Kom och träna aikido med oss i höst och brukade du träna så kom och ta ett pass mest för skoj skull

I mitt yrke kommer årets slut med sommaren och det är lustigt hur fler saker faktiskt fungerar likadant. Förra veckan hade vi det sista Aikidopasset för säsongen och det har varit en utvecklande termin men ändå rätt trög eftersom andra halvan inte sett så många personer på mattan. För mig har det ibland varit ett eländes harvande att faktiskt masa sig iväg vecka ut och vecka in och rätt ofta hamna i det där att ingen kommer. Men ändå....

Jag har två som nästan alltid dyker upp och dessa två tränar och tränar. Det är en underlig och ömsesidig gåva det där att träna och att lära ut och att byta tid med varandra. Jag går alltid av mattan måendes lite bättre än när jag gick på och i gengäld erbjuder jag vad lite insikt och input jag har att komma med till mina elever. 

Med åren ser man människor komma och gå och det är svårt att inse ibland att en hel del människor man tränade intensivt med aldrig kommer att komma tillbaka. Aikido verkar vara lite så. Den är intensiv och svår, förförisk och lekfull men alltid krävande när man är i det. Ibland blir man trött och försvinner och ibland är det livet som av någon anledning gör en taisabaki på alltihop och så står man där och ett par år har gått sedan man sist klev på mattan...

Mer än en kommer tillbaka dock - när barnen flugit ut eller när världen slutat snurra så ligger Aikidon där och lurar i buskarna. När man minst anar det hoppar den där lusten fram eller så har den aldrig försvunnit utan bara drunknat i diverse annat som kommit ivägen.

Idag klev en av mina vänner uppå en matta för första gången på fem år.

Kanske kunde det vara trevligt att kliva i sin gi och snöra på sig hakaman för ett pass helt utan förpliktelser. Tillåta sig att dansa runt i en iriminage eller svepas med i en ikkyo ura mest för att känna ekot av något...

Fundera på det till hösten

Kom och träna med oss

Inga förpliktelser

Inga löften

Bara ett pass

eller två

Magnus

Man on the silver Mountain - Fem år sedan idag

För fem år sedan dog Ronnie James Dio i magcancer och världen blev lite mörkare. 

Som barn och tonåring var jag ett trivsamt och otroget musikaliskt missfoster som lika lyckligt hoppade till Kraftwerk, konstig filmmusik, Grandmaster Flash & The Furious Five, Howard Jones, Boney M, Iron Maiden, Toy Dolls, Velvet Underground....ni förstår själva grejen. Någon gång i tonåring blev kläderna svartare och blåare, håret blev längre och fler och fler gitarrer fyllde mina lurar. Jag fortsatte dock min konstanta otrogenhet gällande genrer och musiksorter med ett och annat undantag.

Ett sådant undantag var Ronnie James Dio. Dios sätt att sjunga och hans texter slog an så många nerver inom mig att det faktiskt blir lite svårt att beskriva och genom åren har han alltid varit något jag kommit tillbaka till om och om igen. Han är nog också den ende vars skivor jag alltid köpt utan att ha lyssnat på en enda ton. En av mina polare slängde till mig en tape med bland annat den här liveversionen av Still I´m Sad, en sång jag hade hört som trivsam pop tidigare men aldrig så här...

Det gjorde mig lite mer tålmodig med gitarrsolon, något som alltid för mig varit det minst intressanta med Metal - missförstå mig rätt.... jag är djupt tacksam för Richie Blackmore och Tommy Iommi och så vidare men utan Ronnie James Dio, Ian Gillan och Robbie Halford hade jag tröttnat långt innan de slitit ut sin första sträng.

Jag försökte göra någon slags lista med ett logiskt flyt och dessutom försökte jag plocka ut de bästa och sedan gav jag upp...

Det som dyker upp i låtväg är mer det lilla jag kommer på när jag nu sitter här...hoppandes mellan videos på Youtube och hittar den och sedan den och sedan den där och sedan....

