När jag analyserar min privata behovstrappa blir det allt tydligare att det är lättare för mig att tala om vad jag inte vill ha snarare än vad jag vill ha. Det som då slår mig allt tydligare är att jag tappat all smak för spelet och för kampen mellan könen och kampen mellan partners. Jag ger upp redan innan saken börjat och säger till världen:
Nu skiter jag fan i det här.
Komplikation, låtsad omsorg för att vinna fördel, säga en sak men mena en helt annan, spela på sex och åtrå – allt detta mänskliga är dött för mig. Det må vara hippt och ball. Det må vara så världen ser ut – so be it. Jag kan klara mig med mina katter och min trädgård. Jag vägrar att delta mer. Som Patrick Bateman har jag lärt mig att imitera visst beteende och en gång i tiden trodde jag att det fanns fördelar att vinna genom att låtsas att förstå dessa spel. Numer inser jag att det bara skjuter upp oundviklig konfrontation. Med någon provade jag ärlighet.
Jag sade: Jag leker inte – Var vänlig och lek inte med mig.
Tro mig det var en helt meningslös övning.
Jag sade: Säg inte ett och mena ett annat – leende förklarade bekanta att det är feminin kommunikation... Jag ser det som manipulation och kan välja att leva utan det.
Jag sade: detta är jag.
Och genast skulle saker ändras på – nästa varelse som söker ändra på mig gör så med risk för sin egen hälsa. Det finns ingen känsla jag inte kan ignorera förutom min vrede
Jag förstår inte
Jag vill inte förstå
Jag vill inte vara med
Jag avsäger mig spelet och plockar ner skylten
Nu återstår att odla min trädgård
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar