljö, ha moderna utbildningsmedel och goda resultat. I måndags slog någon sönder rutor på skolan för hundratusen. Dessa hundratusen tas från de pengar jag nämner ovan. Någon trodde att de straffade en institution och så straffar de människor, kamrater, elever…

Jag förundras över idiotin och jag blir sorgsen över vad detta säger om de som förstör…
Ofta rycker någon ut till försvar för den här sortens beteende och väldigt ofta skall förklaringen hämtas i en sanning där det är någon annans fel än just våldsverkarens. För det kan ju inte vara så att man faktiskt är ansvarig för hur man handlar eller?

Själv blir jag mest trött

Trött på jobbet och lite ledsen


M

torsdag 27 februari 2014

Ekeroth stämmer GP för järnrörsfilm - DN.SE

Idioten Ekeroth använder det professionella trollet och juridikterroristen Staffan Teste för att löka runt och kräva ersättning för sin "järnrörsfilm". Naturligtvis vill fjanten ha betalt i skadeståndsklass på samma nivå som andra upphovsrättstroll det vill säga skyhögt mer än folk som invalidiseras efter misshandlar, våldtäkter eller skadestånd till anhöriga till mordoffer. Ekeroth är en fin representant för SärDemokraterna och visar med all önskvärd tydlighet vad fåntrattarna står för



Ekeroth stämmer GP för järnrörsfilm - DN.SE

söndag 23 februari 2014

Tillsammans

IMG_20120627_214121

Har suttit hela helgen och fyllt i inbjudningskort till vårt bröllop och ju mer tid vi har arbetat desto verkligare har saker blivit för mig. Kärlek är förvisso en fantastisk kraft när man låter den verka och förändra en hela vägen inuti. Jag trodde inte att jag skulle försöka mig på det här igen. Jag trodde i ärlighetens namn att jag spelat mina kort och att det var färdigt. Du visade för mig med all önskvärd tydlighet att det inte var så och du valde mig.

IMG_20120627_111109

Vi skrattar tillsammans, lagar mat tillsammans och vad vi än gör tillsammans känns det naturligt, enkelt på det där sättet som om man alltid gjort det och alltid kommer att göra det. Vi vaknar och somnar tillsammans och när du går är det nästan mer än jag förmår Skrattar

Mitt hjärtas hustru som i sommar blir min för evigt

För en gång skull har jag ett datum att fira på riktigt:

Den 12:e Juli 2014

Då blir vi två ett

För alltid

och alltid

och alltid

IMG_20121115_185654

Åh…jag glömde nästan…

För den som vill veta mer om bröllopet:

http://fridaochmagnus.wordpress.com

fredag 31 januari 2014

Blade Runner

 

blade_runner_fondo

Rutger Hauer är en av de där skådespelarna, liksom Malcolm McDowell, som har en utmärkt talang men usel smak gällande filmroller. Han har dock gjort några pärlor såsom den trivsamt obehagliga Liftaren – ej att förväxlas med den usla remake som kom 2007 – Den vedervärdige Kardinalen Roark i Sin City och några till. Min favorit är dock rollen som REPLIKANTEN Roy Batty i Ridley Scotts Blade Runner.

Blade Runner var Ridley Scotts tredje film och kom tre år efter rymdrysaren Alien. Blade Runner utspelas i en framtid där globala företag styr och människan har skapat den perfekta slaven; replikanten.

Replikanter är människor designade för att slåss, fungera som sexslavar och på andra sätt utföra sådant som människor inte har lust med. För att de inte skall utvecklas till reella problem har de en kort levnadstid på endast fem år och är förbjudna att vistas på jorden. När en grupp replikanter rymmer och beger sig till jorden skickas Deckard – vår hjälte – för att stoppa dem.

Blade Runner är skitig, brutal och många gånger våldsamt vacker. Det finns små bild-och-ljud-pauser som ger tid för eftertanke och ett intressant tålamod hos filmskaparna när de tar sig tid att berätta och beskriva det som döljer sig under ytan. Kombinerat med Vangelis ypperliga musik blir det en upplevelse jag tycker vore synd om inte ytterligare generationer får uppleva.

fredag 24 januari 2014

Juan of the Dead–Juan de los Muertos

Filmen som får mig att vilja besöka Cuba….

Trailer

En Spansk/Kubansk Zombie-rulle med allt som behövs för att göra de levande döda sådär extra underhållande. Massor av underhållande blinkningar till mer än en klassisk rulle bjuds också i denna spansktalande pärla.