....något som händer mig i omgångar sedan Ronnie dog är kvällar när jag sitter och lyssnar på plattor, känner det jag än gång kände och tänker på de gånger jag hade chans att se honom live och sedan alla de gånger jag tänkte gå men inte gjorde och sedan var det för sent...

Mer än en gång blandar jag lite saltvatten i ölen när jag sitter där och känner mig skitfånig. Men det är okej. 

Ronnie vila i frid och tack

Det svarta och det vita i en grå verklighet....

Den stränge läraren Fredrik och en bunke människor med skolsvårigheter gör upp i det slagfält som är modern media. Lägg till en förvirrad läxdebatt och vi har fullständigt landat bland det svarta och vita. Inga läxor eftersom det är orättvist och självklart skall vi ha läxor eftersom vi alltid har haft det. Stränga lärare och mer disciplin eller fullständig elevstyrning som bygger på att uttråkade ungdomar skall upptäcka lärdomar de inte är intresserade av med hjälp av den egna obefintliga erfarenheten. Det är svartvitt och jag skulle vilja måla in lite nyanser av grått om jag får och kan.

Låt mig börja i någon ände och se om jag kan göra mina funderingar någorlunda tydliga utifrån mitt klassrumsperspektiv. Det finns disciplinproblem och elever som av olika skäl inte vill vara i ett klassrum. 

En del av dessa sitter och chattar med sina föräldrar, kompisar och allsköns andra under lektion och sedan förväntas läraren ordna så att de får betyg. Det finns elever som tror att talang och enkelhet är kunskapens förutsättning och som aldrig fått lära sig nyttan av att både arbeta hårt och att misslyckas. Det finns elever som inte ger läraren en chans utan påbörjar ren terror en sekund efter att läraren presenterat sig och sedan fortsätter i samma anda lektion efter lektion efter lektion. Tro mig ingen lärare utsätts för det och fortsätter i samma spår så nej, om inte läraren får en chans är det inte heller lärarens fel att det inte fungerar. Det finns elever som har det så jävligt, rent ut sagt, att skolan känns som en tillflyktsort dit de drar sig för att slippa resten av världen men som vars funktion inte riktigt är att vara enbart fristad utan också ställer krav dessa barn inte har en rimlig chans att klara av. 

Mellan alla dessa och en bunke varianter till finns det en jättemängd människor som kommer till skolan för att lära sig saker och för att utveckla sig själva och som växer, lär sig, lär ut och imponerar mig andlös varenda jäkla vecka…

Jag kan skrämma folk till lydnad eller skapa tillräckligt med skräck för att hålla folk stilla. Det är lätt och ofruktbart. Problemet är att rädsla och repression fungerar uselt som inlärningsverktyg för avancerade kunskaper. Genom att forma regler och normer i klassrummet med tydliga konsekvenser kan jag däremot skapa en trygghet om vad som händer och hur det skall fungera. Det är en annan sak. Ja, det är en annan sak – besök mitt klassrum när du vill – hör av dig först så det inte blir för mycket folk bara – vi har viktiga saker att göra

Pojkar glömmer pennor, papper, böcker, material, inlämningar, läxor och prov. De gör det i större grad än flickor och i större grad än flickor slipper de själva att ta konsekvenserna av detta. Pojkar förväntas inte att lämna in sitt arbeta vare sig snyggt eller välskrivet. Pojkar skall ha dubbla böcker i skolan och hemma in i högstadiet för att de inte själva klarar av det och pojkar i allmänhet presterar sämre, mindre och under sämre ordning än flickor.

Så här är det eftersom vi tillåter det

Så här är det eftersom vi förväntar oss det

Så här är det eftersom det är så vi lärt dessa barn att det är

Låt mig här ta en paus och säga till dig som läser och tänker: men mitt barn som har ______ kan ju inte… Nej och det är förhoppningsvis läraren medveten om. En del barn har särskilda svårigheter som gör vissa saker mer eller mindre omöjliga och då får man kompensera det på ett rimligt sätt. Det är inte det jag talar om.

