Puts väck, av banan och off-line.
Det är bara att acceptera att jag kommit till en punkt - och skall jag vara ärlig så var den nog här tidigare fastän jag inte märkte det – där jag inte längre har en aning om vad ungdomen talar om. Det finns moden jag tycker är fåniga – gummibanden runt benen eller för all del byxor nedanför ändalykten. Band och folk som spelar har jag ingen aning om vad de heter längre eftersom jag inte lyssnar på radio eller ser på tv. Ungdomens språk och kultur har lämnat mig såsom det ska och det är ok – det skall finnas lite tröghet i systemet och det skall finnas lite gamla gubbar att irritera och jag blir provocerad av kallingar innanför badbyxor när man är och simmar. Det är bra. Men där finns också problem…
Ungar skär sig, mår dåligt och tar livet av sig när första förälskelsen går åt helvete. De har dygnet-runt kanaler för att terrorisera den svage och en hel armé av idiotiska liveshower som visar hur man skall bära sig åt för att vara största svinet på sophögen. De stolpar runt i skolan sugandes på läskflaskan som vore den en napp åt en sexåring.
De dricker energidrickor till dess att de är så hypade att de fantamig har varenda bokstav i alfabetet. Sen vill någon ha ett åtgärdsprogram och hur skulle det se ut om jag skrev: Ta grabbens pengar och se till att han slutar bälga i sig fem kilo socker varje dag så lovar jag att hans hjärna funkar bättre? Heh nej – bara för att det är sant så kan jag inte skriva det. Då skulle det ju vara ett vuxenansvar med medföljande konflikt…bättre vi skyller på något vi inte kan göra någonting åt. Men jag har vandrat för långtifrån ämnet….
Till syven och sist är det så att massor av barn och ungdomar mår dåligt. En del av detta är en del av en utvecklingsprocess. Vi slipar en del goda egenskaper när vi är melankoliska. Vi skriver vackra sånger när vårt hjärta krossats. Haken är att det tycks gå så mycket djupare än så och dessutom verkar det som om det inte finns någon som helst beredskap hos dessa ungdomar att hantera svårigheterna. Är det curling och brist på skrubbade knän som tagit ifrån nästa generation något väsentligt? Är det möjligheten att sprida all sorts information omedelbart och överallt som gör att även företeelser som självskadebeteenden eller ätstörningar sprids som en slags sociala virus i olika grupper?
Problemet är nog ibland att jag tror mig veta saker och tror att vissa saker är på ett visst sätt eftersom jag tror att jag har koll. Detta är naturligtvis inte sant. Överlycklig stöter jag ofta på före detta elever som på olika sätt överraskar mig med kunskaper, yrkesval och allmän framgång fast jag/vi var så oroliga när de gick i Nian. Att eleven överträffar läraren är en av de största lyckor man kan råka ut för. Vad jag försöker säga är att jag inte häger med. Det är inte så att jag tror att man skall ge upp, att det var bättre förr eller – sätt in valfri plattityd här -. Det är snarare så att jag tror att man måste börja i insikten om att man inte hänger med och sedan börja fundera på vad som är de rätta frågorna.
Fortsättning följer
Magnus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar