Yrkesutflykt

Sedan snart två år har jag, med växande entusiasm, arbetat lite fackligt. Det kom sig av en slags vilja att inte bara vara sur på tingen utan att dessutom försöka förändra saker. Jag har ingen stor tilltro till politik eftersom den ofta ger sig för en riktning oavsett om det man gör är rätt eller fel. Själv ville jag göra något jag tror är rätt – Jag vet inte alltid men jag tror. Egentligen ville jag inte prata så mycket om facket men det hänger ihop de där olika sakerna – vi får se om jag får ihop det.

En dag satt vi på samverkansmöte med de fackliga och skolledning. Vi diskuterade bland mycket annat lite kompetensutveckling, ett ämne jag skulle kunna och kommer att orda mer om fast inte nu. Den här gången pratade vi om Ipad och några timmars gemensam övning. Själv fick jag genast lite ångest eftersom jag själv vare sig känner behov av Ipadutbildning eller har tålamod med gemensamma krystövningar i produktion med elektronisk leksak. Missförstå mig rätt… Jag hatar Steve Jobs grunkor med sina fåniga begränsningar och konstiga lösningar. Dock har jag pysslat ett tag med att använda och lära mig grunkan så att jag har nytta av den i skolan. Det finns massor den vidriga plattan kan göra som är alldeles utmärkt och då får man snällt skjuta sin ideologiska och tekniska åsikt åt sidan och helt enkelt jobba – det vinner mina ungar på och då får jag ge mig.

Nåväl, andra i gruppen protesterade något eftersom dessa aldrig inkluderas i den här sortens kurser. Representanterna från Fritids påpekade mycket riktigt att de inte fick gå men att de gärna ville. Således fanns det en, enligt mig, utmärkt lösning på problemet och snart var det klart att jag skulle få min kompetensutveckling på Fritids medan en av personalen därifrån skulle kunna gå på Ipadkurs.

Att erbjuda mig som vikarie kändes både rätt och riktigt. Det skonade inte bara mina stackars kollegor som slapp se mig sitta och sura i tre timmar utan förhoppningsvis gav det en annan kollega möjligheten att få en utbildning som denne inte annars hade fått. Dessutom fick jag möjlighet att jobba på Fritids – något jag gjort som vikarie under en kort period på 90-talet men som sedan dess förändrats rätt rejält. Jag gillar att se professionella arbeta och hade således vansinnigt roligt när jag var på Jupiter (fritidsavdelningen) -Hur man kommunicerar och resonerar med barnen och sättet att arbeta – själv hade jag egentligen ingen aning – mina år på högstadiet har inte direkt förberett mig på de yngre barnen och det är skillnad på att hålla klassrum och hålla fritidsverksamhet. Med lite hjälp gick det dock bra och jag tror inte jag orsakade några större katastrofer. Lite extra värmer det mitt lärarhjärta dock att se mina gamla elever när de blivit vuxna och tar sig an barn med så kloka och goda händer. Så här i efterhand är jag lite extra glad åt att ha fått möjligheten att vara i andra verksamheter och kanske borde man byta oftare i sådana lägen när det finns möjlighet eller när det helt enkelt ger lite plus hela vägen runt.

Tack Jupiter för dagen

På med foliehatten och skygglapparna för Genesis

Hemma och är lite sjuk snurrar jag runt på Internet och ramlar på GENESIS. En site för glada kreationister. Blåögt trodde jag att dessa huvudsakligen dolde sig någonstans i det stora landet i väster men ack så fel jag hade. På med foliehatten, skygglapparna och frysspray för frontalloben och ramla genast in i den förvirrande men djupt fascinerande mentalitet som döljer sig bakom en av världens mest underhållande förnekelser…

GENESIS – Ditt irrbloss på nätet….

Att äta snabbmat är att äta massor man inte tänkt sig

Det här finns i din burgare | Nyheter | Aftonbladet

någon förvånad? eller ens upprörd??? blir du upprörd och äter Billy´s eller Gorby´s så är du tyvärr bara korkad. Om du tror att det som man stoppar i micron från frysdisken kallas mat....tja vad fan trodde du?? Enda sättet att veta är att laga det själv - egentligen skall man väl odla skiten själv också men anyways

Mer Pilgrim

För ungefär ett år sedan gav jag mig ut på vandring med en ganska brokig skara människor och vi gick från Hallaröd kyrka ner till Sankt Olof. Väl framme möttes vi ganska trötta av en varm församling, kyrkklockor och en mässa som jag själv var lite för tagen för att minnas mer än bitvis. Efter mässan bjöds vi på en härlig måltid och sedan skildes vi hastigt och lustigt åt och klev tillbaka i vardagen på ett sätt som kändes milt sagt plötsligt. Jag tror alla som varit på Roskilde, ett längre träningsläger eller något annat event utanför vardagen känner igen den där känslan av att vara lite utanför verkligheten och sedan plötsligt kliva in i den igen. Några av oss hade önskat att vandra vidare och en del av detta låg till grund för den pilgrimsvandring vi begav oss ut på i år.