När läraren Fredrik ställer upp ett antal regler för klassrummet sätter han egentligen upp en grund som är alldeles naturlig och i den ställer han befogade krav, förutsatt att han ställer desamma på sig själv naturligtvis. Det gör ingenting om folk som söker kontakt med enskilda får vänta till lektionen är slut. Är det kris går det att meddela att ”jag måste bara ta det här”, en utsaga de flesta av oss säkerligen skulle acceptera eftersom det inte händer hela tiden. 

Det går att med förväntningar och tydliga regler få arbetsro i klassrummet men det behöver inte innebära allting alltid på samma sätt med alla och det är inte svart och vitt utan grått. Barn mår inte dåligt av regler eller tydlighet men revolterar mot pennalism och elakhet menar jag.

Sedan finns det naturligtvis barn som nästan behöver en-till-en-undervisning, barn som mår så dåligt att klassrummet är tortyr för dem, barn som har så specifika problem att de andra tjugosju knappast kan nå sina mål om man anpassar allt till den tjugoåttonde. Jepp jag sa verkligen det där. Jag försöker att inte ljuga för mycket och just den illusionen tror jag inte längre på. Så jag sade det skjut mig.

När jag ändå talar sanning så låt mig pränta ner ett par saker till:

Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det

Ibland vill vi så väl och vi gör saker på sätt som skall jämna ut men vissa saker går inte att ordna. Skolsystemet belönar tekniskt inte själva arbetsinsatsen du gjort för att nå vissa mål. Jag har haft elever vars slit för att få E borde gett dem tapperhetsmedalj och hade jag haft företag hade jag tagit deras E för andras A eftersom jag vetat att den här människan kan genomföra även svåra uppgifter och kan hugga i när det blir tufft. Skolan har inga verktyg för att belöna den sortens slit. Och så är det. Är det då meningslöst att anstränga sig? Kanske, kanske inte det beror på individen men det är orättvist att vissa klarar engelskan galant utan att göra ett smack på tre år medan andra pluggar timme ut och timme in för att precis få ett betyg. Det är orättvist men så länge systemet är konstruerat som det är så får man gilla läget. Sanning var det ja

På samma sätt går det att kompensera för olika svårigheter och diagnoser i skolan men ibland borde man kanske vara tydligare med vissa saker:

”Du har en dyslexi och den ser ut så här och så här och tyvärr innebär det att du kommer att få arbeta hårdare ä n alla andra. Vi har de här redskapen för att hjälpa dig men vid sidan av detta måste du själv lägga ner mycket hårt arbete”

Världen kommer inte att anpassa sig till våra olika egenheter utan genom livet lär vi oss att anpassa våra egna egenheter till världen. Mina egna svårigheter har gett mig massor av lidande genom åren och jag känner mig fan inte särskilt speciell utan ofta bara typ defekt. Men det går att, med stöd och hjälp, ta sig förbi så mycket om man bara hamnar i läget att man bestämmer sig för att ge sig fan på det.

Så här långt alltså försöker jag säga att det finns problem och massor av dem beror på förväntningar, förutfattade meningar och inställning till vad som skall åstadkommas. 

Om vi började med pojkproblematiken och ställde upp samma förväntningar på pojkar som flickor med att hålla ordning på sig själva och sina prylar eftersom den där fåniga mognadsgrejen uppenbarligen inte innebär att de får vänta ett extra år med mopeden eller körkortet och därmed förmodligen är kapabla att klara av detta så skulle en del vara vunnet.

Om vi lyckas få ordning på insikten om att man måste lägga fokuserad tid på sin uppgift och inte låta sig avbrytas var tredje minut med ett meddelande eller att byta ny låt på Spotify så vinner vi en bit till.

Om vi kunde komma överens om att vi tar olika mobila övningar i pausen och inte mitt i ett moment så skulle vi hinna med så mycket mer.

Om jag hade ordentligt stöd från exempelvis barn & ungdomspsykiatrin så att jag kunde få mer än generella råd per diagnos och en tanke någon gång om hur elevens är tänkt att fungera i grupper så hade det också varit mycket vunnet. Vi undervisar inte en till en och nej, alla åtgärder som är bra för en individ är inte alltid till gagn för resten av gruppen även om den har rätt till anpassning…ALLA HAR RÄTT TILL SIN UTBILDNING… Även de som inte har svårt

Om vi kunde få ordentligt fungerande skolbibliotek, nationella strategier för läsningen och en insikt om att läsning inte bara är talang och initialt intresse utan också något man måste arbeta med och arbeta med regelbundet som vilken slags träning som helst.