IMDB Länk: Juan of The Dead

Den officiella hemsidan

fredag 17 januari 2014

Monsieur Ibrahim och Koranens Blommor

Ibland ramlar jag bara på filmer jag inte hade en aning om att de fanns. Just den här handlar om Momo som överges av sin far och tas omhand av Msr Ibrahim. En film om att växa upp och vemodigt trevlig, vacker, brutal, lekfull och på många sätt helt underbar.

fredag 10 januari 2014

Eddie the Sleepwalking Cannibal

 

Eddie the trailer

Den danske, målarkrampande konstnären Olav landar på en liten konstskola ute i ingenstans där han snart får en inneboende som inte bara är stum utan också benägen att döda och äta saker när han sover. Olav blir så exalterad av själva dödandet att han börjar måla igen efter ett nästan tio år långt uppehåll men Eddie, hans inneboende kannibal och musa visar sig vara vare sig kontrollerbar eller tillräcklig…

Underlig, välspelad, underhållande och härligt härligt brutal…

IMDB länk: EDDIE THE SLEEPWALKING CANNIBAL

torsdag 9 januari 2014

Det svåra samtalet - fortbildning våren 2014

Han är arg när han stormar in i klassrummet – Pappan jag aldrig sett – oftast är det mamman som kommer på utvecklingssamtalen och föräldramötena men den här gången är det pappan. Kanske hade jag önskat att vårt första möte hade varit i ett annat läge men nu är det så här det är. Hans gosse, min elev har varit i en serie eskalerande situationer med både lärare och kamrater. Mest ryker han ihop med lärare och pappan upplever att sonen blivit ett ”svart får” som hela tiden får bära hundhuvudet oavsett om han är skyldig eller inte. Med den information jag har är det svårt för mig att avgöra vad som är vad men precis i detta nu är det inte intressant. Pappan framför mig behöver inte höra skolans försvarstal eller egentligen att vi petar i saken. Han är där för att han är orolig för sitt barn och han är naturligt arg eftersom situationen är allvarlig. Vi resonerar och någonstans i vårt samtal verkar han förstå att det jag vill är detsamma som det han vill: Att sonen skall kunna lämna skolan och söka sitt gymnasium i full besittning av de kunskaper han behöver för att kunna göra sina egna val och att han dessutom mår bra med sig själv och med skolan. Någonstans möts vi och får till en lösning där vi i nästa steg gemensamt med sonen skall arbeta vidare…

Här bryts vårt samtal med en kort applåd – situationen är förvisso känd men just detta tillfälle är fiktivt. Pappan är en skådespelare och vi har just inför kollegorna spelat upp den scen jag just beskrivit. Scenen stöts och blöts. Den analyseras och vrids på till dess att vi naturligt tystnar.
Själv gör jag mitt bästa för att dölja den nervositet som situationen inneburit. Jag är inte van vid att nagelfaras på det här sättet men både kollegorna och skådespelaren/pappan är vänliga när de diskuterar mitt tillvägagångssätt. Bäst tycker jag att det blir när pappan själv beskriver hur han upplevt vårt samtal. Det är en feedback som jag inte ofta får när jag arbetar men här kan jag till och med fråga hur han upplevde vissa delar.

Hela upplägget är en del i en utbildningsdag om de många svåra samtal vi som lärare hamnar i. Det är två skådespelare som varvar olika ”fall” och dyker upp i klassrummet när de är ledsna, arga, oroliga, fobiska och det tar bara sekunder in i mötet innan man glömmer att man har publik. Den bistra föräldern tar hela uppmärksamheten och tio minuter senare är det som att kliva ur något som varit verkligt med en viss lättnad.
Möjligheten att direkt kunna diskutera, att se andra hantera svåra situationer och att faktiskt kunna ställa frågor till vår upprörda förälder ger många tankar och funderingar kring hur man gör och vad man behöver göra för att lyckas.

Själv är jag djupt imponerad men också lite förvånad över hur lätt det var att dras med i rollspelet och helt glömma bort de människor som satt runt omkring och tittade. Jag är också väldigt glad över en utbildningsdag som tillförde information och som utvecklade tankar, förvisso inga färdigbearbetade men nya tankar…de du

För den som vill veta mer om kursens skapare:

I skolstarten


Magnus

fredag 3 januari 2014

The Way

 

http://en.wikipedia.org/wiki/The_Way_%28film%29

http://theway-themovie.com/

Trailer

“Our film is pro people, pro life – not anti – anything. It invites you to grab a backpack and jump on the screen with us.” Emilio Estevez

En far anländer i Spanien för att hämta sin döde son som omkommit efter bara några dagar på “Caminon”, den berömda pilgrimsleden.

The way är en film med liten budget och utan andra specialeffekter än de som den fantastiska naturen bjuder på utefter El Camino de Santiago. Istället är det en film där Martin Sheen bjuder på en skådespelarupplevelse som stannar kvar när filmen tagit slut. Prova The way och se om inte du också får för dig att vandra med St James till Santiago…