Så

Med ett nytt regnställ och en ny sträckning packade vi för ytterligare en liten vandring. Den här gången skulle vi komma fram till havet. Vi samlades om kvällen i lilla Agusa för att morgonen därpå vandra mot Eljaröd. Denna första etapp var den som under förra årets vandring bjudit på de största strapatserna då vi i mycket elakt regn gått vilse och tidvis hade varit nära att ge upp, i alla fall jag. I år var det dock strålande sol och färden som gick upp och ner över rullstensåsar var bedövande vacker. Dagen därpå vandrade vi mot Sankt Olof och någonstans där under dagen lyckades vi gå så fel att vi till slut nödgades att få lite bärgning för att hinna till mässan. Kvällen avslutades sedan med en samling vid jungfrukällan, där vattnet slår upp och flödar över så som de många tankar som vandrade mellan oss.

Dagen därpå bröt vi upp och färdades mot havet. En större skara hade anslutit till oss och vi inledde en strapatsrik färd över, under, uppå och mellan tills vi slutligen bröt fram i äppelodlingarna och närmade oss Knäbäckshusen och havet. Väl framme firade vi mässa varpå vi övernattade i en hage strax jämte, trötta nu…

Sista dagen var en kort promenad upp till Stenshuvud varpå vi sedan åt lunch, delade och sedan än en gång gick åt varsitt håll.

Varför då då? Vad är det som får någon att vilja gå och dessutom göra det i en sådan uppenbar religiös dräkt som den vi nu gått i?

Generella svar eller var som gäller någon annan än mig kan jag inte ge –

För mig som gammal trollkarl är denna högst mystiska av kristna övningar som balsam för en trött och orolig själ. För mig har det varit ett sätt att finna den Kristus famn jag längtat efter och den röst som alltid talat till mig någonstans djupt därinne även när jag inte ville lyssna. I rörelse och ritual har jag letat efter Gud i alla år men för mig var detta ett sätt att hitta det jag av någon anledning missat. Det har varit skönt att lägga undan dolken och bägaren och att byta en stav mot en helt annan.

Det har varit förvånansvärt magiskt att lämna över och att leva i ett nu istället för att försöka manipulera de trådar som löper genom livet. Ge upp, släpp efter… ord jag hört i Dojon så många gånger och nu har de ännu en mening, ännu en innebörd…

To be continued…

Hej då och lycka till

Så här nära midsommar är det dags att summera eftersom det äntligen är dags att gå på semester. Än en gång har jag tagit farväl av en nia och än en gång har de gjort en riktigt jäkla otrolig resa. Betygsmässigt är det en av de bästa årgångarna jag släppt ifrån mig och jag är säker på att de kommer att göra väl ifrån sig också framöver…

Hejdå kära 9A årgång –13

är det nåt vet ni var jag är någonstans….

 

M

Att gå till dess själen hinner ikapp

 

But one man loved the pilgrim soul in you,
And loved the sorrows of your changing face;
William Butler Yeats

Som barn försökte jag prata med gud men tycktes inte lyckas så ofta. Samtidigt var det någonting hos mig som fick mig att fortsätta leta. Ofta strövade jag i skogen och där under ett träd eller med fingrarna nerkörda i marken tyckte jag mig känna något större någonting medvetet och levande som fanns där precis bortom mitt synfält. Därute formade jag min egen religion eller relation och talade till det jag såg omkring mig. När jag blev äldre drunknade det mesta av detta i vardag och glömdes bort.

Trots det har jag nog aldrig slutat leta efter Gud, även om mina vägar många gånger varit krokiga och ibland mer än lovligt kusliga. Tanken på just en pilgrimsfärd väcktes i mig för ett antal år sedan men av någon anledning har jag aldrig tidigare kommit mig för att försöka. Jag tilltalades av tanken på att gå och gå länge eller så länge så att de vardagsröster och allt det brus som annars finns i mig tystnade. Kanske kunde jag i sådan tystnad för en gång skull lyssna, höra, ta emot, acceptera, ge upp… Jag visste inte men attraherades av tanken på att gå till dess att själen hinner ikapp.