Ah jag börjar bli långrandig och jag får kanske återvända till läxor vid ett annat tillfälle men kanske bara det att det inte handlar om läxors varande eller ickevarande och nej det kommer aldrig att bli rättvist. Att det finns dåliga och dumma läxor på samma sätt som det finns dåliga lärare och ointresserade och rätt elaka elever är sant…

… lyckligtvis är de flesta inte det…någon av dem…

Magnus

Jag hatar mat....

Eller egentligen avskyr jag ätande. Sedan det trista faktum uppenbarades för mig att jag blivit kroniker känns det som om allting cirkulerar kring mat och det jäkla krångel det innebär att äta rätt och ofta. Jag har alltid njutit av mat och varit duktig på både råvaror och dessas hantering. Nu är det mer socker och tid....socker och tid....

I min värld av möten är verkligheten flytande och det blir svårt att beräkna eller styra tiden. För en person som mig har det aldrig varit ett problem förrän nu. Medan jag försöker att lära mig det här och anpassa min kropp och min själ till ett nytt tillstånd är kaffebjudningar som går över min middagstid eller sammankomster där jag borde äta eller hade ett motionspass något som kostar och jag kan inte kompensera med att äta fler jävla smörgåsar som får mitt socker att fara åt helvete.

Argh och det hela är mitt fel eller ingens fel och visst kan jag inte och ska inte förvänta mig att någon annan skall vare sig anpassa sig eller på annat sätt ta hänsyn. Jag säger mer att jag tycker att det är svårt och jag behöver få gnälla över det.

Min morfar var diabetiker och en riktigt sur jävel när det kom till mattider och att hålla det där schemat. I alla fall var det så jag mindes det från när jag var liten och många gånger var lite rädd för den där stora starka, närmast obändige gubben vars tunga var lika rapp som intellektet var snabbt. Det fanns inte utrymme för lögner, oprecist språk eller minsta antydan om att inte göra saker ordentligt och aldrig fick man snurra med mattider som att vara sen till lunchen eftersom man tog en extra halvtimme vid sjön.

När klockan är halvett på natten och jag ligger vaken, skitarg på en sockertopp som gör mig skitarg efter att ha ätit för sent eftersom jag inte han äta efter ett antal möten som liksom sabbat hela schemat för dagen och det hela slutat med att jag nästan rykt ihop med frun mest för att jag är stressad och grinig och inte får ihop det och så gör det mig arg vilket ger mig dåligt samvete som i sin tur gör mig arg så ligger jag där...

stirrandes i taket...

Jag förstår nu morfar - du stod ut med det här mycket längre än jag och dessutom i en tid där behandlingen inte var i närheten.

jag hajjar

Med tiden förändrades både jag och min morfar och många av de mest fridfulla minnena i mitt liv kommer från veckor på Granbacken när jag och morfar satt och filosoferade på bänken utanför altandörren i skymningen. Man kunde titta ut över granskog och fula kalhyggen och ända ner till Sturven, sjön som taktilt sitter i mina fingrar fortfarande om jag blundar...ljudet av vattendroppar när åran av trä lyfter och för kanoten framåt...

Missförstå mig rätt - jag tycker synd om mig själv, inte för att det inte finns folk som har det värre eller att det egentligen är speciellt synd om mig. Jag tycker att det här är svårt och som en gammal hund känns det jäkligt svårt att lära sig att sitta på ett nytt sätt.

Det är svårt när jag inte ordentligt kan ta mig runt det som är problemet eller ens reda ut det...jag får bara lära mig leva med det....

Mobilen - klassrummets senaste keps

Så...
Än en gång skall mobilen utredas och funderas runt kring eftersom det indikerats att den är ett problem i klassrum. Är mobilen ett problem? Yup. Orsakar den irritation? Yes. Vore det skönt om den inte fanns i klassrummet? Absolut ibland...

men...

Att tvingas samla in, hålla reda på, strula med, diskutera om och jaga efter mobiltelefoner vore ett direkt kontraproduktivt inslag som skulle ta tid, begränsa interaktionen och dessutom vara ett slag som jag inte skulle klara av att vinna mot en klass målmedvetna tonåringar och jag skulle plötsligt vara i ett läge av mot. I mitt klassrum är det inte jag mot eleverna....mitt klassrum är det dock....mitt säger jag...

Möjligtvis är vi ibland för och ibland mot saker men så lite mot varandra som möjligt. En del fullkomliga virrpannor får för sig att det finns ett mot-förhållande mellan lärare och elev men det är i så fall ett fullständigt misslyckande från båda håll - och ja jag menade det. Det misslyckade förhållandet beror sällan endast på eleven eller läraren men jag anar att jag går ifrån ämnet nu...jag återkommer till det en annan gång...


Så åter till det här med mobilen - stör den? Ja, men oftast den som använder den - två polare som leker med snapchat eller valfri chattfunktion får snabbt problem med att hålla sig ajour med det som händer i klassrummet. Deras många gånger rätt tomma stirrande är inte inspirerande som lärare heller och det är svårt att inte se det som brist på intresse eller oförmåga att följa undervisningen. Mer sällan stör den andra och skall jag vara ärlig är det nog min telefon som låter mest i klassrummet.

Haken är att lösningen inte är att förbjuda, samla in, beslagta, expropriera, konfiskera eller på annat sätt hålla på att strula med den. Det tar tid och är svårt. Hade jag varit elev hade jag stoppat mobilen innanför kläderna och vänligt bett läraren ta den.....

instant Youtube-succé...

Normalt när jag förklarat för en elev hur jag upplever det när jag undervisar och denne sitter och textar så brukar det mycket sällan ske igen. I grund och botten vill inte eleven att jag skall uppfatta det den gör som vare sig oförskämt eller dåligt så när jag talar om hur det känns så slutar denne...oftast...

På samma sätt behöver jag ibland förklara att man behöver kunna jobba koncentrerat i sjok exempelvis när man läser och skriver. Under en sådan period är det bra att inte låta sig bli distraherad av att byta låt, svara på meddelanden eller annan kommunikation. Det är en träningssak och något som går att lära ut.

Det vore kanske också bra om man tilläts koppla visst beteende till svårigheter att nå resultat. En elev som sitter lektioner igenom och leker med något får förmodligen svårt att fullgöra sina uppgifter. Om detta sker för ofta blir resultaten sämre. Idag är det knappt tillåtet att skriva eller lämna över dylik information vid exempelvis utvecklingssamtal eftersom det inte nödvändigtvis handlar om lärandet utan beteenden... Jo det finns en del direktiv om beteende som mest innebär att hur någon beter sig är ointressant för deras möjlighet att få ett betyg... Det är en intressant tanke någon gärna får förklara för mig vid något tillfälle....gärna i rätt enkla termer eftersom jag levr i villfarelsen att man måste öva på saker för att bli bättre på dem....nu lämnade jag nästan ämnet igen.....

Låt mig så sammanfatta och dessutom fnysa lite åt det där Metta Fjelkner dillade om efter att ha utrett åt General Bussig...flåt Björklund menar jag:

Vi behöver inte mer förbud eller restriktioner på telefoner och att göra gammelkeps av mobilen och tvinga lärare att springa runt i klassrummet efter dem är omodernt, ociviliserat och ovärdigt. Vi bör kunna komma överens, bör kunna ta ansvar och bör kunna finna former som låter elever och lärare ha sina mobiltelefoner och ända kunna lösa sina respektive uppgifter.

Om vissa elever däremot har problem med denna gränssättning/detta ansvarstagande kanske man kan få föreslå att man som pedagog får lov att påtala att exempelvis "elev X har svårt med matematik eftersom elev X inte räknar matte utan hellre talar med elev Y via whatever".