Av en ”slump” satt jag så och bläddrade i ett församlingsblad och läste om Olofs-vandringen. Både jag och mitt hjärtas dam blev väldigt intresserade av att gå och vi bestämde oss ganska direkt för att boka varsin plats.

Första dagen gick vi från Hallaröd till Höör med en rätt rejäl trupp människor. Vi vandrade omväxlande i tystnad och i samspråk och däremellan observerade vi det speciella samspel de båda prästerna tycktes ha. I Höör firade vi en kort mässa och därefter gjorde vi kväll.

Dag två gick färden mot Fulltofta där vi firade mässa och inkvarterade oss i Fulltofta kyrkas vapenhus.

Sedan fortsatte vandringen genom Hörby, Svensköp, Agusa och en bunke andra platser genom skog, över berg och i regn och sol. Under färden mötte vi en sådan mängd härliga hjälpsamma människor som ordnat sovplats, kokat kaffe, öppnat butiken på kvällen och lagat mat, ordnat bad och tvagning och så vidare och så vidare på ett sådant sätt att man kunnat vandra och lyssna utan att behöva oroa sig för annat än just nästa steg.

Anders & Gullbritt, våra pilgrimspräster, turades om att under hela färden ge oss saker att vända i huvudet. Under korta pauser resonerade de om Olof, dop, källa, kyrkorum, rörelse, gudstjänst, granplantering och annat. Tillsammans med de egna tankarna hände det saker efter ett par dagars vandring.

Här blir det bekymmersamt. Varje dag under vandringen delade vi med varandra. Ibland blev det mycket och ibland blev det mindre. För mig själv blev jag nog mer och mer fåordig ju längre vandringen pågick. Delandet, Tystnaden och Mässan blev en del i den rytm som talade till mig. När jag nådde st Olof och vi klev in i kyrkan kunde jag inte hålla tillbaka de tårar som vällde ur mig. Men jag kan inte sätta ord på det som hände. Jag fann en gåva, ett ord, en början på något jag saknar ord för eller vilja att kommunicera. Jag hoppas att fler går och kanske hittar något. Man behöver inte gå långt men länge som någon sade…

Det finns så mycket mer men kanske är detta ett av de där tillfällena när ord inte räcker till

Pax et Bonum

Magnus Bäcklund

Jubileer

 

Så här i januari i år firade jag två tioårsjubileer. Det första av dessa var att jag arbetat tio år som högstadielärare med allt vad det innebär. Det andra är att det är ganska exakt tio år sedan min första nybörjargrupp i Aikido graderades. Sedan dess har jag kontinuerligt undervisat både i skola och i dojo utan något egentligt uppehåll. Båda miljöerna har berikat mig något enormt genom åren och det finns väl även en förhoppning om att de elever som vandrat genom mina klassrum haft nytta av sina upplevelser. Tio år kan låta både mycket och litet. I Budosammanhang och i Aikido är det ingenting. Det är komplicerat, krångligt, svårbegripligt, mystiskt och däremellan är det frustrerande besvärligt. Det går dessutom inte att tävla i och ingen lyfter ens ett ögonbryn för någon med ett svart bälte…

…det tar liksom trettio år innan man är cool och efter det så finns det mer att pilla med.

Kort sagt är det en livslång passion eller en som slutar efter ett par terminers plåga – hur det än är är det svårt att förklara. Det är svårt att förklara vad det är som gör att man återvänder gång på gång till att brottas med samma teknik som man lärde sig första dagen på mattan och sedan fortsätter att putsa på till den dag man dör. Samtidigt är det just det.

Man putsar hela tiden och man blir bättre, ända fram till dagen man dör. För mig som haft det lätt för mig gällande läsning och skolarbete har skola aldrig bjudit någon större utmaning mer än socialt. Jag har dessutom aldrig egentligen brytt mig om att lära mig någonting ordentligt.

Detta mönster följde mig som ett snigelspår genom mitt liv och karriär fram till dess att jag flyttat ner till Malmö och påbörjat min lärarutbildning. Ett år in började jag träna Aikido och sedan fördes jag med den vidare. Missförstå mig rätt – jag är inte och har aldrig varit en talangfull aikidoka – jag lär mig vare sig särdeles snabbt eller är särdeles skicklig. Till skillnad från allt annat jag försökt mig på har jag dock fortsatt och fortsatt.