Det är fånigt att göra ett modernt redskap till ett problem när man inte på något systematiskt sätt försökt att utveckla ett fungerande förhållande till det. Det är dessutom rätt galet...de kommer inte att försvinna - det går inte att vinna och det kommer att bli rackarns massa negativa vibbar av den sortens fundringar...

Så utred på - gör gärna det

Själv tror jag att jag fortsätter med att snacka med mina grasshoppers.... de flesta fixar det alldeles så jäkla bra det bara går

M

Frida & Magnus äter Tapas i Lund | Frida & Magnus

Jag bloggar rundor på flera ställen....





Frida & Magnus äter Tapas i Lund | Frida & Magnus

Alltså det där med mer skatt...

Jag läste just en artikel om en rättegång där bara advokatkostnaderna förväntades kosta i runda slängar 100 miljoner och hela rättegången skulle gå lös på runt 250 miljoner. Detta för ett brott med en summa på runt fem miljoner och ett straffvärde på kanske tre år för den huvudåtalade. En annan dag lyssnade jag på radion när man berättade hur Transporttjänst, den enhet som dumpar flyktingar utomlands tar minisemester på femstjärniga hotell i Dubai och Paris. När exempelvis skolköken upphandlar inköpen tar de två tre aktörerna rutinmässigt en sväng i domstol för våra skattepengar för att kunna nagelfara anbud som lite fungerar som bluffannonsen där de tre första varorna är billiga och resten kostar skjortan. Skatt är viktigt och jag betalar gärna skatt men när systemet ständigt vill ha mer pengar och vi samtidigt kan se att pengarna går till konstiga procedurer och annat vi inte borde betala för blir skattandet något att undvika.

Jag slipper väl i alla falla att gå med i en jävla stödgrupp?....

Doktorn:

-Du har diabetes

Magnus:

- Sån där med piller?

Doktorn:

-nope

Magnus:

- jävla nålar?

Doktorn:

-yup...och piller

Magnus:

- woot?

Doktorn:

-LADA

Magnus:

- vilken jävla lada?

Doktorn:

-du har LADA

Magnus:

- que?

Magnus:

- bara jag slipper gå med i någon jävla stödgrupp så...

Det är något med att bli äldre och sedan sakta se kroppen förfalla. Sedan jag fyllde fyrtio har min stackars lekamen utsatts för två operationer, vedervärdig viktökning...och minskning igen och till sist har jag lyckats bli kroniker...

...och på ämnet...om det nu brinner i fingrarna på dig att skicka in snusförnuftiga kostråd eller en rekommendation på någon skum diet...låt...bli...tro mig...låt...bli

Nåväl på plussidan har min sockerfunktion eller brist på sagda gjort att jag under hösten blivit av med de kilon jag innan lyckats hänga på mig. På minussidan har humör och allmänt mående varit något som knappast har varit på topp. Det är tur att man har en snäll fru som står ut med en. 

Nuså gäller det att fixa saker som att äta frukost och att äta på regelbunden tid och att äta ofta....ingenting som jag brytt mig om innan. Det är ett jäkla snurr men det skall nog gå. Sedan är det tydligen det där med insulin och sticka och käka piller och göra diverse andra snurrigheter. Den där versionen jag har är lite kul på det sättet att det inte är helt enkelt att ställa in sig.

Nåväl - jag antar att det får gå...

även om jag inte behöver gilla det...