Den kontinuerliga träningen och förändringen har smittat av sig på min undervisning som många gånger rör sig i principer och flöden jag hämtat ifrån dojon. Andra saker som kommer från dojon är känslan av att lära sig tillsammans och känslan av att lära nytt och förändras mest hela tiden.

Tillsammans med mina elever har jag upptäckt världar, begrepp och färdigheter jag inte visste att jag, eller dem, hade. Tillsammans har det hänt något och fortsätter att hända något varje dag. Numer är det en liten trogen skara människor som tränar med mig i Hörby och har gjort så ett par år och det känns ödmjukande att andra människor frivilligt kliver in på min matta varje vecka.

Samma ödmjukhet men också samma glädje känner jag inför mitt klassrum och glädjen över att mina grasshoppers faktiskt kommer dit och är där varenda jäkla vecka. Så grattis på mig och själv hoppas jag att jag får hålla på några år till…. Undrar hur många år jag måste vara högstadielärare innan det blir cool…

 

 

Födelsedagssushi

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under lördagen hade min käraste ordnat med middagen och vi skulle äntligen efter en intensiv vecka och efter att inte ha träffats förra helgen, sitta ner tillsammans och njuta av varandras sällskap. Hon hade handlat, ordnat och fixat och gjort men vaknade lite krasslig om morgonen. Krasslandet blev värre och när jag kom så hade hon massor av feber och det enda hon fick i sig var nyponsoppa…

Nåväl

Sushin var lika fantastisk som den ser ut och jag åt för oss båda…

btw, sa jag att jag älskar den där damen???

 

det gör jag

 

mest

hela tiden

nu också

och nu

 

och nu

 

M

Ulf Ekman

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ulf_Ekman

http://www.ulfekman.org/default.aspx?idStructure=7075

Mina ungar är fucking amazing

Idag provade jag en variant av undervisning jag kallar ”master class”. Själv har jag använt sättet att jobba när jag undervisat Aikido och den trivsamma kombinationen av frivillighet, välvilja, vilja att lära sig och disciplinerad respekt har gjort att det känts mycket fruktsamt. I grunden fungerar det så att man plockar upp ett par elever och instruerar dessa medan resten av gruppen tittar på. Således kan eleverna studera läraren, eleven, interaktionen, det läraren säger och det eleven tolkar av detta. Jag tror att sättet att göra saker är relativt vanligt i teatersammanhang men mina erfarenheter av metoden kommer från min Sensei Stefan Stenudd och en annan aikidolegendar Urban Aldenklint. Stefans inflytande på mig som lärare både på och utanför mattan kan knappast överdrivas och den tid jag tillbringat i Stockholm hos Urban har kompletterat detta mycket elegant.

Nåväl åter till saken. Jag har ofta haft turen att få uppleva fantastiskt begåvade elever och min senaste kull är intet undantag. De kombinerar dessutom denna begåvning med lekfullhet och tålamod och är därmed beredda på att göra utflykter till okända marker där ingenting är vad det ser ut att vara. Under ett antal pass har de därför, utan tydliga instruktioner eller förklaringar, varit tvungna att diskutera, debattera och utsättas för diverse mer eller mindre trivsamma talsituationer där jag försökt att visa aspekter av konsten att tala. När de så kom i morse stod en del grundbegrepp uppställda på tavlan varefter jag behövde en frivillig talare…

…jag hoppades och ville verkligen att det skulle vara någon men jag var fullt beredd på att krascha rakt ner i misslyckandets kyla…

…skulle någon?

Jepp, mindre än en minuts betänketid så kliver en upp utan att veta vad han skall utsättas för och sedan är vi igång…

En timme senare har vi gjort ett par stycken inför hela klassen och sedan arbetade de i grupper och tog över min roll som instruktör.

Det som är saken är att jag är så rackarns stolt över mina grasshoppers som på något sätt alltid lyckas möta upp och som gör saker som på många sätt är både komplicerade och svåra. Man är lyckligt lottad i mitt yrke när man har privilegiet att undervisa sådana elever.

Kära 9A – ni är fucking amazing…

Ps. att jag dessutom idag hade en underbar åtta språkare och en sjua i svenska som gjorde sin första diktanalys redan i höstas gör inte min lärargärning ett dugg sämre Ds.

Jag har liksom alltid sån jäkla tur med mina klasser…