Lärare är och borde vara så mycket mer…

Lärare är och borde vara så mycket mer…
När det i dessa tider talas om lärare och lärande finns det massor av viktiga frågor som avhandlas fram och tillbaka. Skolans resurser, kunskapskrav, elevinflytande, lyckad skolgång, lärarlöner och lärarkompetens vandrar runt i tidningar och media. Alla dessa är viktiga och inget jag vill förringa men det jag vill tala om nu är, eller snarare känns som lite undanskuffat.
Under mina tio år i yrket har jag utsatts för diverse kompetensutvecklingar. Dessa har ofta i sant sovjetisk still påtvingats varenda kotte i skolan oavsett behov eller intresse. Vi har suttit i omskolningsläger under loven och lärt oss att mässa IUP eller sophantering eller förlegad genusteori eller andra lustiga och mindre lustiga tokigheter. Detta gigantiska slöseri med pengar och personal fortgår i skola efter skola genom hela landet år ut och år in.
När jag själv lite försynt önskat mig kurser i saker som källkritik, genreskrivning eller uppdaterad grammatik har detta rynkats på näsan åt. Varför skall man spetsa en högstadielärare i svenska? Varför pratar du om ämnet? Så omodernt av dig att vilja bli bättre på ämnet istället för att läsa mer didaktik…
Här kommer vi då till min fundering och till ett av de problemen jag menar finns i synen på läraren:
Man förstår inte det motiverande och nödvändiga i att läraren är en mästare på sitt ämne och det som omger detta. Det räcker inte med att läraren ligger snäppet över sina elever. Läraren bör och skall vara ypperlig – allt annat är slöseri med elevens tid. Låt mig ge några exempel:
För ett antal år sedan satt jag och ett antal aikidokas på den traditionella middagen som hålls när vi träffas på läger på Enighet i Malmö. En av hedersgästerna hade gåt med på att underhålla oss andra med sitt flöjtspel, något som jag kände till att han ägnade sig åt men, varandes en kulturell barbar, aldrig hade haft nöjet att avlyssna tidigare. Anders Ljungar-Chapelon förde sin flöjt som en katana där andetaget vibrerade genom instrumentet och bringade liv, känsla, förnuft och vansinne på ett sätt som var och är magiskt. Vad han också gjorde var att berätta om styckena han framförde. Han introducerade och gav mig vägmärken så att jag sedan utan problem kunde följa honom på den resa han bjöd på. Således fördjupade han min upplevelse med sin oerhörda skicklighet parad med passionen, glädjen och kunskapen han förmedlade. Det var en mästare som gav, en i det närmaste andlös publik, en upplevelse jag fortfarande kan plocka upp ur minnet ett antal år senare.
En helt annan kväll med Stefan Stenudd, en mästare i flera fält, och vi sitter nersjunkna i varsin soffa efter en god måltid och avnjuter en grappa och trivsamt bokprat. Vi pratar klassiker och resonerar kring höga av rolig litteratur. Stefan börjar prata om Dostojevskij och jag förhåller mig något avvaktande. Själv har jag vid det laget aldrig riktigt fastnat för ryssarna och när jag berättar det stormar han genast upp och försvinner bland bokhyllorna. Väl tillbaka sätter han sig ner och öppnar ett väl tummat och något äldre exemplar av ”Bröderna Karamasov” och börjar läsa…
Jag lutar mig tillbaka och upplever flera saker på en gång som jag glömt och saker som jag inte visste något om:
Det är underbart att få en bok uppläst av någon som har ett förhållande till boken och som anstränger sig för att göra ett framförande.
Det är ett bloody marvelous sätt att bli introducerad till en text du inte tidigare kunnat ta till dig.
Det är suveränt att sitta och lyssna till någon som gjort språket och texten till sitt levebröd, en mästare i sin egen rätt.
Jag lämnade rummet senare med en helt ny inställning till Dostojevskij och med helt nya insikter.
Det här är två exempel på tillfällen där det ypperliga och det mästerliga ger upplevelser som fördjupar och som undervisar, färgar, förtrollar, förmedlar – förändrar…
Så behöver undervisning vara med lärare som inte ligger snäppet över eleven utan som är mästare på sina ämnen och liksom konstnären har ett passionerat förhållande till det man arbetar med.
En lärare borde vara lysande…
Då lovar jag att vi kan vända snurret….
Det finns fler saker att orda om men jag lovar…
Det är en bra början…
En jäkligt bra början

Vintervaka

Vårvindar vilda
i vinterns barm
I skuggornas dunkel
på vindbiten arm

Vilar och drömmer
om solstrålars lek
hör taknockars jämmer
och kindernas smek

Drömmande dagar
när nordans bröder
river i täcket
för vinden från Söder

Vakna ni vilda
byt slummer mot smek
Byt bitter vinter
mot vårvindars lek

Magnus Bäcklund 2009